ALPERNA Dinariska alperna åt s. På detta säll bildades under miocen tid ett helt system av stora flacka veckningstäcken, som skjutits över varandra, så att dessa täcken icke blott kommit i sekundärt läge som väldiga mot n. övervälta veck utan även delvis blivit rotlösa skållor, som urspr. höra hemma, hava sin rotzon långt åt s. (se fig. 2). De äldsta täckena ha förskjutits minst, de yngsta mest åt n. Endast centralmassiven med omgivning äro rotfasta (autochtona), belägna på sin urspr. plats med sitt fundament under sig. Men urskiljer numera i A., särsk. i dess mellersta delar, följande huvudzoner (se fig. 3): D e autochtona central mssiven (Aar-, Gotthard-, Aiguilles Rouges- och Montblanc-massiven). De veckades under karbonperioden och överlagrades sedan diskordant av yngre sedimentbergarter, som inom franska A. äro relativt orörda el. endast passivt framskjutna (pa-raautochtona). Centralmassiven bilda den fasta klippa, vilken de helvetiska, lepontiska och östalpina täckena skjutits över, medan det penninska täcket blivit liggande s. om dem. — Det Fig. 4. Det östalpina täcket. helvetiska (el. G 1 a r n-) täcket härstammar från Aarmassivets sydrand, dess rotzon kan följas från Chur till Martigny. Till det hör Schweiziska och en del av Savojiska alperna. — Det penninska täcket bildar de s. centralmassiven med stora, flackt liggande veck av gnejs och mellan dem zoner av s.k. schistes lustrés (kvartsit, fyllit, marmor och dolomit från trias- och juraperioderna), som ligga kon-kordant på gnejsen. — Det lepontiska (el. Klippen-) täcke t, till vilket Rhätikon, de s.k. Klippen (se d.o.) vid Vierwaldstättersjön, Stockhorn- och Chablaisområdena ( de s.k. Pré-alpes, Föralperna) höra, ligger över det penninska täcket och i de n. delarna av A. över det helvetiska täcket. Dess rotzon ligger s. om penninska täcket, och det anses vara en rest frän den tid, då det östalpina täcket sträckte sig över hela de nuv. schweiziska A. Gränsen mellan Väst- och östalperna är en denudationslinje, uppkommen genom det östalpina täckets bort-denuderande från Centralalperna. Det ö s t a 1-pina täcket omfattar största delen av östalperna, där de helvetiska, penninska och lepontiska täckena uppträda blott här och var vid dess nordrand el. som denudationsfönster i Hohe Tauern (se fig. 4). Dinariskaalper-n a skilja sig från de övriga zonerna genom si na sydliga och svaga vecknings- och överskjut-ningsrörelser, äro genomsatta av brottlinjer och ha flexurer samt sänka sig trappstegsformigt mot s. — A:s bildning började tidigast under slutet av kritperioden, på allvar sannolikt först i eocen och oligocen tid. Därefter tilltog den som nämnt starkt under miocen och nådde sitt maximum under pliocen tid, då de stora veck-ningarna och överskjutningarna inträdde i en andra fas. Hela bergskedjan pressades ännu mer tillsammans. Centralmassiven pressades upp, täckena veckades mera och skötos längre åt n., stora förkastningar inträffade, randområdena sjönko, särsk. vid Poslätten, Adriatiska havet och vid A:s östgräns. De tektoniska processer, som bildade A., fortsatte in i istiden, men de denuderande krafterna voro verksamma, alltsedan den första bergshöjden höjde sig över omgivningen. Denudationens intensitet stegrades jämsides med A:s fortsatta höjning, så att vid istidens inbrott A. troligen företedde bilden av bergdistrikt bestående av ett väl utvecklat dalsystem med breda, jämnt stigande dalgångar, skilda åt genom mjukt formade bergryggar, som mot centrum höjde sig till toppar mer domformiga än spetsiga. Inom de stora massivens centrala delar voro dalarna smala och V-formiga men vidgade sig i A:s perifera delar och övergingo i ett slättområde, som i n. omgav A. Sin nuv. morfologiska utgestaltning fingo A. under istiden, som här uppdelas i fyra ned-isningsperioder (Günz, Mindel, Riss och Würm) med tre mellanliggande interglacialperioder. Würmtiden är den bäst kända. Under denna låg snögränsen 1,200—1,300 m. lägre än nu. Dalarna voro fyllda av ända till 2,000 m. mäktiga isströmmar, som över passen stodo i förbindelse med varandra och över vilka de högsta delarna av bergryggarna och centralmassiven reste sig som nunatakker (se d.o.). På A:s nordsida utbredde sig glaciärerna på förlandet som väldiga lobformiga isfält. På syd- och ostsidan nådde glaciärerna i allm. ej ut ur dalarna. Endast Dora Baltea-glaciären och Adigeglaciä-ren trängde ut på Poslätten. Dessa isströmmar utövade en betydande eroderande verksamhet. Preglacialtidens avrundade bergryggar, som stuckit upp över isytan, hade av den kraftiga frostsprängningen, av glaciärernas transporterande och underminerande verksamhet skärpts till brant begränsade och spetsiga kammar. I depressioner inom nunatakkområdet grävde firn-fält och små glaciärer ut kar, cirkusar el. nischer (se d.o.). De preglaciala V-formiga dalarna omformades till trågdalar (se d.o.) med bre da och djupa bäcken, skilda åt genom dalreglar. Bidalarna blevo hängande (se Hängande dalar). Även de talrika förlands- och randsjö- — 759 — — 760 —