ALPERNA Fig 2. Tvärprofil genom Glarner-överskjutningsområdet. med Marmolata (3,344 m.), Vice n tiska och Venezianska alperna, s. och s.ö. om Dolomiterna, Karniska alperna, mellan Kreuzberg, Drava och Pontebbapasset, med Sandspitze (2,863 m.) samt ö. och s.ö. om linjen Villach-Pontebbas Karawankerna (Grin-touc, 2,559 m.) och Juliska alperna (Trig-lav, 2,864 m.), skilda åt genom Savas dalgång. Topografi. Bergstopparna ha i allm. inom samma massiv ung. samma höjd och bilda därigenom ett s.k. toppfält. Endast enstaka höjder, som t. ex. Montblanc, resa sig över dessa fält. De olika alpmassiven och alpgrupperna skiljas från varandra genom pass och djupa dalgångar, som äro av två slag, längddalar och tvärdalar. De största längddalarna äro Enns’, Inns, Vorderrheins, övre Rhönes, Addas och Dravas dalgångar. Tvärdalar äro Salzachs (mellan Bi-schofshofen och Salzburg), Lechs, Illers, Rhens (mellan Chur och Bodensjön), Rhönes (mellan Martigny och Genèvesjön) och Adiges dalgångar. Den sista är A:s största tvärdal. Dalarna förbindas genom pass, som sedan äldsta tider utgöra färdleder dem emellan. Från Frankrike till Italien leda Col di Tenda (1,873 m.), Mont Genèvre (1,860 m.), Mont Cenis (2,098 m.), Lilla S:t Bernhard (2,188 m.); från Schweiz till Italien St. S:t Bernhard (2,472 m.), Splügen (2,117 m.), Maloja (1,817 m.). Viktigaste pass i östalperna är Brenner (1,370m.). Rhöne-och Rhendalarna förbindas genom Furka- och Oberalp-passen, Ills och Inns dalgångar genom Arlberg (1,802 m.), Salzachs’ och Enns’ genom Radstädter Tauern (1,738 m.).— A. avvattnas till största delen genom Rhönes, Rhens, Donaus, Pos och Adiges flodsystem. De flesta av A:s sjöar ligga inom n. och s. randområdena. På nordsidan Genèvesjön, Vierwaldstättersjön, Zürichsjön, Bodensjön, Chiemsjön, Attersjön och Traun-sjön; på sydsidan Lago Maggiore, Lago di Lu-gano, Lago di Como, Lago dTseo och Lago di Garda. Uppkomst. A. utgöra ett led i det bergskedje- system, som under tertiär tid uppstod vid Medelhavet och som åt ö. övergår i Centralasiens mäktiga bergskedjor. Detta bergskedjesystem uppdelas i två led: ett med nordlig vecknings-rörelse, till vilket höra, utom A., Betiska kordil-leran, Pyrenéerna, Karpaterna, Transsylvanska alperna, Balkanbergen och Kaukasus, samt ett led med sydlig veckningsrörelse, vilket omfattar Atlas, Apenninerna, Dinariderna, Hellenniderna, Tauriderna och Iraniderna. A. ha uppstått genom väldiga veckningsrörelser, varigenom den areal, som förut intog A:s plats, förminskats till en bråkdel. Under silurtiden var det troligen hav över det alpina området, men under devon-och karbonperioden bildades där ett fastland och i samband med de stora bergskedjebildningarna i Mellaneuropa en bergskedja, som åter ned-denuderades. Landet sänkte sig, havet trans-gredierade, och mäktiga lager av sediment, i sht kalk, bildades. Havsbottnen sänkte sig, i samma Fig. 3. De alpina huvudzonerna. mån som nya lager sediment avsattes. Magman pressades undan genom trycket av de ständigt växande sedimentmassorna. Härvid uppstodo horisontella spänningar mellan sedimentmassorna och magman på båda sidor om dem, vilka spänningar till sist blevo så stora, att sedimentmassorna pressades ihop som mellan blocken i ett skruvstäd. Urspr. ha A. troligen haft en symmetrisk uppbyggnad, men vid fortsatt tryck skötos vecken över varandra åt sidorna, Väst-alperna och n. östalperna åt n., s. östalperna el. — 757 — — 758 —