ALLMOGE 1904). I sin diktning visar han sig vara en fin iakttagare av naturen och folklivet. — Litt.: Th. Siebs, ”H. A.” (1915). [A-f N.] Allmoge, ett allmänt nordiskt ord, samman-eatt av al-, hel, fullständig (besläktat med sv. all), och fsv. moghe, folk, menighet, eg. som i svenska dialekter: hop, hög. Ordet, som icke förekommer i det äldre lagspråket, betecknade urspr. samtliga människor inom ett visst område. Men sedan somliga stånd, senast städernas borgare, börjat utsöndra sig från den övriga befolkningen, kom ordet att brukas om de återstående, icke privilegierade, ännu i slutet av medeltiden och stundom senare (t.ex. hos Gustav II Adolf) även om invånare i städerna men sedan uteslutande om bondebefolkningen. En äldre betydelse av de s.k. lägre klasserna i allm. kvarlever ännu i danskan. E.Hqt. Allmogedräkt, se Folkdräkter. Allmogemål, se Dialekter. Allmogestil, ett ofta missbrukat och missförstått ord, som kom i ropet med det vid 1800-talets slut uppvaknande intresset för allmogens äldre materiella kultur. A. kan icke sägas vara en genomförd stil, utan betecknar alla de stilar el. smakriktningar, som framträda inom allmogens arkitektur, konst och konsthantverk. Inom vissa grenar av folkkonsten är konservatismen mera påfallande, och t.o.m. uråldriga drag bevaras; inom andra grenar framträda, olika på olika orter och tider, tydligare reminiscenser av de historiska tidsstilarna, ofta sammanblandade. A. visar därför under olika tider och i olika Granatäpplemönster i Italiensk sammet från 1500-talet. Granatäpplemönster återgivet i tvistsöm, svenskt allmogearbete. prov, samt inom olika grenar av konsthantverket mycket växlande prägel. En beklaglig missuppfattning av a. var starkt utbredd, just sedan intresset för folkkonst och folkslöjd vaknat på allvar (1890-talet och 1900-talets början), och tog sig uttryck i smaklösa och grova efterhärm-ningar, särsk. av vissa dalasocknars alster, i maskingjorda el. klumpigt granna föremål i vävnad, trä och metall. Smakriktningen har även framträtt i arkitekturen, men synes numera vara på god väg att utrotas, kanske mest på gr. av hemslöjdsföreningarnas verksamhet. Dessa ha på ett varsamt och samtidigt på ett praktiskt sätt tillvaratagit a:s olika landskaps-varianter (se Hemslöjd) och återinfört en hel del av den teknik och de mönster, som utmärkte allmogens konst, el. utbyggt dem på en bredare och modernare grund. l.H.l. Allmogetextilier, omfatta alla slag av textilier (se d.o.), som tillverkats hos allmogen, framför allt före industrialismens genombrott, men även senare och då utförda i äldre tekniker, mönster och anda. A:s viktigaste grupp är vävnad, där de främsta teknikerna äro flossa, finnvävnad (dubbelvävnad), rödlakan (rölla-kan), flamsk, rosengång, opphämta (upphämta), krabbasnår (och'halvkrabba), dukagång, munkabälte — av dessa tekniker kunna även två el. flera förekomma på samma föremål — samt vävnad i enkel lärftsbindning, i enklare kypert och atlas under benämningen dräll och i mera invecklad atlasbildning (damast), en sen företeelse inom a. Till vävnaderna höra även — 683 — — 684 —