ALFIFA substanser vid dessas sönderfallande. Anses bestå av heliumatomer med två positiva elemen-tarladdningar. Se Atom och Radioaktivitet. A.L-dh. Alfapatent, se Separator. Alfarabi, arabisk lärd, se al-F a r a b i. Alfa Romeo, italienskt automobilmärke. Fabriken är belägen i Milano och bygger fyra olika chassier, två 4-cylindriga och två 6-cy-lindriga. Motorerna arbeta med mycket högt varvantal, och A. R. anses som en av de snabbaste europeiska sportvagnarna. C.E.v.S. Alfaseparator, se Separator. Alf astrålar, a-s trålar, se Radioaktivitet. Alfeios [-fel'os], den största floden på Pelo-ponnesos, Grekland. A. upprinner i sydligaste Arkadien på Taygetos och har i sin övre del bitvis underjordiskt lopp. A. rinner åt n.v. och v. till Joniska havet och kallas i sitt nedre lopp Rufias, det gamla namnet på A:s’ största biflod, Ladon. Här ligger invid floden antikens Olympia. I forntiden trodde man, att A. fortsatte sitt lopp under havet och åter kom fram på ön Ortygia vid Syrakusa på Sicilien. M.P. AIfeni'd, galvaniskt försilvrat nysilver (se d.o.). Alfer, isl. myt., en försvenskning av focnisl. alfar, namn på ett slags övernaturliga väsen, som i rang nämnas efter gudarna. Den klaraste och äldsta bilden av a., sådana de fram-stodo för hednisk allmoge i Norge och på Island, ger eddakvädet om Volund. Denne och hans bröder Egil och Slagfinn, som uppges vara a., äro strålande fagra, nyttja pil och båge, gå på jakt, löpa om vintern på skidor, bo i en koja i ”Ulvdala” — äro med ett ord en avbild av ett nordskandinaviskt jägarfolk. Till sinnelaget äro de skönhetsälskande och hämndlystna. Utanför eddamytologien svarar härtill framför allt den fornfranska dikten Huon de Bordeaux’s ”Oberon” (se d.o.). Se även Svartalfer och Älvor. I.Lqt. Alfheim, Karin Anna Elvira, f. Rydqvist, operasångerska, sopran (f. 27It 1892), elev av Musikaliska akad., T. Rangström och G. Bratt i Stockholm samt L. Mantler i Berlin; har dessutom företagit studieresor i Tyskland och Italien. Fru A. debuterade på Kungl. teatern 1914 som Anna i ”Värmlänningarna”, som Mignon och som Hans i ”Hans och Greta” samt fästes vid nämnda teater 1915. Bland hennes roller må nämnas Pamina i ”Trollflöjten”, Margareta i ”Faust”, Santuzza i ”På Sicilien”, Mimi i ”Bohème”, prinsessan Saamsjeddin i ”Marouf”, Vaino i ”Arnljot”, Mme Butterfly, Rosenkavaljeren m.fl. — Fru A. äger en mjuk, klar sopranstämma, musikalisk formkänsla och en behagfull dramatisk gestaltningskonst. Sedan 1918 är hon g.m. ingenjör E. Alfheim. G.M. Alfie'ri, V i 11 o r i o, italiensk greve, dramaturg och skald (1749—1803). Till sin natur var A. ofördragsam, mycket lättretlig men därjämte högsint, snar till hat såväl som till kärlek. Han var besjälad av en impulsiv, okuvlig frihetskärlek och avskydde falskhet och kryperi. Som ung företog han långa resor i Europa (besökte Sverige 1770). Efter hemkomsten beslöt han sig för att pröva sin lycka ss. tragediförf. Han förberedde sig härför genom att studera den klassiska litteraturen. Flitigt läste han därjämte de fyra stora italienarna Dante, Pe-trarca, Ariosto, Tasso, vilka också utövade ett starkt inflytande på hans språk. Formen i hans diktning blev följaktligen ålderdomlig, men innehållet var modernt; han hade insupit idéer från Rousseau, Montes-quieu och Voltaire. Av A:s sorgespel be handla de flesta klassiska ämnen: ”Polinice”, ”Antigone”, ”Virginia”, ”Agamennone”, ”Oreste”, ”Ottavia”, ”Timoleone”, ”Merope”, ”Agide”, ”Sofonisba”, ”Brulo primo”, ”Mirra”, ”Bruto secondo”. De andra 6 — A. gillade och befordrade själv till trycket 19 tragedier — handla även de om kungl. el. furstl. personer: ”Fi-lippo”, ”Rosmunda”, ”Maria Stuarda”, ”Con-giura dei Pazzi”, ”Don Garzia”, ”Saul”. Han försmådde det borgerliga dramat. — A:s mest berömda prosaskrift är hans synnerligen intressanta självbiografi (”Vita”). Han skrev därjämte några politiska komedier och försökte sig jämväl på lyrik, satir och epigram. Men störst var han som tragediförf. Man anser honom vara den italienska tragediens skapare. A.Sj. Al fine (ital.), mus., till slutet. Se Da C a p o. Alfifa, eg. A e 1 g i f u, norsk regentinna (o. 1030), var av engelsk härkomst, blev frilla till konung Knut den store av Danmark, England och Norge. Hon födde honom två söner, Sven och Harald. Sven gjordes av Knut till konung över Norge, men landets egentlige ledare — 593 — — 594 —