ANDERNA dens längsta och en av dess högsta bergskedjor, sträcka sig med en längd av c:a 7,200 km. genom hela v. Sydamerika; bredden växlar mellan 180 och 920 km. Bergstopparnas medelhöjd beräknas till o. 4,000 m.ö.h. A. äro sammansatta av flera bergskedjor, som än ligga tätt tillsammans, än avlägsna sig från varandra och bilda djupa längddalar el. omsluta högplatåer. Några låga pass, som underlätta samfärdseln mellan områdena ö. om A. och Stillahavskusten, finnas endast längst i n. och s. I Perus och Bolivias A. ligger icke något pass under 4,000 m. Järnvägarna över A. äro därför världens högst belägna. Arequipa-Puno-banan når 4,471 m. Lima-Oroyabanan 4,775 m. — Som en relativt enhetlig bergskedja sträcker sig A:s huvudkedja från Staten Island genom Eldslandet, s. Chile och v. Argentina till Aconcagua (6,960 m.), Amerikas högsta berg. V. om huvudkedjan går den chilenska kustkedjan, Cordillera de la Costa, som t.o.m. ön Chiloé är upplöst i öar och halvöar; n. om Chiloé avstänger den från Stilla havet som en mur den chilenska längddalen, som med en längd av över 1,000 km. sträcker sig från Santiago åt s. mellan kustkedjan och huvudkedjan. Denna del av A., de chilensk-patago-iska A., har stora glaciärer och är rik på sjöar och vulkaner. De största sjöarna ligga i s. delen, Lago Argentino, Lago Viedma, Lago San Martino, Lago Buenos Aires och Lago Nahuel Huapi. Vulkanerna ligga i n. delen, Villarica (2,840 m.), Lanin (3,770 m.), Antuco (2,990 m.), Maipo (5,300 m.), San José (5,532 m.) och Tupungota (6,830 m.). Strax n. om Aconcagua ligger den höga bergstoppen Mer-cedario (6,670 m.). S. om Aconcagua går järnvägen mellan Valparaiso och Buenos Aires fram genom Cumbre- (el. Uspallata-) passet (3,799 m.). Från 35° s.br. löpa parallellt med A:s huvudkedja de s.k. Precordillererna, som skiljas från huvudkedjan genom djupa längddalar och som n. om Aconcagua böja in mot huvudkedjan. Denna delar därefter upp sig i två huvudkedjor, Cordillera occidentale (Västkordilleran) och Cordillera orientale el. reale (östkordilleran), som omsluta väldiga högslätter med avloppslösa sjöar, saltträsk och mindre bergskedjor; i n. Chile och n.v. Argentina Puna de Atacama (3,500— 5,000 m.ö.h.), n. därom boliviansk-peruanska högslätten (3,000—4,000 m.ö.h.) med Titicaca-sjön. Västkordilleran har i motsats till östkordilleran många vulkaner. De största äro från s. räknat: Antofalla (6,100 m.), Llullaillaco (6,750 m.), San Pedro (5,700 m.) och Misti (5,842 m.). Illampa (el. Soreta, 6,550 m.) och Illimani (6,619 m.) äro östkordillerans högsta toppar. I n. Chile utbreder sig på en höjd av 1,000—3,000 m. Atacamaöknen mellan Stilla havskusten och Västkordilleran. I mellersta Peru närma sig kedjorna varandra för att n. om Cerro de Pasco åter dela upp sig i tre kedjor, Cordillera blanca, Cordillera centrale och Cordillera orientale, skilda åt genom Maranons och Huallagas längddalar. Cordillera blanca är högst (Nevado de Huascan, 6,721 m.). Vid Ecuadors sydgräns vidtager Ecuadors dubbelkor-dillera. De två bergskedjorna skiljas av högslätter (Riobambas och Quitos högslätter) och längddalar och ha flera vulkaner, av vilka Sangay (5,323 m.) och Cotopaxi (5,943 m.) äro de största och mest verksamma. Ecuadors högsta bergstopp, Chimborazo (6,310 m.), har ej haft något utbrott under historisk tid. Strax n. om ekvatorn grena A. upp sig i tre bergskedjor, skilda åt genom Caucas och Magdalenas längddalar. Utmed Stillahavskusten går parallellt med A:s västligaste gren den låga Cordillera de Chocö, som skiljes från Cordillera occidentale genom Atratos och San Juans breda dalgång och åt n. går över i Panamånäset. Cordillera centrale har flera verksamma vulkaner (Galeras, 4,260 m., Puracé, 4,700 m., Tolima, 5,620 m., Paramo de Ruiz, 5,600 m.). Cordillera occidentale tycks ej gå över i mellanamerikanska bergen utan slutar ö. om Darienviken, Cordillera centrale avbrytes av Magdalenasänkan, och Cordillera orientale, som inom Venezuela kallas Cordillera di Merida, synes gå över i Ka-ribiska brottbergen (se K a r i b i s k a bergen). — Till A. ansluta sig de redan under pa-leozoisk tid veckade s.k. ”pampina sierras” i Argentina. Den östligaste kedjan är Sierra de Cördoba (Cerro Champaqui, 2,850 m.). A. äro uppbyggda av bergarter från arkeisk tid till nutid. Bergskedjorna utmed Stillahavskusten bestå till största delen av arkeiska bergarter, som också förekomma inom ö. A., men där ha paleozoiska bildningar stor utbredning. I de centrala delarna av A. förhärska mesozo-iska och yngre eruptiva bergarter. Yngre erup-tiv ha stor mäktighet inom A:s tre vulkaniska områden, ett i mellersta Chile, ett i n.v. Argentina, n. Chile, v. Bolivia och s. Peru och ett i Ecuador och Colombia. Redan under paleo-zoisk och mesozoisk tid ägde bergskedjeveck-ningar rum, åtföljda av betydande eruptioner. Sin nuv. form erhöllo A. genom stora veek-ningsprocesser under tertiär tid. Att de spänningar i jordskorpan, som gåvo upphov till A., ännu icke utjämnats, visas därav, att inom A. förekomma jordbävningar, och av det stora antalet under historisk tid verksamma vulkaner (47 kända). — I hela A. träffas spår av nedisning under kvartär tid; troligt är, att denna sydamerikanska istid var samtidig med den — 1003 — — 1004 --