ALMQUIST iska missnöjets grunder”. Speciellt yrkade han på äktenskapets reformering, och han framställde härvid ytterligtgående krav, som väckte mycken anstöt. Samtidigt som A. blev demokrat och anslöt sig till den liberala oppositionen, framställde han ett realistiskt program för dikten.. Det skedde i ”Poesi i sak”, en av våra förnämsta estetiska skrifter, först publicerad i form av artiklar i ”Dagligt Allehanda” 1839, sedan inryckt i ”Monografi”. Den folkliga realism, han där hyllar, representeras i ”Svenska fattigdomens betydelse” av nyponblomman, medan den sydländska rosen får anses företräda den romantiska färgrikedom och exotism, som A. i tidigare år dragits till; om den förra heter det, att den i sig samlar uttrycket av hela vår nordiska natur, att den är ”gestalten af fattigdom, vildt behag och kyskhet”. Orden kunna användas för att karakterisera några av de noveller, betraktelser och songes, i vilka hans konstnärskap nått högst. — En utförlig förteckning av A:s skrifter finnes i J. A. Almquist, ”Almquistiana” (1892). — Efter A:s död ha tvenne urval av hans skrifter utkommit, det ena av A. Th. Lysandet under titeln ”Valda skrifter” (4 bd, 1874—75) och ”Strödda skrifter” (1878), det andra av R. G. Berg (1902—06) i två serier, ”Törnrosens bok” och ”Valda romaner”. Under utgivning äro ”Samlade skrifter”, red av Fr. Böök (1921 ff.). — Litteraturen om A. är mycket omfattande. Det grundläggande arbetet är A. Th. Lysandet, ”C. J. L. A. Karakters- och lefnadsteckning” (1878). Bland andra skrifter om A. märkas A. Ahnfelt, ”C. J. L. A., hans lif och verksamhet” (1876), E. Key, ”C. J. L. A., Sveriges modernaste diktare” (i ”Ord och bild, 1894), J. Mortensen, ”C. J. L. A.” (i ”Svenskar”, 1909), E. Almquist, ”C. J. L. A. En studie öfver personligheten” (1914), M. Lamm, ”Studier i A:s ungdomsdiktning” (i ”Samlaren”, 1915), Fr. Bcök, ”C. J. L.A.”(i ”Den romantiska tidsåldern”, 1918), O. Holmberg, ”C. J. L. A., från Amorina till Colombine” (1922), A. Werin, ”C. J. L. A., realisten och liberalen” (1923), H. Olsson, ”C. J. L. A. före Törnrosens bok” (1927), G. Hedin, ”Manhemsförbundet, ett bidrag till göticismens och den yngre romantikens historia” (1928), R. G. Berg, ”C. J. L. A. i landsflykten 1851—1866” (1928). A.W-n. Namnet C. J. L. Almquist förtjänar jämväl en plats i svensk musikhistoria. Både som musikalisk tänkare och tonsättare rör sig A. helt inom den romantiskt folkliga periodens idékrets. Hans begåvning för komposition har tillräckligt blivit betygad av vittnen som Karl Vilhelm Bauck, Leonard Höijer och Otto Lindblad. Den röjer sig fullt klart i de ofta folkviseartade, starkt stämningsmättade romanssättningar, som han under nämn av ”Songes” (”Drömmar”) låter inflyta i imperialoktavuppl. av ”Törnrosens bok”. Den röjer sig ytterligare i de tonmålningar, folklivsbilder och stämningsstycken, han sammanfört under titeln ”Fria fantasier för pianoforte” (12 h., 1847—48), vilkas egenartade stil efterbildats av August Söderman i hans ”Fantasier å la Almquist”. — Som musiker helt och hållet självlärd vill A. pröva, ”huru långt man såsom naturalist kan komma i kompositionen oberörd af skolornas konvenans och formalism”. Både som tonsättare och musiktänkare sätter han härvid melodien i högsätet och drager oförsonligt i härnad mot ”har-monisterna” och ”fugaisterna” (jfr uppsatserna ”Om poesi i sak”, ”Om musikens framtid”, ”Om enheten af epism och dramatism. En aning om den poetiska fugan”). Nedgjord av skråkritikerna, C. F. Bergstedt, J. M. Rosén, höjd till skyarna av romantiska beundrare, senare länge förgäten, upplever A:s djupt kända musik i vår tid en renässans, ej minst tack vare Sven och Lisa Scholanders uppmärksammade tolkningar av sångerna. Harmoniseringar och bearbetningar av Almquistmelodier, bl.a. av Ivar Widéen och Knut Håkansson (”Sju Songes”, 1916), vittna om det nyväckta intresset för dessa enkla men trolska skapelser. — Litt.: C. R. Nyblom, ”En sjuttioårings minnen” (1908), Alf Nyman, ”Musikalisk intelligens” (1928). A-f N. 4) Gustaf Fridolf A., den föregåendes halvbror, fångvårdschef (1814—86), assessor i Svea hovrätt 1845, hovrättsråd 1863, underståthållare i Stockholm s.å., generaldirektör och chef för Fångvårdsstyrelsen 1867—85, led. av F.k. 1871 urtima — 1880. A. gjorde sig under sin hovrättstjänstgö-ring känd som skicklig jurist och fick tillfälle att som medlem av direktionen för Ci vilstatens pensionsinrättning och v. ordf, i Allmänna hypoteksbanken lägga i dagen en mindre vanlig praktisk vidsynthet och finansbegåvning. Som chef för fångvården inlade han synnerligen stora förtjänster; hans utpräglat humanitära läggning och varmhjärtade medkänsla med fången uteslöt icke, att han bestämt fordrade tukt och ordning, och A. förvärvade efter hand ett välgrundat anseende som en av de främsta bland Europas fångvårdsmän. Hans strävanden gingo ut på reformerandet av gemensamhets-fängelserna med inrättande av särskilda cellav- — 735 — — 736 —