ALLMÄNBILDNING flera slags band, bl.a. i brickning (jfr specialartiklar). — A:s andra huvudgrupp är sömnad, som kan indelas i två huvudgrupper, den fria (viktigast: plattsöm, läggsöm, stjälkstygn, ked-jesöm, vissa bottensömmar, påläggsöm el. applikation) och den på räknade trådar (viktigast: rutsöm, rätlinjig plattsöm, vävsöm, korsstygn, tvistsöm, många slag av ut- och hopdragssöm). Vidare omfatta a. spetsar i flera tekniker, knyt-ning, flätning, sprängning, stickning o.s.v. — Vissa grenar av a. bevara både i teknik och mönster mycket ålderdomliga drag, som i övrig textilkonst gått förlorade. Detta gäller framför allt vävnaderna. Andra grenar röja åter tydligare samband med el. ursprung från högre-ståndskonst i olika historiska faser. Dock äro a. nästan alltid starkare stiliserade på gr. av förenklad teknik och grövre material. — A. ha tillverkats dels som verklig hemslöjd, dels av kringvandrande personer, som utövat sin konst i allmogehemmen. Inom a. förekomma mycket olika orts- och tidskaraktärer, i det att en del mönster el. tekniker el. båda delarna hållit sig starkt tids- och ortbegränsade, medan andra haft större utbredning. — A:s egentliga blomst-ringstid var 1700-talet och början av 1800-talet. Material och färger äro i regel hemprodukter. Efter en förfallsperiod under 1800-talets slut ha många grupper av a. kraftigt ryckts upp under hemslöjdsrörelsens inflytande. — Flera europeiska länder utom Sverige ha el. ha haft en rik tillverkning av a., särsk. Italien, Balkanlän-derna, Ungern, Ryssland, Finland, Norge, även delar av Tyskland, Danmark, Frankrike, Spanien och Storbrittanien. — Litt: E. v. Walter-storff, ”Textilt bildverk” (1925), G. Cederblom, ”Svenska allmogedräkter” (1921), M. Collin, ”Gamla vävnader och deras mönster” (1928), ”Sveriges officiella statistik: Hemslöjdskommit-téns betänkande” (1918). l.H.l. Allmosa (till grek. eleemosy'ne, medlidande, barmhärtighet), en gåva, som man ger av medlidande utan anspråk på ersättning. Sakligt sett är allmosegivandet en social fråga, som betingas av förhållandet mellan samhällets egendomslösa och egendomsbesittande. I ett flertal religioner ha allmosor fått en specifik religiös betydelse, så i buddismen, islam och framför allt i judendomen. I G. T. anbefallas allmosor både med den motiveringen, att Israel ss. Guds egendomsfolk eg. är en enda stor familj, som bör leva i inbördes kärlek (3 Mos. 19: 18, Jes. 58: 7), och ur den synpunkten, att allmosegivandet är en förtjänstfull gärning (Tob. 12:9). Med denna senare uppfattning bröt Jesus i skarp motsättning till fariséerna, i det att han hävdade den spontana kärleken till nästan (Matt. 6: 1 ff.). Under urkristen domens dagar var detta Jesu kärleksbud alltjämt levande (jfr de många insamlingar till fattiga bröder och församlingar, som omtalas i Apg.), och just de kristnas omhändertagande av de fattiga i samhället var en av de faktorer, som mest medverkade till kristendomens seger. Men snart bröt åter den gamla uppfattningen om allmosegivandet ss. något förtjänstfullt igenom (så i Didache, Clemensbreven o.a.) och utvecklades vidare under medeltiden till den för romersk-katolska kyrkan karakteristiska läran om ”goda gärningar”. Med Luther, som avvisade möjligheten av någon människans förtjänstfulla prestation inför Gud, återfördes allmosegivandet inom den evange-liskt-luterska världen till Jesu kärleksbud som enda motiv. — Man måste dock beakta, att allmosegivandet även i dess förvanskade skick under århundraden var en betydelsefull form för en del av den sociala hjälpverksamhet, som numera staten utövar. — Litt.: G. Uhlhorn, ”Die christliche Liebestätigkeit” (1882—90, 2 Aufl. 1895). S.N. Allmoseutdelare. Redan i den gamla kristna kyrkan fanns en särsk. ämbetsman med detta namn (eleemosyna'rius), som förvaltade de för de fattiga avsedda gåvorna. Senare fanns i alla kloster en a., som handhade det tionde, som dessa voro förpliktigade att skänka till de fattiga. I regel hade även alla biskopar a. En a. anställd hos världsliga myndigheter förekommer först vid det franska hovet. Här hade ”storallmoseutdelaren” (grand aumönier) överinseende över alla hovets religiösa ceremonier. Detta ämbete fanns med kortare avbrott kvar ända till 1870. Vid engelska hovet finnes alltjämt ett allmoseutdelareämbete med flera olika grader. The lord high almoner, som i regel är en biskop, officierar bl.a. vid en del gamla ceremonier, där det förekommer publik utdelning av pengar o.d. Även påven har i sin hovstat en särsk. a., eleemosiniYre aposto'lico. S.N. Allmänbegrepp, fil., beteckning för art- och släktbegreppen till åtskillnad från individual-begrepp (se d.o.). I a. utsöndrar och fast-håller tanken det för en grupp enskilda fall el. arter gemensamma. Jfr Abstraktion och Begrepp. A-f N. Allmänbildning talar man oftast om som en motsats till fackbildning. Man har sin specialkunskap, men har något reda på sig även i andra ämnen; man har sitt yrke, men intresserar sig och följer med även på andra områden. Allmänbildningen vinnes ej blott genom utbredning utan även genom fördjupning, innefattar ej blott vetande utan även vett och visar sig framför allt i att man vet sin gräns — 685 -- — 686 —