AMPEREMETER särsk. i Algeriet. De unga bladen begagnas till foder, de gamla och sega till hattflätning i Italien och till uppbindning av vinrankor på Sicilien. Se vidare Espartogräs. O.Gz. Ampelo'psis (Parthenoci'ssus, Quina'ria), växtsläkte av fam. Vita'ceæ. Se Vildvin. Ampelväxter, krukväxter, som med sina hängande grenar äro lämpade att växa i upphängda amplar, oftast av metall el. lergods. I dem planteras växterna direkt, el. också få de ning hindra överflödigt vatten att rinna ned ställas löst i amplarna. De senares uppgift är dels att tjäna som prydnad och bära upp växterna på en viss höjd, dels även att vid vatt-växa i vanliga blomkrukor, som blott ned-på golv och mattor. Lättodlade ampelväxter för upphängning i det fria, på verandor o.s.v. äro Mesembrya'nthemum specta'bile, murgröns-pelargonier, hängfuchsior, petunior och krasse. I boningsrum odlas förutom de nämnda bl.a. Aspa'ragus Spre'ngeri och A. decu'mbens, SaxV-fraga sarmento'sa (Arons skägg), Helxi'ne So-leiro'lii, Tradesca'ntia-arter (vandrande jude), Plectra'nthus örtenda'hlii och hängbegonior. C.G.D. Ampelurgi', läran om vinodling. Amper, flod i Bayern, se A m m e r. Amper (besläktad med lat. ama'rus, bitter), besk, bitter, skarp; särsk. i uttryck som ”en a. skrivelse”, etc. Ampère [äpä'r el. ampä'r], praktiska enheten för den elektriska strömmens styrka. Se Elektriska enheter. Ampère [äpä'r]. 1) André Marie A., fransk fysiker och matematiker (1775—1836). A. var köpmansson från Lyon, där han från 1796 verkade som privatlärare i matematik, fysik och kemi, kom 1801 till Bourg som lärare i fysik och kemi för att sedermera 1804 bli prof, vid lyceet i Lyon. Är 1805 anställdes A. vid École polytechnique i Paris, där han 1809 blev prof, i matematik. I Paris utvecklade A. en livlig verksamhet som lärare och forskare, blev 1814 medlem av franska vetenskapsakad. och 1824 prof, i experimentalfysik vid Collège de France. A:s vetenskapliga arbeten omfatta såväl matematik, mekanik och fysik som filosofi. Sin största berömmelse har A. vunnit genom sina fysikaliska arbeten, framför allt genom sina undersökningar över sambandet mellan de magnetiska och elektriska fenomenen. Impulsen till dessa arbeten erhöll A. genom den av dansken örsted 1820 gjorda upptäckten av en elektrisk ströms inverkan på en i dess närhet befintlig magnetnål. En redogörelse för denna upptäckt föredrogs i franska vetenskapsakad. l1/» 1820, och redan 18/» inlämnade A. till akad. ett arbete, som innehöll en fullständig förklaring av det nämnda fenomenet, en förklaring, som av A. stöddes med nya experimentella rön, vunna genom undersökningar av liknande fenomen. De av A. gjorda undersökningarna ledde till upptäckten av elektriska strömmars verkningar på varandra och till uppställande av de lagar, som gälla för dessa verkningar (se Elektrodynamik). I sin hypotes över magnetismens natur antar A., att molekylerna i de magnetiska kropparna beständigt omkretsas av svaga elektriska strömmar, vilka under inverkan av ett yttre magnetiskt fält orienteras så, att deras plan ligga vinkelrätt mot det yttre fältets kraftlinjer. A. visade, att denna beskaffenhet hos de magnetiska elementen möjliggjorde en förklaring icke endast av verkan mellan magneter sinsemellan utan även av de ömsesidiga verkningarna mellan magneter och strömgenomflutna ledare. — Litt: C. A. Valson, ”La vie et les travaux d’A. M. A.” (1886). A.L-dh. 2) Jean Jacques A., den föregåendes son, fransk litteraturhistoriker (1800—1864). Redan tidigt vände A. sitt starka litterära intresse mot studiet av främmande litteraturer, vilket förde honom ut på flera för hans författarskap viktiga resor. 1827 färdades han i Tyskland, Danmark, Sverige och Norge, varvid han särsk. studerade dessa länders folkdiktning (”Littérature et voyages”, 1833). Efter att under 1830-talet ha föreläst över Frankrikes äldsta litteratur (”Histoire littéraire de la France avant le XII:e siècle”, 1839—40), reste A. 1841 i Egypten, Grekland och Italien (”Grèce, Rome et Dante”, 1843; ”Voyage en Égypte et en Nubie”, 1867). Ivrig demokrat som han var, for han, liksom så många av sina meningsfränder, till Amerika tio år senare (”Pro-menades en Amérique”, 1855). När Napoleon III blev kejsare, gick A. ss. övertygelsetrogen republikan i frivillig landsflykt till Rom, där han vistades större delen av sitt återstående liv, upptagen med studier i romersk historia, vilkas resultat han offentliggjorde i ”Histoire romaine å Rome” (1861—64) och ”L’empire romaine å Rome” (1867). H.E. Ampèremeter [äpä'r el. ampä'r-], ampère-mätare, se Elektriska mätinstrument. — 921 — — 922 —