AMERIKA mar nått, som bebodde högplatåerna i Mellan-och Sydamerika. Man urskiljer tre el. fyra stora kulturkretsar. På slätterna kring Popo-catépetl och Iztaccihuati, medelpunkten i den mexikanska kulturkretsen, finnas ännu rester av mäktiga byggnadsmonument, uppförda i pyramidform. Berömda äro framförallt de båda orterna Tollan och Teotihuacan. Vid Teotihuacan resa sig de båda pyramiderna för solen och månen samt däremellan resterna av de gamla bostäderna med väggarna täckta av brokiga stuckmålningar. Stenskulpturer av arkaisk typ ha påträffats i stor mängd, och hela låglandet runt omkring är översållat av skärvor av lerkärl. Nämnas bör också den med en bild av solen smyckade s.k. kalenderstenen och en med rika skulpturer försedd offersten, som mot slutet av 1700-talet grävdes fram under stenläggningen i Mexikos huvudstad. De mexikanska samlingarna kunna därjämte framvisa små gudabilder i sten, lerkärl med skulpturer, stenmasker, pilspetsar och knivar av obsidian, visselpipor m.m. Föremål av metall äro sällsynta. — Jämbördig med den mexikanska är mayasstammarnas kultur i Chiapas, Yucatan och Guatemala. Arkitekturens karaktär är densamma; jättepyramider och små, hall-liknande, ej välvda rum. Byggnaderna äro dock påfallande överlastade och präglade av en viss snirklad stil. Väggytorna utsmyckades med sammanträngda, till bokstäver avslipade bilder, mayasstammarnas hieroglyfer. Verktyg av metall förekomma endast undantagsvis, men i st. var flinttekniken högt uppdriven. — I Costarica och landskapen åt s. ned mot Magdalenafloden i Colombia möta vi den nordcolombiska kulturkretsen. Den karakteriseras framför allt av arbeten i sten, terrakotta och guld. Den rika förekomsten av guld gav i äldre tider namn åt hela kuststräckan, Castilla del Oro. Inom ornamentiken är djurmotivet förhärskande. En rik källa för fynd utgjorde gravarna i landskapet Chi-riqui. — I Bogotås högland utvecklade muisca-indianerna en relativt hög kultur. Några monumentala byggnader ha de emellertid ej efterlämnat, ty husen liksom templen uppfördes av enbart lera och trä med kägelformiga halmtak. Gravarna ha lämnat ett rikt kera-miskt material av säregen typ: groteska män-niskofigurer, fyrkantiga skålar med grodor på kanten och flaskor med målade ansikten på halsarna. Smyckena äro ofta förfärdigade av guldplåt i form av mänskliga, mest kvinnliga gestalter. — Den peruanska kulturkretsen omfattar åtskilliga kulturer, som det av inkadynastien grundade herraväldet bragt i växelverkan till varandra. Till de äldsta minnes märkena höra ruinerna vid Tiahuanaco i närheten av Titicacasjön, vilka redan i inkaväldets blomstringstid länge varit övergivna. Berömd är ”den monolitiska porten”, på framsidan prydd med rika skulpturer. Inkaindianernas byggnader i Cuzco och annorstädes kännetecknas av omsorgsfullhet och en viss storslagenhet i utförandet. Murarna äro uppförda av lämpligt tillhuggna kvaderstenar el. oregelbundna block med el. utan sammanhållande murbruk. Då peruanerna icke kunde slå valv, äro rummen mycket smala. Keramiken visar hög teknisk fulländning och vittnar i sitt efterhärmande av naturliga former om en skarp uppfattning. Metallarbetena äro också skickligt gjorda: yxor av koppar och guld, bägare av guld och silver samt spännen och smycken i mängd av olika slag. I väv-nadstekniken presterades rent häpnadsväckande ting vid framställning av vävnader, band och snodder, dels av lamaull, dels av bomull. [J.E.F.] Upptäcktshistoria. Redan de isländska sagorna berätta om upptäckten av Vinland, troligtvis den nordamerikanska kontinentens nuv. New Brunnswick el. Nova Scotia. Vägen gick från Norge med Island och Grönland som nautiska mellanstationer. Så skall Erik den röde, som kommit från Norge till Island, under en sjöfärd o. 985 ha upptäckt Grönland och där anlagt en koloni och hans son Leif Eriksson ha varit den förste, som o. 1000 nådde Vinland. Andra expeditioner följde, och redan i Olav Tryggvessons saga (o. 1208) finner man seglingsanvisningar över Atlanten från Norge till Island och Grönland. Ryktet om nordmännens bragder, som dock till en viss grad äro att skriva på slumpens och vindarnas konto, trängde emellertid icke ut över världen, utan de föllo snart i glömska. — Som A:s egentlige upptäckare står därför genuesaren Christoffer Columbus, som under sökandet efter en ny sjöväg till Indien med dess rikedomar 12/io 1492 nådde en av Bahamagruppens öar och genom sina följande färder öppnade vägen för den nya världsdelens erövring och kolonisation. Helt nyligen har emellertid dansken Sofus Larsen övertygande förmått påvisa, att redan ett tjugotal år innan Columbus satte sin fot på Amerikas jord, ett skepp tillhörande en dansk-portugisisk expedition, fört av Johan Scolvus, nått Labrador och S:t Lawrence-flo-dens mynning. Denna expedition skall således ha förekommit genuesaren John Cabot (Giovanni Cabotto), som vid ryktet om Columbus’ första resa från Bristol i maj 1497 startade en expedition mot v. och snart återvände efter att ha uppnått Labrador. — Med — 873 — — 874 —