ALKEMI land, Spetsbergen, Jan Mayen, Nova Zemlja o.s.v. A. drager vintertid även söderut ända till Azorerna och Kanarieöarna; påträffas stundom vid Sveriges kuster. Se Alkfåglar. E.D-r. Alkemi', gamla tiders kemi, närmast konsten att göra guld Ordets härledning är ej fullt klarlagd (se Kemi). Tron på möjligheten att göra guld kan tidigast spåras hos de egyptiska prästerna, vilka vid det högt utvecklade konsthantverk, som bedrevs vid templen, hade lärt sig, hur man genom olika tillsatser kunde få metaller att antaga olika färg (legeringar), vilket de trodde bero på att de därvid övergingo i varandra. Då kristendomen senare gjorde sitt inträde och prästerna fördrevos från templen, avbrötos deras arbeten, och det bildades, särsk. i Alexandria, hemliga sällskap, vilka an-sågos behärska de kunskaper, som tidigare förskaffat Egypten dess stora rikedomar. — Dåtidens vetande sammanfördes av Zosimos av Panopolis (4:e årh. e.Kr.), som utgivit 28 böcker i a., vars mystiska recept eftervärlden dock icke kunnat tolka. I dessa liksom i skrifter av andra förf, framhölls, att det var gudomliga sanningar, som här uppenbarades, gående tillbaka framför allt till Hermes Tris-megistos (se d.o.), identisk med den egyptiske guden Thot. Som framstående alkemister el. adepter uppgåvos även Moses och framför allt hans syster Mirjam, Johannes döparen, Kleo-patra m.fl. — Då Egypten sedermera erövrades av araberna i mitten av 7:e årh., övertogo dessa arbetet med att göra guld. Mest berömd här var den arabiske läkaren och alkemisten Djabir, som, känd under namnet Geber, hade ett under hela medeltiden stadfäst anseende. Om hans liv (9:e och 10:e årh.) vet man dock intet, ej heller i vad mån hans skrifter äro äkta, vilket förnekas av Berthelot. Delvis förväxlades han med sin lärjunge Djabir, härstammande från Tarsos. Från Arabien spred sig a. över n. Afrika till Spanien och Italien och därifrån till Centraleuropa, där den under medeltiden hade sin blomstringstid. Under denna tid höllo sig de flesta furstar med en hovalkemist, som skulle göra guld. Berömda medeltida alkemister voro: Albertus Magnus. Raymund Lullus, Arnaldus Villanovanus och Roger Baco. Tron på att det icke blott var möjligt, utan även hade lyckats enstaka mästare att göra guld, var allmänt utbredd. Denna tanke låg också mycket nära tillhands. Erfarenheten att de oädla malmerna kunde omvandlas i de så mycket ädlare metallerna, ledde till den slutsatsen, att även en metall skulle kunna omvandlas i en annan. Antog man, som den förhärskande filosofiska skolan, att metallerna liksom människorna hade kropp och själ, med själen som prima mate'ria (grundämne) och gemensam för alla, så blev följden den, att genom en bättre utveckling av själen försöka omvandla en oädel metall i en ädel (genom tinkturer etc.). Denna tillsats uppfattades som ett ferment, som kunde överföra hela blandningar till rent guld. Senare övergick prima materia till att bliva grundämne för det medel, som enl. Geber dessutom var universalmedicin, i stånd att bota alla sjukdomar och återgiva en förlorad ungdom. På framställningen av detta ämne, ”De vises sten”, ”Magisterium”, ”Den röda tinkluren”, ”Det stora elexiret”, ”Det röda lejonet”, för att nämna några av de 70 olika namn, varunder det förekommer i den medeltida litteraturen, koncentrerade sig huvudsaki. strävandena. Efter 1400-talet togo bedrägerierna inom a. alltmer överhand, men å andra sidan gjordes också värdefulla upptäckter. Så upptäckte Brandt i Hamburg under sitt alkemistiska arbete fosfor och Böttcher i Sachsen tillverkning av porslin. — På 1600-talet avtog så småningom a.; sporadiskt levde den dock kvar ännu på 1700-talet; att den ännu in i senaste tider icke helt övergivits, visar Strindbergs berömda försök att göra guld. — För att rätt värdesättas böra de alkemistiska skrifterna läsas icke blott från rent kemisk utan fastmer från religiöst-etisk ståndpunkt. Själva idéen att omvandla ett grundämne till ett annat, som låg bakom al-kemisternas arbete, är på senaste tiden löst, ehuru på ett sätt, som de gamla alkemisterna aldrig drömt om. Se härom Atom och Grund-ä m n e. — Lill.: E. O. von Lippmann, ”Entsteh-ung und Ausbreilung der Alchemie” (1919). Lj. Alkemi'st, person, som sysslar med alkemi (se d.o.). AIke'ndi, arabisk lärd, se a 1-K indi. AIke'rmes, likör, rödfärgad med kermes(se d.o.). AIke'stis (lat. Alcestis), grek, myt., dotter till Pelias, vilken lovade henne som maka åt den, som kunde spänna lejon och vildsvin för en vagn. Detta lyckades Admetos göra med bistånd av Apollon, vilken också åt honom utverkade försköning från döden, om någon annan frivilligt erbjöde sig att dö i hans ställe. När hans dödsstund hade kommit, var det endast A., som ville giva sitt liv för att rädda hans; Herakles skall då ha ryckt henne undan döden (enl. den version Euripides ger i sin tragedi ”A”). [W.N.] Alkfåglar, A'lcidæ, en fam. bland måsfåglarna (se d.o.), med omkr. 30 arler. A. ha en kraftig kropp, kort hals, medellång näbb, långt bakåt sittande ben, trctåiga föller med väl utvecklad simhud, smala och korta vingar samt kort stjärt. De höra företrädesvis hemma i de ark- — 643 — — 644 -