ALFKORS Alfkors från Skåne. Nordiska museet. blev A. Den tid, hon härskade i Norge, benämnes Alfifatiden. Den skildras ss. de tunga skatternas, förtryckets, nödens och missväxternas tid; norrmännen reste sig, och A. måste lämna landet. Hon återvände nu till England, där hon efter konung Knuts död lyckades få scnen Harald vald till konung. S.Bln. Alfkors, allmogespråkets e 1 la ko r s, som amulett begagnat smycke av tunn silverplåt med ett inristat kors, ofta också med en religiös inskription. A. anses enl. folktron framför allt skydda mot de onda alfernas el. älvornas samt näckens och bäckahästens trollmakt. A. är också namnet på ett pentagram, ett s.k. femuddakors, som inristas på väggar, hus-geråd o.d. för att skydda mot trolldom och onda makter. J.E.F. Alfo'ns (spa. och ital.), ”hallik”. Se Sutenör. Alfons, A 1 f o n s o, konungar av A r a g o-n i e n. 1) A. I, med tillnamnet el batallador, krigaren, segrade i 29 drabbningar, son till Sancho V. A. erövrade 1118 Saragossa från morerna och gjorde denna stad till rikets huvudstad; han framträngde sedan ända till Granada och besegrade morerna 1126 i en avgörande drabbning. [S.BZn.] 2) A. V (d. 1458), konung av Aragonien 1416 —58, konung av Neapel och Sicilien (som sådan kallad Alfons I) 1435—58. Inkallad av Johanna II av Neapel-Sicilien, fördrev han den av påven understödde arvingen. Då han uppträdde självständigt och tillfångatog Johannas gunstling Caraccioli, förband hon sig med den fördrivne pretendenten; efter hennes död vann A. definitivt makten. A. hade stora kulturella intressen och hans hov var en fristad för renässansens lärde. För Aragonien intresserade han sig mindre och lät det styras genom en sin bror. LA. Alfons III av A s t u r i e n, konung 866—909, efterträdde sin fader Ordono. A. besegrade i flera fälttåg morerna och utvidgade sitt rike, så att det omfattade Galicien, Leon, Asturien och stora delar av Portugal och Gamla Kasti-lien. 902 företog han ett misslyckat tåg till To-ledo. 909 delade han sitt rike mellan sina tre söner och dog följande år. S.Bln. Alfons, A 1 f o n s o, konungar av K a s t i 1 i-e n. Jfr Alfons, konungar av Spanien. 1) A. VIII (1158—1214), son till Sancho III, kämpade mot morerna, över vilka han vid To-losa 1212 vann en avgörande seger, som bröt deras makt i Spanien. Han utvidgade även på andra staters bekostnad sitt rike. [S.Bln.] 2) A. X, kallad el sabio (den vise) (d. 1284), konung 1252—84. A. förde en vittomfattande men föga framgångsrik utrikespolitik. Vid det tyska kungavalet 1257 valdes han som motko-nung mot Richard av Cornwall, då han genom sin mor, en dotter till Filip av Schwaben, var besläktad med hohenstauferna. Mer än titeln vann han ej och kom heller aldrig själv till Tyskland. På gr. av tvistigheter om tronföljden råkade han under sina sista år i strid med sin son Sancho. Hans utrikespolitik tvang honom till ödesdigra myntförsämringar. — Mera betydande är A. genom sin verksamhet på vetenskapens och litteraturens område: han grundläde observatorium i Salamanca och lät utarbeta de s.k. alfonsinska tabellerna (se d.o.). En enhetlig lagbok, ”Codigo de las siete parti-das”, fullbordades under hans regering; han lät översätta delar av bibeln till kastilianska och använde detta språk i sitt kansli. På hans föranstaltande författades ”Crönica general de Espana”. LA. Alfons, A f f o n s o, konungar av Portugal. 1) A. I Erövraren, Portugals förste konung (1110—85), son till Henrik av Burgund, efterträdde 1112 denne som greve av Portugal och övertog 1128 själv regeringen. A. slog morerna vid Ourique (1139) och lät därefter utropa sig till konung. Han proklamerade Portugals oberoende av Kastilien. [S.Bln.] 2) A. V Afrikanen (1432—81), regerade 1438—81. Under A:s regering började de stora portugisiska upptäcktsresorna. Hans intressen voro inriktade på erövringar i Marocko; han landsteg 1458 vid Ceuta och intog Alcazar, 1470 Arzilla och Tanger. A. lät 1446 utarbeta den ”Alfonsinska lagsamlingen”. [S.BZn.] Alfons, konungar av Spanien. Jfr A1-f o n s, konungar av Kastilien. 1) A. XII (1857— 85), son till den 1868 fördrivna drottning Isabella II och Frans av Assisi, uppfostrades under moderns landsflykt i Wien och vid den engelska militärskolan Sandhurst. Sedan Isabella 1870 avsagt sig sina tronanspråk samt den efter henne valde konung Amadeo (av — 595 — — 596 —