ALBANI helt legendarisk. A. dyrkades även i Skandinavien. Jfr S u n n i v a. T.S-d. Alba'ner, folk på Balkanhalvön. Huvudmassan lever i Albanien (över 600,000) och i närgränsande delar av Jugoslavien (c:a 450,000). En betydande albansk befolkning finns i Grekland (särsk. på Peloponnesos och i Ättika), dit den invandrat i skilda grupper, från medeltiden t.o.m. 1800-talet, och där den alltjämt bibehållit sitt språk men eljest anslutit sig till grekisk kultur. C:a 90,000 finnas i Syditalien och på Sicilien, dit förfäderna flyktade undan turkarna på 1400- och 1500-talen. A. användes under turkarnas välde som militär och tjänstemän, och de finnas därför i smärre kolonier spridda inom det forna turkiska väldets gränser. C:a 50,000 leva i Amerika. — Själva kalla sig a. skipetarer (bergfolk). Antropologiskt sett tillhöra de jämte montenegriner, bosnier m.fl. den dinariska rasen (se d.o.). A. äro i regel högvuxna (männen med längd c:a 1,7 m.), utpräglat kortskalliga, ha kraftig näsa (oftast örnnäsa), mörkt hår och mörk ögonfärg. Blonda, blåögda typer utgöra dock inom Albanien c:a 20 °/o av befolkningen. Om albanernas språk se Albanska språket. — Man skiljer a. i två huvudgrupper, till dialekt och kultur varandra olika: geger in. till floden Sukumbi i s och t o s k e r, vilka senare delas i egentliga tosker och blaber. Toskernas nationaldräkt utgöres av knäbyxor, jacka med långa ärmar, linneskjorta med vida, till armbågen räckande ärmar och vit fez (gemensam för alla albaner). Gegerna ha en kortärmad, svart jacka med franssirad ”matroskrage”. I mellersta Albanien bära de de vida turkiska byxorna, i n. tättsittande byxor. Nationaldräkterna vika emellertid nu för dräkt av västerländskt snitt. — A. äro religiöst splittrade. De ha till vä-senlig del muhammedaniserats, så att i Albanien 67 °/o av befolkningen äro muhammedaner (särsk. i Centralalbanien), 21°/o äro grekisk-katolska (i s. Albanien) och 12 °/o romersk-katolska (i n). De religiösa olikheterna spela ej någon större roll. Albanen är ej någon religiös fanatiker. — Viktig för folkkaraktären har varit hemlandets bergiga beskaffenhet, som försvårat inre kommunikation, gynnat avskildhet och bidragit till att alba-nerna alltid kunnat behålla en viss självständighet under främmande herrar men också förhindrat ett större albanskt rikes tillvaro. A. äro ett tappert folk med utpräglad familje-och släktkänsla. Familjerna ha genom ingiften ofta vidgats till storfamiljer, och dessa i sin tur äro förbundna till stammar, som ännu spela en stor roll i Nordalbanien. F. Seimer räknar där år 1922 65 stammar med 160,000 medlemmar, den största omfattande 23,000 medlemmar. I samband med denna stamorganisation lever kvar på grundval av langobar-disk-italiensk rätt men förvildad genom slaviskt och islamitiskt inflytande en sedvane-rätt, till vars mest karakteristiska drag hör blodshämnden. Ett mord sonas genom mördarens el. en dennes manlige släktings död. De flesta stammar anse böter möjliga. Hämnden träffar efter bestämda lagar, kvinnor äro fredade, och hämnd får ej utövas i deras närhet, i en tredjes hus o.s.v. Dessa stränga sedvänjor hålla nu på att upplösas under Västerlandets inflytande, som dock delvis verkar försämrande. — Litt.: L. Glück, ”Zur physischen Anthropologie der Albanesen” (i ”Wissenschaft-lirhe Mitteilungen aus Bosnien und Herzego-wina”, 1897); A. Haberlandt und V. Lebzelter, ”Zur physischen Anthropologie der Albanesen” (i ”Archiv für Anthropologie”, N. F., 17, 1919); J. G. v. Hahn, ”Albanesische Studien” (1853—54); F. Nopcsa, ”Albanien. Bauten, Trachten und Geräte Nordalbaniens” (1925). Se också litt. över Albanien. H.N. AIba'nerbergen, se Albanobergen. Alba'ni, förmögen romersk släkt, av vars medlemmar flera innehade höga kyrkliga värdigheter. Giovanni Francesco A. besteg 1700 under namnet Clemens XI påvestolen; kardinal Alessandro A. (1692—1779), Winckelmanns gynnare, grundade den berömda antiksamlingen i Villa Albani i Rom, ännu delvis bevarad. Släkten utdog 1852, varvid namnet och en del av förmögenheten övergingo till släkten Chigi. [G.CqL] Alba'ni, Francesco, italiensk målare (1578—1660), mest verksam i Bologna, elev av Calvaert och L. Carracci. A. har utfört flera altartavlor och religiösa kompositioner men har särsk. gjort sig känd genom en mängd myto- Dionysos och Ariadne. Målning av F. Albani. Galleriet i Karlsruhe. — 477 — — 478 —