ALUMINIA ningsförfarande (se d.o.) men kan även utföras genom s.k. kalorisering (se d.o.). H. R-g. Alumi'nia. Den 1863 av A. Schiötz på Kris-tiansLavn grundade fajansfabriken ”Aluminia” övertogs 1868 av Ph. Schou, flyttades till Fre-deriksberg och upparbetades, sedan företaget 1872 blivit a.-b. och 1882 inköpt den gamla kungl. porslinsfabriken på Köbmagergade, till en konstindustriell verksamhet av stora dimensioner. Medan porslinsfabriken under den konstnärlige ledaren Arnold Krog (se denne) utbildade en originell dekorationsteknik, vars smakfullhet, förfining och kultiverade konstnärlighet skänkt dess alster världsrykte, ägnade sig fajansfabriken mera åt framställning av hushållskeramik och upparbetade även den, sedan 1903 målaren Chr. Joachim blivit konstnärlig ledare, en egenartad teknik, präglad av den högsta konstnärliga fulländning. 1902 följdes Schou som direktör av Fr. Dalgas, 1908 inköptes till utställnings- och försäljningslokaler Dyvekes gård vid Amagertorv, 1911 antogs firmanamnet ”Den Kgl. Porcelænsfabrik og Fa-jancefabrikken Aluminia”. G.Cqt. AlumFnium (till lat. alu'men, alun), Al, atomvikt 26,97, 3-värd metall, finnes i naturen endast i föreningar, av vilka silikatet i fältspat, glim-mer, lera o.s.v. upptager en väsentlig del av jordskorpan (7,8%) och hydroxiden som beau-xit, fluoriden i kryolit ha en viss betydelse. — Framställning av a., som sker genom elektrolys av en lösning av lerjord (aluminumoxid) i på elektrisk väg smält kryolit (natriumaluminium-fluorid), lönar sig emellertid dock endast vid tillgång på billig elektrisk energi, emedan 1 hkr. pr år endast ger 150—200 kg. a. Man använder stora järnbleckbehållare (bad), vilkas väggar äro skyddade av ett skikt osmält kryolit och vilkas botten betäckes av en kolplatta som katod. I ugnarna nedhänga som anoder 6—12 block hårdbränt kol, till vilka strömmen ledes. I mellanrummen bortföres det flytande a. medelst skövlar och gjutes i formar; för att befria det från mekaniskt medryckta föroreningar företages en omsmältning. — A. är lätt (spec. v. 2,#4 —2,7»), vitt med dragning i blått och med stark metallglans, hårdare än tenn, men mjukare än zink och koppar, låter bearbeta sig till tunnaste tråd, bleck och finaste blad. — Gjutet a. har ungefär samma hårdhet som gjutjärn, valsat i köld el. smitt nästan lika hårt som kanonbrons. Hårdheten kan höjas genom att legera med andra metaller (t.ex. 2—4 % koppar). A. smälter vid 655°; elektriska ledningsförmågan för hårt dragen tråd utgör 60 % av motsvarande för koppartråd. Även i fuktig luft håller sig aluminiumbleck oförändrat; vid smältning över drages det blott med ett tunt överdrag. Liksom mot luftens inverkan skyddas a. i vatten mot vidare angrepp genom ett oxidskikt. Borttages skiktet medelst utspädd kvicksilverkloridlös-ning, amalgamerar sig a. ytligt och oxideras sedan i luften mycket fort och sönderdelar vatten häftigt (aktiverat a.). A. löses lätt i saltsyra och alkalilut, långsamt i utspädd svavelsyra och ammoniak; är olösligt i salpetersyra; med utspädd ammoniak utvecklar a. vätgas. Utspädda lösningar av organiska syror inverka icke i köld på a., vid kokning av natriumklorid-haltiga lösningar av organiska syror angripes det mindre än koppar. Handelns a. innehåller 98,o—99,5 % ren metall; ss. föroreningar innehåller a. nästan endast kisel (0,i8—0,58 %) och järn (0,n—0,34 %). A. låter sig smidas i köld och måttlig värme; genom pressning vinner det i hårdhet. A. kan galvaniseras under iakttagande av vissa försiktighetsmått. Sammanfogning av flera stycken utföres genom nitning, svetsning el. lödning. Detta senare erbjöd länge svårigheter, dels beroende på att aluminium lätt överdrages med en hinna av oxid, dels på svårigheten att framställa ett lämpligt lod. Som lödmetaller användas följande legeringar: 1 del aluminium, 1 del fosfor, 11 delar zink och 29 delar tenn (vid lödningen användes icke syra) el. 100 delar zink, 2 delar vismut och 1 del nickel. I senare fallet upphettas föremålen, som skola lödas, till 100° och bestrykas med stearinsyra. Många andra patenterade lod finnas (se Aluminiumlödning). A. användes till redskap och material, för vilka man önskar en låg spec. v., i sht till kokkärl, kittlar och rör, i många grenar av den kemiska industrien, vidare till mynt, i algrafien (se d.o.) och i ljustryck, i elektrotekniken till ledningar, samt till att likrikta växelström. Mycket viktig är a:s stora syre- och kväveupptagande förmåga, varigenom framställning av biåsfritt, tätt gods av stål, gjutjärn, koppar, mässing och nickel möjliggöres vid ringa tillsats av a. Reduktion av metalloxider med a. utnyttjas för framställning av krom, mangan o.s.v. ävensom till svetsning av järn (se Termit). Härtill användes kornig a., som vidare tjänar till framställning av aluminiumbrokad, i det att man ytterligare söndersmular det. Pulver av aluminiumavfall användes till sprängämnen (a m-monal), till fotografiskt blixtljus, vid fyrver-keripjäsframställning och, utrört med fernissa, som rostskyddande medel. Aluminiumlegeringarna (se d.o.) användas nu för tiden allt mer och mer. — A. upptäcktes 1825 av örsted, som framställde metallen genom inverkan av kaliumamalgam på aluminiumklorid i överskott. Två år senare framställde Wöhler a. av — 807 — — 808 —