AMASONPAPEGOJOR och Centralkordillererna. Vid 5° s.br. vänder den mot n.ö. och ö. och genombryter i trånga klyftor med ett flertal strömvirvlar (pongos) Centralkordillererna, som den vid Pongo de Manseriche definitivt lämnar, varefter den blir en typisk låglandsflod med en fallhöjd av endast 180 m. på den återstående 4,100 km. långa sträckan. Trots denna obetydliga fallhöjd är dock strömhastigheten betydande (medeltal 0,75 m. i sek.). Vid utträdet på slätten börjar A. mottaga bifloder, från s. Hualaga och Ucayali. Efter inflödet av den senare bär floden namnet Solimöes till Rio Negros mynning och kallas eg. först därifrån för A. Sedan den vid Tabatinga kommit in på brasilianskt område, mottager den från v. Napo, Putumajo, Yapura och Rio Negro samt från h. Juruå, Pu-rus, Madeira, Tapajoz och Xingü. Sammanlagt har A. över 200 bifloder, därav 18 med en längd av 1,500—3,500 km. A. utfaller i Atlantiska oceanen genom två mynningsvikar, Ca-nal do Norte och Canal do Sul, skilda från varandra genom öarna Caviana och Mixiana. Till mynningsområdet hör även Rio Parå, To-cantins mynning, till vilken A., v. om ön Ma-rajo, utsänder en s. sidogren, öarna vid mynningen äro ej deltabildningar utan kvarstående partier av fastlandet. Flodens bredd är redan vid Madeiras inflöde flera km., nedanför Santarem är den 15 och vid Xingüs mynning 80 km. Djupet, som är föga känt, överstiger i flodens nedre lopp 100 m. — Vattenståndet uppvisar stora växlingar (maximum 17 m. över normalt medelvattenstånd), men floden för under hela året rikligt med vatten tack vare flodområdets stora nederbörd. Under tiden för högsta vattenståndet, som sammanfaller med biflodernas regntider (dec.—jan. för de s., mars—juni för de n.) översvämmas vidsträckta områden, varvid de i samband med dessa vattenstånds-variationer uppkomna strandsjöarna fyllas. Genom sin väldiga vattenmängd (medelvattenmängd 120,000 kbm. i sek.) och sina stora slammassor märkes A. långt ut i Atlanten. Ä andra sidan gör sig tidvattnet märkbart ända upp till Obidos, 750 km. från mynningen, och vid springflod tränger en väldig flodvåg, po-roroca, på grundare ställen 4—5 m. hög och känd för sina stora ödeläggelser, in över floden. Nedre delen av A:s flodområde är med sina av kläng- och slingerväxter genomdragna urskogar jordens vidsträcktaste skogsområde. Floden är oerhört rik på djur, i sht fiskar (över 2,000 arter), delfiner, alligatorer, sköldpaddor och ormar. A. är farbar för ångfartyg till Pongo de Manseriche, och även segelfartyg kunna utan svårighet gå upp för floden. Reguljär trafik upprätthålles av europeiska linjer till Manåos. Huvudhamn för exporten är Belém. — A:s mynning upptäcktes 1499 av Pinzon. Orellana, som 1541 reste utför floden, kallade den A., emedan han hörde den benämnas Amassona av indianerna (förmodl. en härledning av det inhemska namnet på pororocan, amafunu = ”vattenmolnbullret”), ett namn som han satte i samband med en förmodad förekomst av amasoner i dessa trakter. H.S-n. Amasoni't el. a m a s o n s t e n, ett minerat Se F ä 11 s p a t. Amasonmyror, Polye'rgus rufe'scens, en för sina plundringståg mot vissa andra myror mycket bekant art. Den förekommer huvudsaki. i mellersta och s. Europa men finns även på en del lokaler inom vårt land. Det är en typisk rövarmyra, som genom formliga krigståg rövar slavar framför allt från den s.k. slavmy- Porto Velho vid Amasonfloden. ran (Formi'ca fusca). Slavarna, som äro arbetsmyror, fullgöra sedan alla sysslor för sina herrar. De skaffa dem föda, mata dem och deras larver, de bygga deras bon och utföra överhuvud allt, som behöver göras i amason-myrornas samhälle. Dessa äro för sitt liv fullständigt beroende av sina slavar, enär några andra arbetsmyror icke finnas i deras samhälle. Även om man bjuder en amasonmyra den läckraste föda, dör hon hungerdöden, om icke en slav matar henne. Se vidare Blodröd myra och Myror, sp. 474. H.W-n. Amasonpapegojor, Amazo'na, ett släkte bland de egentliga papegojorna (se d.o.). De äro av medelstorlek, ha kort, bred stjärt och företrädesvis grön fjäderskrud. Deras utbredningsområde sträcker sig från La Plata till Sydmexiko; de äro talrikast i Amasonflodens område. Bland de många arterna må nämnas kurikan, A. amazo'na, från Brasilien och Gu-ayana, den vitpannade amasonen, A. a'lbifrons, — 845 — — 846 —