ALFÖRRÄDARE för L. Zelterquist och teori för J. Lindegren, var violinist i hovkapellet 1890—92, företog 1896—99 studieresor (med statens tonsättarsti-pendium) till Tyskland, Frankrike och Belgien (C. Thomson). 1900 erhöll A. Jenny Lind-stipendiet och anträdde resor till Tyskland (studier i dirigering för Kutzschbach i Dresden), Frankrike, Spanien, Italien och öster rike-Ungern. Sedan 1910 är han director musices, dirigent för O.D. (se d.o.) och Filharmoniska sällskapet i Uppsala, 1919 därjämte dirigent för Uppsala studentkårs allmänna sångförening, sedan 1921 förste förbundsdiri-gent för Svenska sångarförbundet, dirigent vid ett flertal svenska och utländska musikfester. Med O.D. har A. företagit konsertresor till Tyskland, Danmark, Ryssland, Norge, Finland, Frankrike, Bel gien; han blev led. av Musikaliska akad. 1908 samt fil. hedersd:r i Uppsala 1917. — A. är nyromantiker och har på senare år även påverkats av modernare strömningar; hans tonsättningar präglas av stark natur- och formkänsla och röja A:s fina sinne för klangfärgen; mästerligt behärskar han orkesterns tonspråk. Ej sällan överväger dock den formella skickligheten kraften och självständigheten i uppfinningen. Viktigaste verk: l:a symfoni f-moll, opus 7, 2:a symfoni d-dur, opus 11, ”Midsommarvaka”, svensk rapsodi för orkester, opus 19 (1908), ”En skärgårdssägen”, symfonisk dikt, opus 20 (1921), 3:e symfoni e-dur, opus 23 (1913), ”Uppsalarapsodi” för orkester för Linnéfesten, opus 24 (1907), ”Festspel” för stor orkester vid invigningen av nya Dramatiska teatern i Stockholm, opus 25 (1908), ”Drapa” för orkester till Oskar II :s minne, opus 27 (1911), 4:e symfoni c-moll, opus 39 (1922), ”Klockorna” för baryton och orkester, opus 13, ”Den unge Herr Sten Sture” för baryton, manskör och orkester, opus 30, ”Uppenbarelsekantat” för Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden, opus 31, ”Kantat” för Baltiska utställningen i Malmö, opus 33 (1914), ”Minnessång över Gustaf Vasa” för soli, blandad kör och orgel, opus 40, ”En båt med blommor” för baryton och orkester, opus 43, balettpantomimen ”Bergakungen”, opus 37 (1923); kammarmusik, pianostycken, manskörer, sånger. Dottern Margita A. (f. 1905), debuterade 1925 som filmskådespelerska. F.S-l. Alfågel, Hare'lda hyemcTlis, en arktisk andfågel, tillhörande underfam. dykänder (se d. o.); kännetecknas bl.a. av att hannens mellersta stjärtpennor äro starkt förlängda. Färgen hos hannen i vinterdräkt på framkroppen är rent vit, bröst och bakrygg svarta, huvudet och halsens sidor med en stor svart fläck, skulderfjädrarna ljust askgrå, vingarna svartbruna, de förlängda stjärtpennorna svarta. I sommardräkten är framkroppen brunsvart med rostbruna fjäderkanter. Honan är på ovansidan brun, på undersidan vit och gråbrun; ungfåglarna likna honan. I vårt land häckar a. blott vid Lapplands fjällsjöar. På hösten drager den söderut i stora flockar och uppträder då vid kusterna av Östersjön och Kattegatt. På Alfågel. senvintern låter hannen ofta höra sitt klingande läte. Äggen äro grönaktiga el. ljust gulgrå, köttet tämligen smakligt. A., som skjutes på sträck för vättar, är fridlyst vissa tider av året, ‘/i—3% och “A—81/s. E.D-r. Alföld [å'l-], den ungerska benämningen på lågslätten kring Theiss. Se Ungern. Alförrädare, Enicone'tta (Henicone'tta) ste'l-leri, en till underfam. dykänder (se d.o.) hörande art. Hannens vårdräkt är praktfull, huvudet och övre delen av halsen sidenglänsande vita med en ljusgrön fläck på pannan och bakhuvudet. A. har en ring kring ögonen, hakan och ett band runt nedre delen av halsen samt ryggen svarta; en vit fläck finnes på skuldrorna och vingarna; undersidan är rostfärgad, bakåt nästan svart; honan övervägande svart och rostbrun. Totallängd 50 cm. A. förekommer inom den arktiska regionen och uppträder någon gång under vintern vid våra kuster i sällskap med alfågeln (se d.o.), därav namnet a. H.W-n. — 601 — — 602 —