tenor), altröst, den djupare av de bägge förekommande slagen av kvinno- och gossröster. A. sträcker sig från f el. e till f", g" (även högre). A:s klangfärg, i sht kontraaltens, är vanl. mörk. Historiskt sett är altpartiet det av tonsättarna sist införda. Mot den normala mansrösten, vilken föredrog cantus firmas (tenoren), ställdes först en högre stämma (discan-tus), och slutl. tillfogades kontratenoren, som låg än högre, än lägre än tenoren och till slut klöv sig i en contratenor bassus (bas) och en contratenor altus (alt). — Av numera brukliga orkesterinstrument höra följande till altinstrumenten: altbasun, altklarinett, engelskt horn (altoboe), bratsch (altviolin el. viola) och inom militärmusiken althornet. Jfr Orkester. V.F. Alt, A 1 u t a, biflod till Donau. Se O 11. Alt, Rudolf von, österrikisk akvarellmålare (1812—1905), son till landskaps- och arkitekturmålaren Jakob A. (1789—1872), elev vid akad. i Wien, företog mångåriga studieresor i hemlandet och i Italien. A:s akvareller med landskaps- och stadsmotiv anses oöverträffade i tekniskt hänseende. Mindre betydande voro hans målningar i olja. — Hans yngre bror, Franz A. (1821—1914), arbetade i samma genre. G.V. Alta, hd i Finnmark fylke, n. Norge, 2,047,82 kvkm.; 2,864 inv. (1920). Häradet är i den omkr. inre delen av Altefjord belägna n. delen täml. tätt bebyggt, i sht på Altelvas v. sida, ALTA1 under det att dess s. del upptages av vidsträckta fjällvidder. Fiske (särsk. i älvarna), skogsbruk och jordbruk äro huvudnäringar. H.S-n. Alta'i, Altaj (”guldberg”), bergsystem, som utbreder sig nästan i mitten av den eurasiatiska kontinenten, i n.v. Mongoliet och de v. därom angränsande delarna av Sibirien. Från A:s näst högsta berg Tabynbogdaola (4,500 m.) på gränsen mellan Mongoliet och Sibirien stråla tre bergskedjor ut: åt s.o. Mongoliska A. (Stora A. el. E k t a g A.), som sträcker sig fram mot Huangho, åt v. Ryska A. (Egentliga A. el. S y d a 11 a i) och åt n.o. S a i 1 j u-g e r n, från vilken bergskedja i sin tur T a n n u-ola, Sajanska bergen samt Abakan-bergen och deras fortsättning K u s n e r- By i Altai. kiska A 1 a-t a u (mellan Tom och Jenisej) stråla ut. Mongoliska A. uppstod genom bergs-kedjeveckning redan under tidig paleozoisk tid och är äldre än Ryska A., som bildades först mot slutet av paleozoisk tid. Under mesozoisk tid denuderades A. ned till ett peneplan. Men vid tertiärtidens slut höjde sig det altaiska pene-planet sköldformigt. Därvid uppstodo brottlinjer, och förkastningar inträdde. Det är de uppressade el. kvarstående partierna av pene-planet, som nu bilda Altaibergen. Stora delar av A. utgöras av platåer, fjällvidder, på en höjd av 2,000—3,000 m. Högre liggande delar ha av iserosionen under och efter istiden omformats och blivit högfjäll, fått alpnatur. Att — 785 — —786 —