ALGERIET i Stora och Lilla Kabylien, i och omkr. Djebel Aurès samt i Chéliff-Mitidjaområdet. Tuare-gerna, berber med mer el. mindre negerblod, nå i n. t.o.m. oaserna Ghadamès, Temassi-nine, In Salah, Akabli och Aoulef. I övriga delar äro araberna förhärskande. I Tidikelt, Touat och Gourara beräknas dock berberna utgöra */s av befolkningen. Likaledes äro de talrika i M’zab. Chaamba, en arabisk nomadstam, behärskar ett flertal oaser, bl. a. Ouargla. Judarna uppgå till c:a 75,000. 1926 funnos 658,000 fransmän, 135,000 spanjorer och 29,000 italienare. Tillstädesvarande befolkning Total-(»Population municipale») befolk- Euro- Infö- Total- ninS Dep. Kvkm. péer dingar summa Alger.. . . 52,659 307,195 1,527,307 1,834,502 1,866,714 Oran. . . . 87,498 350,841 1,010,693 1,361,534 1,380,801 Constan- tine . . . 67,326 173,369 2,077,294 2,250,663 2,275,125 Nordterri- toriet . . 207,483 831,405 4,615,294 5,446,699 5,522,640 Territorier Ain-Sefra. — 2,586 167,651 170,237 173,832 Ghardaia. — 1,418 117,509 118,927 119,940 Touggourt — 691 211,898 212,589 212,783 Sahara- oaserna. — 84 35,033 35,117 35,670 Sydterri- torierna 1,987,604 4,779 532,091 536,870 542,225 Algeriet 2,195,087 836,184 5,147,385 5,983,569 6,064,865 G.N. Historia. A. är det gamla Numidien. Det bildade under den romerska perioden två provinser, Numidien i ö. och Mauretanien i v. 429 erövrades de av vandalerna; vid det vandaliska rikets undergång 568 erövrades A. av den öst-romerske kejsaren men förlorades av honom under senare hälften av 600-talet till araberna, som efter häftiga strider omvände berberna till islam och läto dem kämpa i erövringstå-gen mot Spanien. 740 utbröt emellertid det stora berberupproret, som underblåstes av cha-ridjiterna (se d.o.) och varade till århundradets slut, även om delar av landet redan 772 lades under en arabisk ståthållare i Kairawan. Abaditerna (se d.o.) upprättade ett stort rike 761 med Tahert som huvudstad. Fatimiderna (se d.o.) störtade 909 såväl abbasidernas ståthållare som den abaditiska härskardynastien, rostemiderna, och insatte ss. ståthållare över en stor del av landet berberhövdingen Ziri ibn Menad (945—71), vars son Bulukkin på det gamla Icosiums plats grundade staden al-Dja-zä’ir (öarna), det nuv. Alger. Snart gjorde sig fatimidernas ståthållare oberoende av sina herrar i Egypten, och en av dem, Hammad (1014 —28), grundade ett stort välde med Kalat Bani Hammad som huvudstad. Hans efterträdare, hammadiderna, måste dock utkämpa förbittrade strider mot ej blott ziriderna utan även almoraviderna (se d.o.) och arabstammen Hilal (se d.o.), som 1051 översvämmade Nordafrika. 1152 gjordes ett slut på dessa strider, då almohaderna (se d.o.) under Abd al-Mumin erövrade landet och behöllo det under sitt välde till 1236, då deras ståthållare i Ifrikija (se d.o.) Abu Zakarija ibn Hafs gjorde sig oberoende och underlade sig Maghrib (se d.o.) ända till Tlemcen. Hans efterkommande, haf-siderna, förde ständiga strider om herraväldet i nuv. Algeriet med zaijaniderna i Tlemcen och mariniderna, som efterträtt almohaderna i Marocko 1269, till dess på gr. av kustbefolkningens sjöröveri spanjorerna under Ferdinand den katolske ingrepo och underlade sig stora delar av landet. Oran föll 1509, Bougie 1510, Alger gav sig 1510 liksom Tlemcen och Tenes. Spanjorerna fördrevos emellertid snart av turkarna. Den turkiske korsåren Arudj intog 1516 Alger, Tenes och Tlemcen; efter hans död 1518 ställde sig hans bror Chair ad-Din Bar-barossa under Höga portens beskydd, erövrade 1534 Tunis och bekämpades förgäves av kejsar Karl V. — Korsarerna erövrade under 1500-talet hela landet till Marockos gräns, utom den spanska delen av Oran. Efter år 1600 härskade en av de turkiska janitjarer-na vald ”dej”. Åtskilliga försök av engelsmän och holländare (1655, 1669, 1670) samt av fransmännen (1682, 1684, 1687) att erövra landet misslyckades. Dejens makt ökades i stället. Så erövrade Ibrahim 1708 även Oran, hans efterträdare Baba Ali erlade icke längre någon tribut åt Turkiet. Och slutl. nödgade dejen av A. efter spanjorernas sista fåfänga expedition (1775) svagare kristna makter att betala sig tribut. Först efter revolutionskrigen inskredo några kristna makter. Då dejen Baba Husain förolämpat den franske konsuln (1827), utrustade den franska regeringen år 1830 en expedition till A. under amiral Duperré och general Bourmont, vilka dejen underkastade sig. Invånarna tillförsäkrades frihet i fråga om religion och egendomsrätt, handel och industri. Förföljelse av de kristna förbjöds, all tribut till europeiska stater och alla monopol avskaffades. Det erövrade landet förklarades 1834 för fransk besittning och ställdes under en generalguvernör, som skötte det militära överkommandot och förvaltningen. Dock inträffade alltjämt oroligheter; bl.a. beredde Abd-al-Kadir (se denne) Frankrike svårigheter. — Striderna 1851—54 bragte åtskilliga oaser i fransk ägo; åren 1856 och 1857 fullföljdes kabylernas underkuvande. Därmed hade det franska områdets gräns nått Sahara. Det franska väldet i A. vilade emellertid huvudsaki. på den dit förlagda militären. Då under — 615 — — 616 —