ALGER rör sig ifrån oss med hastigheten 3,5 km. i sek. C.V.L.C. Alger, Algæ, lägre kryptogamväxter av varierande form, som vanl. leva i havet el. i sött vatten. Till sin byggnad äro de antingen en-, fler- el. mångcelliga, i vilket senare fall de antingen ha formen av grenade el. ogrenade trådar el. ock äro i anatomiskt hänseende ännu högre differentierade, i det att deras bål (t h a 1-1 u s) utvecklats i rot-, stam- och bladliknande bildningar. I storlek variera de från mikroskopiskt små till stora former av ända till 100 m. längd (Macrocy'stis, pl. fig. 9). Algcellerna innehålla i regel olika färgämnen (se A 1 g f ä r g-ämnen), vilka ha betydelse för kolsyreassi-milationen (se Assimilation). Färgen växlar med färgämnenas sammansättning. Fortplantningen äger rum på såväl könlös som kön-lig väg. Den könlösa fortplantningen kan försiggå antingen rent vegetativt, genom att grenar el. enstaka trådar lossna el. avskiljas från bålen, el. ock förmedelst encelliga, nakna el. tjockväggiga sporer med el. utan rörelseorgan. Den könliga fortplantningen äger rum genom sammansmältning av tvenne könceller, gameter, vilka kunna vara sinsemellan överensstämmande el. olika. I senare fallet talar man om han- och hongameter. Produkten av befruktningen blir en s.k. zygot. Gameterna kunna stundom gro utan kopulation, pane-n o g e n e s, el. om det är en hangamet, a n drogen e s. Som regel uppkommer ur den befruktade äggcellen en generation med könlösa fort-plantningskroppar, vilka, när de gro, i sin tur ge upphov till en könsgeneration. Denna g e-nerationsväxling (se d.o.) är mest utpräglad hos röd- och brunalgerna, mindre tydligt framträdande hos övriga. A. kunna i systematiskt hänseende indelas i följande grupper: 1. Blågröna alger (Cyanophy'ceæ). 2. Flagellater (Flagella'tæ). 3. Dinoflagellater (Dinoflagella'tæ). 4. Kiselalger, Diatoméer (Diatome'ce). 5. Grönalger (Chlorophy'ceæ). 6. Brunalger {Phæophy'ceæ). 7. Rödalger (Rhodophy'ceæ). Beträffande de olika grupperna hänvisas till resp, uppslagsord. — A. äro som nämnts huvudsakligen hänvisade till liv i vatten. Vissa arter förekomma dock också i luft, t.ex. de s.k. violstensalgerna (Chroo'lepus) m.fl., men även dessa erfordra för sin fullständiga utveckling tidvis tillgång till vatten. F.ö. träffas a. i både sött, salt och bräckt vatten, i tropikerna och i arktiska trakter, i heta källor och på glaciärernas yta (röd snö). De större algerna förekomma i regel fästade direkt vid — 607 — bottnen, på stenar, klippor, på pålverk el. d. Så är förhållandet t.ex. i fråga om den vid våra kuster allmänt förekommande blåstången (Fucus vesiculo'sus), sågtången (Fucus serra'-tus), skräppetången (Lamina'ria). El. ock uppträda de epifytiskt, d.v.s. växande på andra a., ehuru utan att upptaga näring från dessa. Epifyter äro likaledes en stor mängd småal-ger, kiselalger m.fl. Andra former ligga fria på bottnen el. sväva i vattnet (plankton, se d.o.). I vissa fall kunna dessa fritt levande former, när de uppträda i särsk. riklig mängd, förorsaka s.k. vattenblomning (se d.o.). Vissa blågröna alger, ss. Nostoc och Anabæ'na, förekomma endofytiskt, d.v.s. inuti Gu'nnera- och Az o'lla-ar ter (se d.o.). Även har symbios (se d.o.) konstaterats mellan alger och svampar (se Lavar) och mellan encelliga alger och vissa lågstående djurformer (Stentor och Hydra, se dessa ord). Till sin byggnad förete a. i stort sett föga differentiering. Näringsuppta-gandet försiggår därför ofta i bålen i dess helhet. Rötter för näringens upptagande finnas icke, ehuruväl rotliknande bildningar hos de högre formerna förekomma. Dessa tjänstgöra dock uteslutande som fästorgan. Hos en del former underlättas emellertid näringsupp-tagandet genom förekomsten av talrikt uppträdande hårbildningar i vissa delar av bålen. I fråga om a:s växtgeografiska utbredning och de orsaker, som betinga denna utbredning, är ännu ganska litet känt. I vissa hänseenden, särsk. ekologiskt (se Limnologi), äro söt-vattensformerna avsevärt bättre kända än de marina. Så har det genom undersökningar på ifrågavarande område bl.a. visat sig, att många av de i våra sötvatten levande organismernas utbredning betingas i första hand icke av geo-grafiskt-klimatiska faktorer utan av ekologiskt, d.v.s. av vattenbeskaffenheten, varvid särsk. de näringsfysiologiska faktorerna äro av betydelse. Den moderna sötvattensbiologien har, f.ö. i stor utsträckning efter svensk ledning, under senare år alltmera inriktat sig på en allmän, systematisk klassifiering av olika vattentyper med deras växt- och djurliv och har däri nått resultat, som i mångt och mycket kullkasta åtskilligt av de gamla, traditionella växt- och djurgeografiska åsikterna i fråga om vattenorganismernas utbredning. Beträffande det marina området, så är detta i nämnda hänseende ännu mycket litet känt, och man arbetar fortfarande huvudsaki. efter gammalt växtgeografiskt maner. Med hänsyn till havsalgernas geografiska utbredning har man urskilt följande zoner: 1. Arktiska zonen, omfattande Norra Ishavets flora. 2. Norra tempererade zonen, omfattande algfloran i Nordatlanten och — 608 —