ALQUIER och blockfält i den eviga snöns region (t.ex. alpranunklerna, Ranu'nculus alpe'stris och R. monta'nus); som vegetationens yttersta utposter uppträda lavarna. Mot vindarna och deras uttorkande verkan äro många alpväxter skyddade genom ett egenartat växtsätt, som kommer dem att likna dynor el. kuddar (t.ex. fjällglim, Sile'ne acau'lis, Andro'sace helve'tica), el. ock, ss. hos edelweiss, Gnapha'lium leontopo'dium, är deras avdunstning förminskad genom en tät, filtartad hårbeklädnad el. genom cellernas innehåll av slem, gummi el. garvämne, som kvarhåller vatten (Sedum- och Sempervi'vum-arter). Många i låglandet artrika växtfamiljer, ss. läppblomstriga och ärtväxter, äro blott med få arter företrädda i alpfloran, medan däremot andra, ss. primulor, gentianor, blåklockor och stenbräcke-arter, utveckla i den alpina regionen en överraskande formrikedom. Många alpväxter kunna vid omsorgsfull skötsel trivas även i låglandet och odlas i botaniska trädgårdar för vetenskapligt ändamål och i privatträdgårdar ss. prydnadsväxter. Härvid förändra de sitt växtsätt i skilda riktningar och komma alltmer att likna låglandsväxterna. Omvänt antaga låglandsväxter vid odling i den alpina regionen till en viss grad alpväxternas byggnadsegendomligheter och växtsätt. Alpernas växtvärld erinrar i flera hänseenden om den i de arktiska regionerna förekommande växtvärlden. Detta förklaras dels genom överensstämmelsen i de yttre förhållandena och dels därav att såväl den arktiska som den alpina växtligheten efter istiden utvecklat sig ur en och samma vegetationstyp. — Litt.: C. Schröder, ”Das Pflanzenleben der Alpen” (2 Aufl., 1923); ”Taschenflora des Alpenwande-rers” (7 Aufl., 1902); G. Hegi, ”Alpenflora” (5 Aufl., 1922). [O.Gz.] •Alquier [-kje'], Charles Jean Marie, fransk diplomat (1752—1826). Efter att ha varit franskt sändebud i olika europeiska hu vudstäder blev A. 1810 minister i Stockholm. Hans uppgift blev här att genomdriva Napo-leons önskemål i fråga om kontinentalspärrningen; 13/n 1810 avlämnade A. sin herres ultimatum: krigsförklaring mot England inom 5 dagar el. krig med Frankrike. Svenska regeringen måste böja sig för maktspråket; kriget kom emellertid aldrig att bli annat än ett krig på papperet. I ohövliga och bryska noter förehöll A. den sv. regeringen dess vacklande hållning, allt pinsammare uppträden ägde rum, och slutl. fann sig Napoleon i nov. 1811 föranlåten att återkalla honom, varefter han några år fungerade som minister i Köpenhamn. G.Cqt. Alrek, konung av Ynglingaätten. Enl. den hos Snorre bevarade sagan var A. son till ko nung Agne och samregent med sin bror Erik. Det berättas föga mer om dem, än att de varit goda ryttare och på en ridtur dödat varandra med hästbetsel. B. Nerman anser A. vara en historisk person från 400-talet. Åtskilligt talar dock för att både han och Erik äro uppdiktade personer. Jfr A1 f och Ynglingaätten. S.Bln. Al rigore di te'mpo [-gå'-] (ital.), mus., strängt efter tidsmåttet, i strängaste takt. Jfr Tempo. Alrun, alruna (se d.o.), en växt av fam potatisväxter. Se Mandragora. Alruna (fhty. alruna, ty. alraun, sannolikt även isl. Olrün, en ”svanjungfru”, jfr fhty. runa, hemlighet, hemlig viskning), hos vissa germanska fornfolk benämning på spåkvinnor och häxor. Senare har ordet helt övergått att beteckna mandragoraväxten (se Mandrag o-r a) och framför allt ett slags magiska dockor, gjorda av dess rot, som av ålder spelat en stor roll i magi och folkfantasi på gr. av sin form och sina narkotiska egenskaper. Växten påstås växa blott under galgar, uppkommen ur en hängd mans säd. Den som vill ha roten, bör väl stoppa för sina öron och binda plantan, sedan den något lossats från marken, vid svansen av en hund. Man lockar på hunden, så att han rycker upp plantan, som därvid skriker så hemskt, att hunden dör. Av roten göres en docka, som användes än som skyddande amulett, än som spåman, än som hjälpande demon att skaffa rikedomar åt sin ägare, som därmed säljer sin själ (jfr S p i r i t u s). Hithörande föreställningar, som tillhöra den Alrunor. — 771 — — 772 —