ALMQUIST na ”Svangrottan på Ipsara”, ”Isidoros af Tad-mor" och ”Marjam”, de två sistänmnda med motiv från kristna kyrkans äldsta tid, de episka dikterna ”Arthurs jagt”, A:s ”bästa metriskt poetiska försök” (Lysander), och ”Schems-el-nihar”, tvenne religiösa traktater, ”Om helsans evangelium” och ”Om menniskans stöd”, samt dikter med åtföljande musik. En serie ”Folkskrifter” inledde A. med betraktelsen ”Arbetets ära” och den sedelärande ”Grimstahamns nybygge”. Hänsyn, som tidigare bundit honom, kastade han nu. Sålunda utgav han det djärva ungdomsverket ”Amorina” i omarbetat skick, försett med ett utmanande företal, vari boken, som rör sig kring problemet ärftlighet och brott, säges vara ”en värjudd ställd på mensklighe-tens ömtåligaste nerv”. Han hade 1838 skrivit och tryckt novellen ”Det går an”, där han pläderat för samvetsäktenskap, men icke vågat ge ut den; nu lät han minan springa. ”Det går an” väckte ett oerhört uppseende och framkallade en rad motskrifter. Sin verksamhet i det liberala ”Aftonbladet” började han med en artikelserie i pedagogiska frågor, 1840 utg. i bokform med titeln ”Om svenska uppfostringsväsendet”. Under året 1840 fortsatte A. ”Törnrosens bok” med ett band, som innehöll dels den utmärkta folklivsnovellen ”Målaren”, dels en avhandling ”Prestens ställning”, där han utvecklade sin åsikt om prästämbetets rätta utövande. I folkskriftserien publicerade han ”La-dugårdsarrendet”, en berättelse av samma karaktär som ”Grimstahamns nybygge”. Dessutom utgav han ”Amalia Hillner”, den första i en rad av större romaner, vilka utgöra den huvudsakliga delen av hans författarskap under 1840-talet. I de bättre av dessa, ”Amalia Hillner”, ”Gabrièle Mimanso” (1841—42) och ”Tre fruar i Småland” (1842—43) finnas partier av intresse, men kvaliteten är i stadigt sjunkande. Bland hans övriga skrifter från detta decennium märkas ”Ordbok öfver svenska språket”, varav tvenne häften utkommo (A—Brand; 1842 —44), ”Monografi, samlad och utgifven för att lätta öfversigten och bedömandet af vissa bland tidens frågor” (1844—45), bl.a. innehållande handlingar i målet med Uppsala domkapitel, ”De dödas sagor med ett föregående Bref, om den skandinaviska Nordens betydelse för Europas fornhistoria” (1845). I andra och tredje delarna av ”Törnrosens bok”, imperialoktav-uppl. (1849—50), cffentliggjorde A. ett stort antal skrifter av äldre och nyare datum, bland dem ”Songes”, små poem med åtföljande melodier av en egenartad drömsk stämning, ”Svia-vigamal”, en samling sagor från asarnas invandring i Sverige, ”Europeiska missnöjets grunder”, en socialreformatorisk avhandling, som förut publicerats i ”Jönköpingsbladet” (1847), ”Hvarför reser du?” ett kåseri om reselivets behag. Här omtryckte A. också ”Det går an” och ungdomsverket ”Murnis”, en serie av Sweden-borg inspirerade, religiösa och erotiska fantasier på högstämd poetiserande prosa, tidigare utgivna under titeln ”De dödas sagor”. När A. 1851 flyktade utomlands, hade han tydligen uttömt sina andliga tillgångar; så gott som allt vad han författade i exilen, bl.a. det stora verket ”Svenska rim”, är utan litterärt värde. A:s kolossala produktion rymmer jämförelsevis få fullödiga konstverk, men man finner överallt mycken kvickhet och artistisk talang, många poetiska, rörande el. muntra scener. Hans fantasi spelar oavlåtligt, språket är rikt på dialektala och andra egenheter, stilen uppvisar ett otal skiftningar. Han var i sitt konstnärskap lekfull, nonchalant och fallen för experiment. Han var en orolig mångfrestare, känslig för alla tidens strömningar; genom ett virrvarr av intryck från olika håll spårar man dock ett personligt stämningsinslag av säregnaste art. Bland våra förf, finns det knappast någon, som erbjuder så många gåtor att lösa som han. Han var av naturen förtegen och hade en böjelse för hemlighetsmakeri; hans karaktär tedde sig även för hans vänner motsägelsefull. Kronologien i hans författarskap är oklar, beroende på att i flera fall en lång tid förflöt mellan en skrifts författande och dess offentliggörande. Om de omständigheter, som kommo honom att vid 57 års ålder fly till Amerika, svävar man i det ovissa. A. uppvisar en egendomlig förening av känslosamhet och kylig reflexion. Han sökte i yngre år att på dialektisk väg lösa världsgåtorna, men fann att ett konsekvent tänkande förde till idel tröstlöshet; han vände då helt om och sökte ankargrund i en tro, som lyfte honom till ”ett lif öfver frågornas lif”. Detta är ”törnroslivet”, en mystisk religiositet, i vilken alla motsättningar bringas till enhet. Logikern blev sålunda mystiker. I ”Skaldens natt”, ingående i ”Törnrosens bok”, har A. skildrat, hur skalden full av ångest grubblar över de gränslösa frågorna om Gud och världen, tiden och evigheten, och hur han till slut räddas ur sin själanöd. Ur de kriser, varom denna skrift vittnar, växte en önskan fram hos A. att i en världs-krönika (”Törnrosens bok”) ”rättfärdiga Guds vägar ss. utan skuld till vårt släktes nöd”. Sedan A. vunnit fäste i sin törnroslära, blev han lugnare och mer utåtriktad; han utvecklades nu också till en politiskt intresserad reformvän, varvid han tog starka intryck av samtida franska socialister och utopister. Summan av sin politiska visdom framlade han i ”Europe — 733 — — 734 —