ANTARKTIS Weddellhavet från Atlantiska oceanen och Ross-havet från Stilla oceanen, båda fyllda av shelfis till 78° s.br., i ö s t- och Västantarktis. Strukturellt och förmodligen även morfologiskt gäller denna indelning, i det att den närmast Sydamerika liggande delen av Västantarktis uppvisar en med denna världsdel liknande byggnad, under det att östantarktis i detta avseende överensstämmer med Afrika. Huruvida Edvard VH:s land skall räknas till Västantarktis är ovisst. Det inre av A. täckes helt och hållet av en mer el. mindre vågig inlandsis, som i närheten av polen bildar en högplatå på c:a 3,000 m. (Sydpolen 3,127 m.) Även randområdena äro till större delen täckta av is, över vilken blott några få nunataker (se d.o.) sticka upp. Endast på två ställen höja sig vidsträcktare bergspartier över isen, på Viktorialand och på Västantarktiska halvön. Tack vare detta istäcke får A. den största medelhöjden av alla världsdelar, 2,200 m. — Ehuru kuststräckan är A:s’ bäst kända parti, är den dock endast delvis bekant, sammanlagt något mindre än till halva sin längd. Fastlandets nordligaste punkt (ung. 63° s.br.) ligger på Ludvig Filips land, n. delen av Västantarktiska halvön, och skiljes genom det 1,000 km. breda Drakes sund från Sydamerika. Halvön (möjl. en ö), förr vanl. kallad Graham land, bildar ett bergigt isbetäckt landskap, som både till det yttre och inre liknar Sydamerikas sydspets. Liksom denna genomdrages halvön i v. av över 2,000 m. höga veckberg, Antarktiska Anderna, vilkas v. del genom sänkningar skilts från fastlandet och förvandlats till en rad öar (Sydshetlandsöarna, Palmer arkipelagen, Biscoeöarna och Adelaide ön). Till skillnad från denna veckade, av längddalar genomdragna och fjordartade kust utbreder sig liksom i Sydpatagonien på halvöns ö. och s. sida och på öarna utanför (James Ross ön, Snow-hill ön m.fl.) ett tafelland av mesozoiska och tertiära bergarter med mäktiga basaltiska tuffmassor. På halvöns ö. sida ligger kung Oskars land, på dess v. Danco land, Graham land, Lou-bet land, Alexander I:s land och Charcot land. På n. sidan av halvön ligger Joinville ön. — På ö. sidan av Weddellhavet ligger i s. Prins-regent Luitpolds land och n. därom Coats land. Därefter följer en lång okänd sträcka till En-derbyland och Kemp land, belägna under polcirkeln på ung. 46°—60° ö.l. Ånyo en obekant kuststräcka till Vilhelm II :s land med vulkanen Gaussberget, Drottning Marys land och Knox land, även de i närheten av polcirkeln mellan ung. 85°—108° ö.l. Omedelbart på dessa följer parallellt med polcirkeln en kuststräcka, som sammanfattas under namn av Wilkes land. Vid 154° ö.l. böjer kusten av mot s.o., tills den vid Kap Adare, 170° ö.l., övergår i s. riktning och till 85° s.br. under namn av Viktorialand bildar Rosshavets v. gräns. Viktorialand, östantarktis’ bäst kända del, övergår i v. med jämn sluttning i inlandsisen, under det att dess ö., av trapp-stegsförkastningar begränsade del stupar brant mot Ross’ isfält och Rosshavet och genomdrages av talrika genom förkastningar uppkomna tvärdalar, genom vilka stora glaciärer flyta. Med undantag av Amiralitetsbergen i n. (o. 3,000 m.) tilltager höjden på de skilda bergssträckningarna mot s. och når i M:t Albert Markham 3,188 m., i Markhamberget 4,600 m., i Drottning Alexandraberget 4,457 m. och i Drottning Maud-berget 4,500 m. Brottzonen åtföljes av vulkaner, av vilka den högsta är M:t Erebus på Rossön, 4,054 m. — S. delen av Rosshavet är till 78° s.br. fylld av en shelfis, som vid sin avslutning mot havet bildar en 750 km. lång, 30 —50 m. hög och brant isvägg, Rossbarriären. Ismassan, vars mäktighet torde uppgå till 300 —400 m., når med sin n. del ej bottnen, utan flyter på vattnet. Dess rörelsehastighet är c:a 500 m. pr år, och från dess vägg lossna väldiga massor isberg. En liknande shelfis fyller också Weddellhavet till ung. samma breddgrad, ö. om Rosshavet ligger Edvard VH:s land, varifrån kuststräckan sedan är okänd till Charcot land. — De till sydpolsområdet hörande subantarkti-ska öarna äro ej tillnärmelsevis så talrika och i allm. mindre än de på motsvarande del av n. halvklotet. Deras gemensamhet, som ligger i läget, kommer till uttryck i likartade klimatiska förhållanden med mildare vintrar, mindre temperaturväxlingar, större nederbörd och en rikare växt- och djurvärld än Antarktis’. Till sin byggnad sönderfalla de dock i två grupper, den ena tillhörande ö., den andra v. halvklotet. Till den senare höra Syd-Georgien, Syd-Sandwich-och Syd-Orkney-öarna, till den förra bl.a. Bou-vetön i Atlantiska oceanen, Prins Edvard- och Crozet-öarna, Kerguelen och Heardön i Indiska oceanen samt Macquarieöarna i Stilla Oceanen. Skruvis, som tornar upp sig. — 1203 — — 1204 —