ANTIKRITIK Antikrists tillkommelse. Träsnitt ur Hartmanu Schädels ”Weltchronik” (1493). för pietismen fanns A. överallt, där det institutionella kyrkodömet rådde. Upplysningstiden försökte förgäves göra av med Antikrist-föreställningen. Den lever alltjämt kvar i många variationer i sht bland de sekteriska rörelserna; så kalla t.ex. pingstvännerna Nat. förb. och Ekumeniska mötet för Antikrist. — Litt.: W. Bousset, ”Der Antichrist” (1895); H. Preuss, ”Die Vorstellungen vom Antichrist” (1906). S.N. Antikriti'k, motkritik. Antikroppar benämnas de i den levande organismen bildade specifika reaktionsprodukter, som uppstå, då vissa substanser, s.k. antigener (se d.o.), införlivas med organismen. Till antigenerna höra mikroorganismerna och deras gifter och i övrigt ett stort antal äggviteämnen från djur- och växtvärlden, samt säkerligen även vissa lipoider (se d.o.). A. äro specifika, d.v.s. verka endast mot det antigen, som använts för deras framkallande. De spela en betydande roll för immuniteten (se d.o.) och ha fått stor betydelse för infektionssjukdomarnas igenkännande, förebyggande och behandling. Jfr Antitoxiner. A.Fl. AntPkskola, en avdelning av undervisningsverksamheten vid en konstinstitution, omfattande studiet av och arbeten efter antika skulpturer; jfr Akademien för de fri* konsterna. Anti'kva (lat. anti'quus, gammal), boktr., be teckning för den upprättstående latinska tryckstilen till skillnad från fraktur och kursiv. A. göts första gången på 1460-talet av de i Italien verksamma boktryckarna Sweynheim och Pannartz, vilka därigenom bröto med det dittills uteslutande använda gotiska typsnittet (fraktur), samt förbättrades av deras samtida, fransmannen Jenson. A. användes länge blott i de romanska länderna samt Holland och England men har nu ersatt frakturstilen överallt utom i Tyskland, där a. dock alltmer vinner terräng. Till Sverige kom a. ganska tidigt men har först i våra dagar blivit förhärskande; ännu 1900 trycktes den vanliga almanackan uteslutande med fraktur. — Man skiljer nu mellan modern a. och medieval, vilken senare visar en viss återgång till de under 16- och 1700-talen särsk. av fransmannen Garamond och engelsmannen Caslon formade typerna. — Litt: A. Marcus, ”Hovedtræk af Antikvaskrif-tens Historie” (i ”Bogvennen”, 1926). H.W-r. Antikvaria't, antikvariskbokhandel, affär, i vilken äldre och begagnade böcker köpas och säljas. Antikva'rie (lat. antiqua'rius, kännare av det gamla), tjänsteman vid Vitterhets historie och antikvitetsakad.; tre äro avdelningsföre-ståndare vid Statens historiska museum, en vid Kungl. Myntkabinettet. Dessa befattningar inrättades 1909. — Under 16- och 1700-talen var a. titel på tjänsteman, som hade högsta överinseendet över fornsaker och antikviteter. Jfr Riksantikvarie. J.E.F. Konstakademiens antikskola. Målning 1842 av J. G. Köhler. Konstakademien. — 1231 — — 1232 —