ALBANIEN det. Då härska nordliga, torra vindar. På vintern utgör A. en del av Nordeuropas västvinds-område och har sin huvudsakliga nederbörd på vinterhalvåret. Maximum faller i nov. Ett sekundärt maximum finnes i mars. I Vlora, vid kusten, är nederbörden 1,080 mm., i nov. 195, i mars 10 och i juli 13 mm. I det inre på högre nivå är nederbördssiffran högre men årsfördelningen likartad, fast sommartorkan ej är så utpräglad. Endast i Lågalbanien och på Epirus’ smala kuststräcka härskar emellertid Medelhavsklimat med sommartorka och mild, nederbördsrik vinter. I det inre blir vinterklimatet strängt, snö faller och blir ofta länge liggande. Även kuststräckan är underkastad starka temperaturväxlingar. Den karakteristiska Medelhavsvegetationen trives ej i det inre, trots att sommarhettan i de inre bäckenen är större än vid kusten, som har en medeltemperatur i juli av 25° och i jan. 4—9° (Skutari 4,4°, Vlora 9°). Den stora nederbörden under vinterhalvåret förorsakar stora översvämningar och trafiksvårigheter. Växt- och djurvärld. Vegetationen får sin stämpel av klimatet, vattentillgången och berggrundens beskaffenhet. På kustområdena och i låglandet, som ha Medelhavsklimat, härskar utom i de försumpade områdena macchiaforma-tionen (se Macchia), en ständigt grön snårskog, 4—5 m. i höjd, med ek, Pista'cia, llex m.fl som förhärskande arter. Den når upp till 200—< 500 m:s höjd. I likhet med andra vegetations-gränser i A. stiger den från n. till s., från v. till ö. Genom människans röjning och djurens betning ha många områden förvandlats till kultur-macchia. Det nämnda macchiaområdet är också agrumernas, vinets, mullbärsträdets och oliver- Alban från trakten av Dibra. Uppslagsbok. I. 16 Albanska flickor i nationaldrakt. nas område. — I växling med macchian uppträder ekskogen, som enielleilid fortsätter inom de bergiga områdena och stiger till större höjd (900—1,000 m.). Det är oftast en torr, gles skog, över vida områden, ss. på Epirus' bergskedjor, är den uthuggen. Inom ekregionen ligger den viktigaste kulturmarken i A., där majs i främsta rummet och vete i andra odlas. Ekskogarna ge huvudmassan av landets virke och bränsle. Löven användas till kreaturs-föda, och med ollonen uppfödas svin. — Ovan ekskogarna förekomma i n. A. skogar av bok och svartgran, som bilda skogsgränsen här på 1,600—2,000 m. höjd, medan i Sydalbanien eken bildar den översta skogsgränsen och ej når denna höjd. Ovan skogen inta alpängarna stora områden. Djurvärlden är mycket decimerad. Vildsvin äro dock talrika, likaså vargar och i vissa områden även schakaler. En del av de sumpiga lågslätterna ha en rik fågelvärld, men eljest är djurvärlden fattig. Befolkningen utgöres till 3/4 av de till religionen splittrade albanerna (se d.o.). Av albanerna beräknas 333,000 tala den gegiska och 280,000 den toskiska munarten, 65,000 tala serbiska, 55,000 aromuner rumänska och 50,000 turkiska språken. Befolkningen är till större delen en lantbefolkning. Den bor i gårdar el. byar. Gårdarna ha ofta ett vidsträckt omfång, ty de bebos av en storfamilj med många medlemmar (se Al baner). Dessa gårdar utveckla sig ofta till byar, mer el. mindre tätt sammanbyggda, ofta muromgivna och försedda med torn. Vattentillgången spelar en stor roll för enskilda gårdars el. byars uppkomst. I områ- — 481 — — 482 —