D’ANNUNZIO Annote'ra (lat. adnota're), teckna till minnes, anteckna. — A n n o t a'n d a (lat.), saker, som böra antecknas. — Annotation [-fo'n], anteckning. Annue'll (till lat. annus, år), årlig, ettårig. Jfr A n n u e 11 e r. Annuella åskullar, geol., se Glacifluvia-la bildningar. Annue'ller, annuella växter, ettåriga växter, gro, blomma och sätta frukt under loppet av ett år, merendels från vår till höst (som-marannueller), ss. rödarv, höskallra och havre. Många a. gro på hösten, övervintra och avsluta sin utveckling följande vår el. sommar, ss. höstsädesväxter. O.Gz. Annuite't (till lat. annus, år), belopp, som terminsvis, vanl. årl. el. halvårl., skall erläggas av låntagare och som innefattar såväl ränta å den från föregående betalningsdag kvarstående delen av lånet som kapitalavbetalning. Amorte-ringsplan med ”lika annuiteter” tillämpas av budgetstekniska skäl i allm. vid kommunala och liknande lån med mångårig avbetalningstid. Den i a. ingående kapitalavbetalningen är då mindre i början och ökas, efterhand som a:s räntedel på gr. av kapitalskuldens nedgång minskas. Formeln för beräkning av lika a. årl. är: / r y r V a =----• —----------, 100 / r V (1 + ioö)-1 där a betyder a., r räntesatsen och t antalet år, varinom lånet skall slutbetalas. B.L-th. Annula'ria, fossilt växtsläkte av klassen Equiseta'les, fam. Calamaria'ceæ, omfattande högväxta, ofta trädartade skavgräs. A. uppträdde under stenkolsperioden. Se S t e n k o 1 s-växter. O.Gz. Annula'ta. 1) Äldre benämning på ringmaskarna (se d.o.). — 2) Under namnet A. ha även förr de s.k. ringödlorna (se d.o.) sammanfattats. H.W-n. Annulle'ra (senlat. annulla're, av lat. ad, till, och nullus, ingen), eg. tillintetgöra, göra om intet; förklara ogiltig, upphäva, t.ex. kontrakt, försäkring, beslut. A'nnulus (lat., ring). A. piscato'ris (fiskar-ring) bäres av påven ss. Petri efterträdare. I ringen finns en sten, där Petri fiskafänge är ingraverat. En liknande ring hör till biskoparnas ämbetsdräkt. Fisken (se F i s k a r) är en ur-kristen symbol för Kristus. S.N. A'nnulus hæmorrhoida'lls, den ringformade, av ändtarmens kraftiga slutmuskel betingade vulst, som omger den egentliga analöppningen (se Anus). Blodådrorna här bukta redan nor malt fram slemhinnan i sinsemellan parallella veck, som stå vinkelrätt mot ringvulsten och vid stockning svälla an (i s.k. hemorroider, se d.o.). A.-U. Annuncia'ter, romersk-katolska ordnar, manliga såväl som kvinnliga, stiftade till minne av jungfru Marie bebådelse. S.N. Annuncia'tio (lat., bebådelse), jungfru Marie bebådelse, Luk. 1:26 ff. Firas i romersk-katolska kyrkan 25/s. Jfr Bebådelse och M a-rie bebådelsedag. S.N. Annunzia'taorden, ital. Ordine supremo dell’ Annunziata, urspr. savojisk, numera Italiens högsta orden, instiftad 1362, 1518 vigd åt jungfru Marie bebådelse (annuncia'tio) och därav uppkallad. Se Orden. G.Cqt. d’Annu'nzio, G a b r i e 1 e, italiensk skald och förf. (f. 1863), furste av Montenevoso. D.A. utgav redan vid 15 års ålder sin första diktsamling, ”Primo vere” (”Vår”). Sedan följde slag i slag ”In memo-riam” (1880), ”Canto novo” (1882, ”Nya sånger”) och ”Intermezzo di rime” (1884). DA. efterbildade i dessa diktsamlingar Carducci, Stec-chetti, Zola och Ver-ga, men tog endast efter deras maner, ej andan i deras diktning. Han sökte efterbilda Carduccis rytm och retorik, Vergas sinnliga gestalter och Zolas naturalistiska beskrivningar. I 18—20-års-åldern skrev han dessutom en del noveller med motiv från sin hembygd, vilka han sedan samlade i bokform (”Novelle della Pescara”). Några av dessa noveller äro starkt påverkade av Guy de Maupassant. D’A., som 1881 kommit till Rom och där ryckts med av de arkaiseran-de strömningarna inom konsten, hade redan i diktsamlingen ”Intermezzo” anslutit sig till dessa. Under inflytande av Poliziano och Lorenzo de’ Medici skrev han madrigaler och stanser. Nu kommo ”Isotteo” (1890), ”Chimera” (s.å.), ”Elegie romane” (1892). Redan några år före den sista av dessa diktsamlingar hade d’A. skrivit sin stora roman ”11 piacere” (1889, sv. övers. ”Njutningslysten”, 1902), historien om en överkänslig skönhetsdyrkare utan viljestyrka, som lever bland hetärer och adelsdamer, ett offer för sin sinnlighet. Nu kom emellertid den ryska litteraturen på modet med Tolstoj och Dosto-jevskij. Under inflytande av ryssarna skrev d’A. 1892 sina två romaner ”Giovanni Episco-po” (sv. övers. 1895) och ”L’innocente” (sv. — 1173 — — 1174 —