ALBANIEN den fattiga på källor samla sig byarna vid dessa. Husen bestå i regel av två våningar, den nedre avsedd för boskapen. — Städerna äro små medelpunkter var och en för sitt område. På lågslätten nära dess ortgräns äro de förut nämnda städerna Shkodèr (Skutari) (22,000 inv.), Tirana (11,000) och Elbasan (10,000) de största. De viktigaste kuststäderna äro Durrès (Durazzo) och Vlora (Vallona). Albanska Epirus’ viktigaste ort är Gjinokastra (9,000 inv.). I ett stort välodlat bäcken ligger Inre Albaniens och rikets största stad, Kor$a (26,000 inv.). Ekonomisk geografi. Endast c:a 8 °/o av landytan anses vara uppodlad. En stor del av Albanska muhammedaner i nationaldräkt. marken äges av godsägaie, som förpakta landet till arrendatorer. I bergstrakterna härskar småbruk. Åkerbruket har ovan berörts i samband med vegetationen. De största odlingsbygderna ligga i låglandet och berglandets bäcken och med centra i de nämnda städerna. Vin- och sydfruktsodlingen är bäst utvecklad i Epirus. Boskapsskötseln spelar en synnerligen viktig roll. Såväl aromunerna som vissa albanska stammar äro övervägande boskaps-skötande. Betena på låglandet erbjuda vinterbeten, och alpbetena utnyttjas om somrarna. Mellan dem vandra hjordarna. Framför allt hållas får och getter. Nötkreatursuppfödningen spelar en mindre roll. Hästar, åsnor och mulåsnor ha betydelse för transporter i det på vägar fattiga landet (endast c:a 1,000 km. landsvägar). A:s naturtillgångar utgöras av ej obetydliga skogar, särsk. i n A., små förekomster av asfalt och bergoljor och betydande svavel kislager vid Merdita. Många mineralkällor och varma källor finnas. Ännu finns ingen järnväg. De fältjärnvägar, som byggdes under världskriget, ha fått förfalla. Automobil trafiken på landsvägarna får ersätta dem. — A:s utrikeshandel riktar sig framför allt till Italien; % av importen kommer från och ’/i av utförseln går till detta land. Importen består mest av näringsmedel (säd, socker, ris, kaffe) och textilvaror, exporten av boskapsskötselns produkter: levande djur, ost, ägg, ull och hudar samt majs och vete, som på gr. av dåliga transportförhållanden ej kunna transporteras från en plats i landet till en annan. — Litt.: H. Louis, ”Albanien” (1927; utförlig lilt.-förteckning); E. Nowack, ”Beiträge zur Geologie von A.” (1922—24); F. Nopcsa, ”Zur Geologie von Nordalbanien” (”Jahrbuch der kais. geol. Reichsanstalt”, 55, 1905). Bästa översiktskarta är H. Louis’ i skala 1:200,000 (i ”Zeitschrift der Gesellschaft für Erdkunde zu Berlin”, Sonderbd 1928). H.N. Historia. Det nuv. A. beboddes i forntiden av illyriska stammar (se Illyrien), ur vilka de nuv. albanerna under starka inflytelser från andra folk framgått. Om A:s äldsta historia sväva vi i okunnighet. Grekerna upprättade redan tidigt kolonier på A:s kust (Apollonia, Epidamnos), och därifrån torde grekisk kultur ha spritt sig även till det inre av landet. O. 300 f.Kr. ha i A. för första gången stater av verklig politisk betydelse bildats. Den viktigaste var Epirus (se d.o.). En annan illyrisk stat hade till huvudstad Skodra (nuv. Skutari). Efter 168 f.Kr. tillhörde A. romarriket, där det ingick i prov. Illyricum; dess romanisering synes ha försiggått mycket raskt. Ett nytt element tillfördes A:s befolkning genom den från 500-taIet pågående slaviska invandringen. Den viktigaste av de invandrande slaviska stammarna var serberna; antagl. o. 700 bemäktiga-de de sig n. A., som införlivades med det från o. 800 kända serbiska riket. De mellersta och s. delarna av A. erövrades under senare hälften av 800-talet av bulgarerna, men kommo 1018 åter under Bysans. Under medeltiden är det emellertid icke endast de ö. folken, som gjorde sig gällande i A. Tvärtom kan man märka utpräglat västeuropeisk, särsk. italiensk orientering, som bl.a. ledde till införandet av den romerska katolicismen o. 1250. Vid det latinska kejsardömets upprättande 1304 flydde en ättling av komnenerna, Michael Komnenos, till Epirus och grundade där ett rike, som 1318 övergick till familjen Orsini. Är 1271 satte sig huset Anjou i besittning av Durazzo och upprättade där konungariket Albanien, som slutl. — 483 — — 484 —