ANIMOSITET ningar. I allm. kan man särskilja tvenne huvudslag: själen ss. livskraft, vanl. kallad ”kroppssjälen”, och själen ss. andeväsen, ani-ma, psyche. Kroppssjälen uppfattas för det mesta ss. ett finare fluidum inuti kroppen, åt vilken den förlänar dess livskraft: den finns koncentrerad i hjärtat, njurarna, blodet, håret, naglarna o.s.v. Denna föreställning om kroppssjälen har givit upphov åt många underliga sedvänjor och religiösa bruk, t.ex. kannibalismen, som grundar sig på den uppfattningen, att om man äter en människas hjärta el. dricker hennes blod, får man hennes själskraft över sig. Även det i folktron djupt rotade bruket att bränna upp el. på annat sätt förstöra avfallet hår el. avskurna naglar bottnar i föreställningen om kroppssjälen: får någon annan människa tag på något dylikt, har hon en del av min själ i sin hand och kan därmed skada mig. — Ännu större betydelse för den mänskliga utvecklingen har den andra gruppen av själsföreställningar haft, vilken uppfattat själen ss. ett självständigt andeväsen. Dessa själsföreställningar torde i stort sett ha uppkommit av de erfarenheter, som människan gjort i drömmen, hallucinationer o.d. samt av iakttagelser beträffande skillnaden mellan levande och döda. Denna andesjäl, som man tänker sig ha samma utseende som kroppen, fastän luftig och genomskinlig, lever efter döden kvar i närheten av kroppen, varför den måste förses med olika tillbehör, ss. föda, kläder och vapen, vilket allt givit upphov åt den i religionernas värld så viktiga gravkulten. Även sådana bruk som egyptiernas mumifiering el. sed att i gravarna uppställa statyer av den döde bottnar i denna själsuppfattning, då själen menas behöva dessa föremål att bo i. Själar, som icke ha någon hemvist el. kunna få någon ro i graven, bliva till demoner, som förorsaka sjukdomar och allt annat ont. All demon- och spök-tro har sålunda sina rötter i dessa animistiska själsföreställningar. — A. är den livsåskådning, som först lärt människan att skilja mellan kroppsligt och andligt. Den ingår därför icke endast ss. viktig beståndsdel i folktron med dess mer el. mindre vidskepliga bruk och sedvänjor, utan ligger även till grund för den idealistiska världsåskådning, som är utmärkande för så gott som alla högre religioner. — Litt.: M. P. Nilsson, ”Primitiv religion” (2 uppl. 1923); N. Söderblom, ”Gudstrons uppkomst” (1914); E. Lehmann, ”Religionens värld” (1926). Efr.B. 2) Med. hist. Beteckning för den under 1700-talet särsk. av den tyske läkaren G. E. Stahl (se denne) förfäktade läran, att själen är människokroppens uppbyggande och sammanhål- Frukter av stjärnanis, Illicium verum (t.v.), och anis, Pimpinella anisum (t.h.). lande kraft och att sjukdom är själens rörelser, då den vill befria sig från sjukdomsorsakerna. S-m. Animosite'1 (fra. animosité), ovilja, hätskhet, bitterhet. Animo'so (ital.), mus., själfullt och levande. Animuccia [-mo'èa], Giovanni, italiensk kyrklig kompositör (1490—1571), direkt föregångare till Palestrina såväl i ämbetet i Rom (från 1555) som ock i fråga om ren, enkel stil. Han anses även vara en av de tidigaste på oratoriets område. Pre. A'nimus (lat.), själ, ande. Se vidare Anima. Aning, ss. psykologiskt begrepp den obestämda förkänslan av tillkommande händelser, vilken torde grunda sig på vissa obemärkt gjorda iakttagelser samt omedvetna slutsatser från dylika. — Inom filosofien har av Jacobi och Fries a. ss. den känslobetonade övertygelsen om vissa översinnliga verkligheter ställts i motsats till den vetenskapligt vunna insikten. Jfr Intuition. [A-f N.] A'nio, biflod till Tiber, se A n i e n e. Anio'n el. a n j o n, atom el. atomkomplex, som är laddat med negativ elektricitet och därför vandrar till anoden. Se Elektroly-tiska dissociationsteorien. Aniridi', oftast en medfödd missbildning, varvid iris, regnbågshinnan, saknas. Anis, Pimpinella ani'sum, en till fam. flock-blomstriga hörande, i Egypten och Syrien inhemsk ettårig växt, vars frukter på gr. av sin rikedom på flyktig olja (anisolja) användas till krydda i bröd, bakverk, konditorivaror och likörer. Efter extraktion av oljan ha frukterna användning som kraftfodermedel. A. erhålles huvudsaki. från Holland, Thü-ringen, Tjeckoslovakien, de baltiska länderna och s. Europa. Anis, Pimpinella anisum. — 1131 — — 1132 —