ANCKARSTRÖM flotta på 34 skepp och 3,000 man, som Louis De Geer efter utbrottet av Sveriges krig med Danmark lyckats utrusta i Holland. Hans uppgift var att fortast möjligt förena sig med den svenska flottan. Kristian IV skyndade emellertid att söka förekomma faran; med en stark eskader begav han sig A. till mötes och anträffade honom vid Listerdyb utanför Schleswigs v. kust. Efter en för holländarna för-lustbringande strid 18/s 1644 och sedan han endast med stora svårigheter lyckats bryta sig ut, måste Thijssen segla tillbaka till Holland. I juli s.å. kunde tack vare De Geers sega ihärdighet en ny flotta på 20 fartyg löpa ut för att ånyo söka uppnå förening med svenskarna. Denna gång lyckades företaget. Med våghalsig djärvhet passerade Thijssen 19/s Öresund utmed skånska kusten, utom räckhåll för Kronborgs Vattenmockasinorm, Ancistrodon. piscivorus. kanoner, och kom lyckligt fram till Kalmar. Thijssen utnämndes nu till amiral i sv. tjänst och adlades med namnet A. Efter att ha förenat sig med den svenska huvudflottan under C. G. Wrangel bidrog A. på ett avgörande sätt till segern över danskarna vid Femern ls/io s.å. A. transporterade därefter den dyra värvade flottan tillbaka till Holland, blev efter återkomsten chef för en till Göteborg förlagd eskader och tillfogade under krigets fortsättning danskarna betydande avbräck. R.G. Anckarstierna, Cornelius (Thijssen), frih., sjöofficer (1655—1714). Tillhörande en holländsk sjöofficerssläkt, av vilken flera medlemmar tjänade under svensk flagg, blev A. 1676 kapten vid svenska flottan, tillfångatogs av danskarna vid Möen 1677, men utlöstes s.å., adlades 1678 och blev amiral och frih. 1692. Under flottans av Hans Wachtmeister ledda reorganisation var A. en av dennes viktigare medhjälpare och hans närmaste man vid landstigningen på Själland 1700, förde befälet över den flotta, som s.å. överförde Karl XII till Livland, ledde 1705 två vågsamma, men misslyckade landstigningskupper mot Kronstadt och övervakade 1705—09 i de finska farvattnen, att Ryssland hölls handelsblocke-rat och dess fartyg inspärrade; 1712 erhöll A. avsked med amiralgenerallöjtnants rang. G.Cqt. Anckarström, adlig ätt. Nedannämnde A. 1), son av borgaren i Västerås Claes Depken, adlades 1676, men efterlämnade endast en dotter. Namnet övergick emellertid till en styvson, brukspatronen David Futtje (1656—1720), som 1683 adlades A. och introducerades på styvfaderns nummer. Dennes sonsons son var A. 2), efter vars förbrytelse släktens medlemmar med kungl. tillstånd ändrade namnet till Löwenström; släkten utdog på svärdssidan 1863. G.Cqt. 1) Claes Claesson A., bergmästare, bruksägare (1627—1702). A. är en av grundläg-garna av bruksrörelsen vid Dalälvens nedre lopp; i kompaniskap med Stockholmsköpmannen David Leijel påbörjade han 1659 anläggandet av Älvkarleö och Härnäs bruk. Karl XI :s krig skapade goda konjunkturer, A. igångsatte tillverkning av ankaren och belönades av kungen för sin driftighet med adelskap och privilegium på att anlägga ett stort ankarbruk vid Söderfors; härvid stötte han emellertid på motstånd från en annan av bruksrörelsens föregångsmän, Johan Leijoncrona, och efter långvariga processer inköpte denne A:s lotter i företaget. A. deltog även i öppnandet av Norrlands skogsrikedomar; han medverkade vid grundandet av Axmars bruk i Gästrikland 1671 och Galtströms bruk i Medelpad 1673. G.Cqt. 2) Jacob Johan A., Gustav HI:s mördare (1762—92), f. på Lindö gård i Roslagen, som hans far, överstelöjnanten Jacob Johan A., brukade. Fadern var ivrig lantbrukare men ägnade sig också åt guldmakeri. Ars barndom var olycklig, modern dog tidigt, och fadern var hård. A. var 15 år vid faderns död, blev då page vid hovet och fänrik vid konungens livgarde. 1783 tog A. avsked med kaptens titel och försökte sig som lantbrukare i närheten av sin fädernegård men utan framgång, och han invecklades i processer med sina grannar. A. flyttade till Stockholm 1790, och ytterligt sparsam som han var, kunde han livnära sig på de räntor, som inflöto från hans och hans hustrus små kapital. A. hade ett våldsamt lynne, och förhållandet till hustrun, som var mer karlavulen än kvinnlig, var ej vidare gott, men han var en öm fader för sina barn. A. — 985 — — 986 —