ANFALLSKRIG tig hjälp under anfallsstrid. Kav. utför, dock i långt mindre utsträckning än förr, a. till häst. Flygplan verkställa a. mot marktrupper genom attackflygning på låg höjd medelst kulsprute-eld och bombfällning. Anfallsstrid ställer stora krav på ledning och trupper, men endast anfallet kan leda till slutlig seger. E.O.B. Anfallskrig anses inlett av den part, som först vädjar till kriget ss. lösningen av en politisk konflikt. Vanl. är a. förbundet med omedelbar strategisk offensiv men icke alltid; så följdes Tysklands krigsförklaring mot Ryssland 1914 till en början av strategisk defensiv på denna front. Förhållandet sammanhänger i viss mån därmed att den part, som formellt sett brutit freden, icke alltid är den därför verkligt ansvarige. — Den äldre svenska rätten sökte genom konungaförsäkringarnas formulering hindra regenten att börja a., men erfarenheten jävade nyttan därav, varför i 1809 års R.F. icke inrycktes något formellt förbud. Vissa bestämmelser i 1914 års värnpliktslag, förnyade i lagen av 1925, begränsa emellertid konungens dispositionsrätt över hären; det heter nämligen: ”Utom rikets gränser må bevä-ringens första uppbåd vid hären användas endast till rikets försvar och efter det statsrådet blivit hört samt riksdagskallelse utfärdats. Utan riksdagens medgivande må beväringens andra uppbåd vid hären icke användas utom rikets gränser.” — Det verkliga avgörandet rörande varje slags krig ligger hos riksdagen ss. penningbeviljande myndighet. För omedelbara krigsutgifter, som kunna bliva nödvändiga, stå dock vissa medel (större kreditivet) till konungens förfogande. T.H-m. Anfang (ty., början), byggn., det lutande el. vågräta plan i ett murverk, mot vilket den första stenen i ett valv har sitt stöd. Se Valv. G.W.W. Anfangsbokstav, illuminerad begynnelsebokstav i handskrifter och äldre tryck. Se vidare Initial och Miniatyrmåleri. E.Wrgl. Anfart, bergstekn., schakt, gång el. mekanisk inrättning o.d., som förmedlar förbindelsen från dagöppningen till arbetsplatsen i en gruva. Anflog, mineral, vilka förekomma ss. en tunn hinna på underlaget (bergarter o.s.v.). Anfo'ssi, Pasquale, italiensk kompositör (o. 1736—97), elev av Piccini (se denne), skrev talrika operor; Dassori uppräknar titlarna på 47. Ett handskrivet orkesterpartitur, ”Eifer-sucht auf der Probe” (1755), finns i P. Noder-manns bibi., Lund, ett annat, ”La forza delle donne” (1780), i Musikaliska akad:s bibi., Stockholm. Pre. Anfyrning, en vid större laddningar av rök- svagt (kemiskt) krut erforderlig mindre laddning av lättantändligt krut, vanl. svartkrut. A. användes i artilleripjäser o.d. för att förstärka lågan från tändsatsen, så att drivladdningens alla krutkorn snabbt och säkert tändas över hela sin yta. Se Tändmedel. B.Sbg. Anföringstecken el. citationstecken (») begagnas för att utmärka ordagrant från annan person el. annat sammanhang citerade ord, uttryck el. yttranden. Ett a. sättes då omedelbart framför citatet och ett omedelbart Ajukutooq, en av de sista angakokerna på Grönland. efter det. Om inom ett citat ett annat citat förekommer, brukar stundom det senare omges med enkelt a. (’) t.ex.: I första Moseboks första kapitel läses: »Och Gud sade: ’Varde ljus’; och det vart ljus.» J.S. Anga, s:n i Kräklinge ting, Norra hd, Gotlands län; 29,78 kvkm., därav 29,57 land; 268 inv. (1928; 9 inv. pr kvkm.); 3,85 kvkm. odlad jord (1919; 13 °/o av landarealen), 23,40 kvkm. skogs- och hagmark. Bygden är väl sammansluten, på alla sidor begränsad av skogs- och hällmark. Kyrkan från 1200-talet. — Pastorat: Kräklingbo, A. och Ala, Medelkontraktet, Visby stift. J-C. Anga'kok, a n g e k o k (plur. angakut), eski-måisk andemanare. En a. är så att säga med- — 1087 — — 1088 —