ANDERSSON nies” världsomsegling 1851—53. Hans botaniska arbeten, bland vilka må nämnas ”Mo-nographia Salicum” (1867), behandla hu-vudsakl. släktet Salix samt Skandinaviens gräs och halvgräs. A. ägnade även undersökningar åt kryptogamernas befruktning, utgav flera arbeten för skolundervisningen och var åren 1849—51 och 1863 redaktör för tidskriften ”Botaniska notiser”. O.Gz. Anderson, Anders, läkare och skald (1822 —92), se Andersson, småländsk släkt, 2). Andersson, Johan, donator, byggmästare (1823—97), se Anderssonska minnesfonden. Anderson, Johan, i Tenhult, riksdagsman (1826—1902), hemmansägare. Led. av A.k. 1879—99, var A. en av lantmannapartiets mest övertygelsetrogna medlemmar och kämpade tappert för dess sparsamhets-grundsatser i rigorösaste form. Avgjord motståndare till värnpliktstanken sökte han i det längsta pruta ned antalet övnings-dagar, men lämnade slutl. vid 1892 års ur tima riksdag sitt bifall till de 90 dagarna, övertygad om skyddstullarnas nödvändighet slöt sig A. 1888 till det nya lantmannapartiet. Han verkade f.ö. för humanitära reformer och utvecklande av folkundervisningen i mera praktisk riktning samt var en varm nykterhetsvän, den förste som i motionsform framlagt tanken på lokalt veto. G.Cqt. Andersson, Carl (Charles) Johan, geograf, Sveriges mest betydande Afrikaforskare (1828 —67), son till den engelskfödde björnjägaren L. Lloyd (se denne). Sin första resa startade A. 1850 i sällskap med engelsmannen Francis Galton, varvid man från Valfiskviken på Afrikas sydvästkust sökte tränga fram till sjön Ngami, som året förut upptäckts av Livingstone. Expeditionen tvangs emellertid att återvända till kusten utan att ha nått sjön, men blev av betydelse för Damara- och Ovampolandens utforskande. Efter ny utrustning i Kap startade emellertid A. ånyo från den tidigare utgångspunkten, fram trängde n. om Kala-hariöknen och lyckades 1853 nå sjön, som noga undersöktes. Åter i Europa utgav han en skildring av färden: ”Lake Ngami” (1855; sv. övers. 1856; ty. övers. 1858). A:s namn är vidare bl.a. knutet till den i Ngami mynnande Oka-vangofloden, som han upptäckte 1859, och Kunenefloden, vilka flodsystem emellertid helt klarlagts först senare under 1800-talet. I anslutning till 1859 års upptäckter utgav han 1861 i London ”The Oka-vango river” (sv. övers. 1861; 2 uppl. 1862; tysk och norsk övers. 1863). A. dog i Afrika. Som postumt arbete utkom ”Notes on traveis in South Africa” (1876). H.R-r. Anderson, Frans Albert, ämbetsman (1831 —1923), kamrer i Kammarkollegium 1867, kammarråd 1873, expeditionschef i Finansdep. 1874, generaldirektör för Statskontoret 1885 —1902; led. av F.k. 1878—1911; riks-gäldsfullmäktig 1879 —1904 (ordf. 1893— 1904); ordf, i Civilstatens pensionsinrätt-ning 1899—1912; led. av åtskilliga skatte-kommittéer 1875—83; ordf, i pensionskom mittéerna 1891—94, 1899—1902. — A. var kameralist och hans specialitet grundskatterna, ang. vilkas avskrivning han 1874 utgav ett betänkande. Hans sakkunskap i denna centrala inrepolitiska tvistefråga bidrog avsevärt till hans befordran å ämbetsmannabanan. E.K. Anderson, Hedvig (Hedda) Elisabet, f. Freudenthal, författarinna (1832—1912). Direkta läroböcker äro A:s ”Svenska språk-öfningar” (1895), som med fördel använts vid den första undervisningen i modersmålet. Av uppbygglig art äro ”Bibelstunder med barnen” (1898). I på en gång undervisande och roande syfte utgav hon — 1019 — — 1020 —