ALN klassen Archiclamy'deæ, gruppen Urtica'les, med o. 140 arter, huvudsaki. i n. tempererade zonen och tropikerna. A. äro träd el. buskar utan mjölksaft med strävhåriga, tvåsidigt anordnade, osymmetriska blad, avfallande stipler, oftast tvåkönade blommor i täta, klotformiga el. flocklika gyttringar, ståndare motsatta kronbladen, tvåbladig pistill samt nöt- el. sten-fruktartad frukt. De viktigaste släktena äro Ulmus (almsläktet, se d.o.) och Celtis. O.Gz. Aln (urspr. beteckning för underarmen; jfr famn, fot, tum), ett starkt varierande och fordom vida utbrett längdmått, vars naturliga grund är avståndet mellan armbågen och fingerspetsarna. Det grekiska pechys och det latinska cu'bitum voro kortare än den senare a. För de tyska, franska, engelska och ryska alnmåtten, se resp. Elle, Aune, Yard och A r-s j i n. A. motsvarade Vs famn och indelades i 2 fot å 2 kvarter om 5 decimal- el. 6 verktum. I Stockholm fanns under slutet av medeltiden 2 olika alnar och dessutom särskilda alnmått på Gotland. På Norrköpings riksdag 1604 och genom en k.f. 1605 bestämdes, att en å Ryda-holms kyrkas vapenhus uppsatt a. skulle vara rikslikare. En kopia av denna upphängdes på Stockholms rådhus och kallades sedan Stock-holmsalnen. A. var i Sverige enhet för måttsystemet till 1863 och användes till 1878, då metersystemet infördes. Den svenska och finska a. var 0,593802 m., den danska 0,0277 m., den norska 0,0275 m. — Även själva måttredskapet benämndes a. N.L.R. Alnæs, Eyvind, norsk tonsättare (f. 1872), bedrev musikstudier i Kristiania under Holter (se denne), därefter i Leipzig och Berlin. Seden 1907 organist vid Vor Frelsers kirke samt i skilda omgångar dirigent för Håndverkernes sångförening och efter 1920 även för ”Holters kor”. Ss. tonsättare avgjort bäst i den folkligt lyriska stilen har A. företrädesvis odlat romansen och manskvartetten. Allbekant är hans ”Sjömandsvise”. Mindre skattad är han ss. gestaltande symfoniker. A. äger stort anseende ss. orgelspelare och ackompanjatör. Han har bl.a. utgivit ”Norges Melodier” (4 bd). A-f N. Alnander, Samuel, teolog, bibliografisk förf. (1731—72), docent i litteraturhistoria i Uppsala 1763, teol. lektor vid kadettkåren i Karlskrona 1767. A. har bl.a. utgivit ”Anvisning till et utvaldt theologiskt bibliothek” (9 avd., 1762—72; 2 uppl. 6 avd., 1762—81) och ”Historia librorum prohibitorum in Svecia” (1764), varav dock endast en början utkom. G.Cqt. Alnarp, kungsgård, belägen invid Äkarps järnvägsstation i Lomma s:n, Bara hd, Malmöhus län. Egendomen omfattar en sammanlagd areal av 551 har, varav 46 har, fördelade i 4 brukningsdelar, äro utarrenderade. Av den övriga arealen utgöra park, trädgårdar, tomter och lantbruksinstitutet tillagd mark 80 har och 22 har impedimenter. Egendomen står under ledning av samma styrelse som lantbruks- och mejeriinstitutet. Större delen av åkerjorden brukas i 4-årig växtföljd: 1) höstsäd, 2) rotfrukter, 3) vårsäd, 4) vall, ärter och grönfoder. Hästbesättningen omfattar 17 par arbetshästar och rekryteras dels genom egen uppfödning, dels genom inköp. Nötkreatursbesättningen, som omfattar 150—160 kor samt 140—150 ungdjur, är av svartbrokig låglandsras. Fårbesättningen, som utgöres av 30—35 modertackor jämte ungtackor och lamm, är av ren shrop-shireras. Svinbesättningen räknar sammanlagt c:a 300 djur, varav 30 modersuggor. Ärl. säljas c:a 600 gödsvin. — Till Alnarps egendom är en Alnarps slott. lantbruksskola förlagd, vilken årl. räknar 44 lärjungar. Se vidare Hovbeslagaresko-la, Lantbruksinstitut, Mejeriundervisning och Trädgårdsunder-visning. L.F-g. Alnarpsfloden. För att fylla staden Malmös växande behov av dricksvatten utförde man på 1870- och 1880-talen omfattande undersökningar. Man fann därvid, att rikligt och gott grundvatten förekom i trakterna ö. om Malmö upp mot Romeleåsens sluttning. Vid den geologiska undersökningen av detta område (geol. kartbladet Börringekloster) kom statsgeologen N. O. Holst till den åsikten, att den ansamling av grundvatten, som kunde iakttagas från Skivarp i s.ö. till Alnarp och Ven i n.v., hade som behållare en gammal flodfåra, som före istiden varit Weichselflodens lopp. Holst framhåller, att de vattenförande sand- och gruslagren innehålla växtlämningar, delvis av tertiär ålder och bärnsten; de förra jämför han med dylika i äldre kvartära el. preglaciala bildningar, särsk. i England vid Cromer. Holsts tydning har icke fått stå oemotsagda. Det invändes dels, att gruslagren lika väl kunna ligga i en förkast- — 747 — — 748 —