ANATOMISKA PREPARAT dock synes Hippokrates (se denne) ha haft känedom om benlärans grunder, medan Ari-stoteles med sin på djurdissektion grundade ”Historia animalium” kan anses som den jämförande anatomiens skapare. I Egypten ägnade sig Alexandriaskolan (320 f.Kr.) under Ptolemaiernas fördomsfria hägn även åt människokroppens a., enl. vad Celsus berättar delvis genom dissektionsstudier å levande förbrytare. Den romerska anatomiens stora namn är greken Galenos (131—201 e.Kr.), vars på dissektion av apor grundade anatomiska rön under mer än 1,000 år kommo att anses gällande även för människor. Under medeltiden förvaltades antikens anatomiska arv huvudsaki. av araberna, som dock genom koranens bestämmelser förhindrades utöka detsamma. Med den inbrytande renässansen börjar en ny epok Anatomiföreläsning av Prof. Frederik Ruysch. Målning av Jan van Neck 1683. i anatomiens historia, inledd av Andreas Ve-salius, vars revolutionerande verk ”De humani corporis fabrica” (1543) återknöt sambandet med den alexandrinska skolans anatomer: människans a. började ånyo studeras. Värdiga efterföljare voro Fallopia, Eustachio m.fl. En betydande nyvinning gjordes slutl. år 1628 av William Harvey med upptäckten av blodomloppet; något senare (1651—52) gjorde svensken Olof Rudbeck d.ä. sina banbrytande rön över lymfkärlen. På den sålunda lagda grunden utvecklades anatomien vidare. Malpighi (1628—-94) blev genom det nyuppfunna mikroskopet blodkapillärernas upptäckare och histologiens förelöpare, Cuvier (1769—1832) den jämförande anatomiens förste märkesman i nya tiden, K. F. Wolff (1733—94) embryolo-giens, Morgagni (1682—1771) den patologiska och Velpeau den kirurgiska anatomiens skapare, samtliga följda av bemärkta anatomer, ss. v. Haller, Hunter, Wrisberg, Bichat, Scar-pa, Joh. Müller, Langenbeck, Meckel, Henle, Luschka, Gegenbaur, Waldeyer, Fürbringer, Malgaigne, Richet, Purkinje, Kölliker, His d.ä. och d.y., Ranvier, Beale, Heidenhain, Cru-veilher, Rokitansky, Virchow, Rathke, Hyrtl, Leydig, Haeckel, Claus, Huxley, Owen, Barde-leben, Tandler, Rauber, Spalteholz m.fl.; i Sverige märkas under 1800-talet A. Retzius, under 1900-talet Broman, Fürst, Hammar, Erik Müller, Gustaf Retzius m.fl. Anatomien har genom dessa och andra forskares bemödanden fått en anknytning till å ena sidan embryologi och komparativ a., å andra sidan fysiologi, patologi och kirurgi, som åt densamma berett en av de centrala platserna inom medicinsk utbildning. — Litt.: I. Broman, ”Människohjärnan” (1926) och ”Normale und abnorme Ent-wicklung des Menschen” (1911, sv. övers. ”Människans utveckling före födelsen”, 1927); H. K. Corning, ”Lehrbuch der topographischen A.” (15 Aufl. 1923); E. Holmgren, ”Lärobok i histologi” (1920); E. Müller, ”Lärobok i ryggradsdjurens jämförande a.” (2 uppl. 1922); A. Rauber och F. Kopsch, ”Lehrbuch und Atlas der A. des Menschen” (1922—23), J. Sobotta, ”Atlas der deskriptiven A.” (1919—28); W. Spalteholz, ”Handatlas der A. des Menschen” (1921—22); ”E. Villiger, ”Gehirn und Rücken-mark” (7 Aufl. 1920); E. Villiger, ”Periphere Innervation” (4 Aufl. 1924); R. Tigerstedt, ”Dokument ur medicinens historia” (1921). A.-U. Anatomiska preparat [-tå'-], hela djur el. delar därav, vilka behandlats i avsikt att tydligt visa byggnaden av desamma. Ben-, ligament-, muskel-, nerv-, kärl- och inälvspreparat förekomma, där de oväsentliga delarna gjorts mindre framträdande el. helt avlägsnats. Från sina mjukdelar befriade ben sammanfogas till sammanhängande skelettdelar ss. främre el. bakre extremiteter el. till hela skelett. Genom injektion av färgad, stelnande substans i blodkärlen erhåller man kärlpreparat (injektionspreparat); liknande preparat erhållas av gallgångarna, urinkanalerna o.s.v. Korrosionsmetoden består i utfyllning av kanalerna med harts el. Woods metall (se d.o.) och avlägsnande av de mjuka delarna genom maceration. Delar av inälvor indränkas med lämpliga ämnen (alkohol, terpentin, paraffin) och förvaras i torrt tillstånd. A. p., som konserverats med kaliumnitrat och kaliumacetat i formalinlösning och förvaras i en lösning av kaliumacetat i glycerin (Kayser-lings metod), behålla under en längre tid den naturliga färgen. Indränker man vävnaderna med en lösning av arsenik,sublimat, invertsocker el. glycerin i vatten el. utspädd alkohol (Wic-kersheimers lösning) och låter vattnet el. alkoholen avdunsta, så förbliver vävnaden mjuk och smidig. Enligt Spalteholz’ metod överföres djurkroppen efter en omständig förbe- — 975 — — 976 —