ANTIOPE stod av sin armé lyckades undkomma till Efe-sus. Hans flotta led nederlag s.å. vid Korykos på Mindre Asiens kust. Ställningen för A. började nu bliva förtvivlad, men då romarnas fredsvillkor syntes honom alltför hårda, sökte han åter pröva stridslyckan; han blev fullständigt slagen vid Magnesia 190 och måste avträda en stor del av Mindre Asien. Han stupade kort därefter under ett plundringståg. W.N. 3) A. IV E p i f a n e s, den föregåendes son, regerade 175—164 f. Kr., förde flera krig mot Egypten; under det första intog och härjade han så gott som hela landet, tillfångatog den ■nge konungen, Ptolemaios Filometor, och lät i Memfis kröna sig till konung över Egypten. Dock måste han 169 efter en längre belägring avstå från hoppet att kunna intaga Alexandria. Då Filometor och hans broder, Ptolemaios Fyskon, därefter ingingo förbund mot A., bröt denne 168 åter upp mot Egypten men slöt genom romarnas påtryckning fred s.å. och lämnade Egypten åt de båda bröderna. A. var en ivrig, ehuru hårdhänt befrämjare av den grekiska kulturen; hans försök att hellenisera Jerusalem och Judéen ledde till svåra oroligheter. W.N. AntFochos frånAskalon, grekisk filosof, lärjunge till Filon från Larissa (se denne) samt ledare av den platonska akademien i Aten 83 —74 f.Kr., där bl.a. Cicero åtnjöt hans undervisning. Urspr. livligt berörd av det tvivel, som frodades inom den s.k. femte akademien (se Akademi), närmade sig A. senare stoicis-mens läror och sökte sammansmälta dessa med Platons och Aristoteles’ grundtankar. A-f N. Antioke'nsk teologi, riktning inom den gam-malkristna kyrkan, som i motsats till den ung. samtida alexandrinska teologien (se d.o.) ej var knuten till ett bestämt lärosäte utan företräddes av skilda teologer, bland vilka märkas Diodoros från Tarsos, Theodoros från Mopsuestia, Johannes Chrysostomos o.a. A.t. hävdade i motsats till den allegoriska bibelutläggningen en mera historisk, kritisk-exegetisk syn på bibelböckerna och i de samtida kristologiska striderna fasthållandet av Jesu historiska gestalt. — Litt.: R. Nelz, ”Die theologischen Schu-len der morgenländischen Kirchen” (1916). S.N. Antioki'a, Antiocheia, namn på flera städer i forntiden. 1) A. vid Dafne, vid Orontes, huvudstad i Syrien och seleukidernas residensstad, den praktfullaste av de 16 städer med samma namn, vilka Seleukos Nikator uppbyggde till minne av sin fader Antiochos. A:s högsta blomstringstid inföll under den romerska kejsartiden, då antalet inv. torde ha uppgått till över 500,000. Här bildades den första stora kristna församlingen utanför Palestina, och här uppkom först benämningen kristen (Apg. 11: 26). Under senare tid var A. säte för en av de fyra patriarkerna. Staden förföll i 5:e årh., i sht genom jordbävningar; sista gången den uppbyggdes var 530 under Justinianus. 637— 969 innehades A. av araberna, 1084 kom staden under saracensk överhöghet. Under det första korståget intogs A. efter nio månaders belägring 1098, och Bohemund av Tarent blev furste Gata 1 Antiokla. av A. under bysantinsk överhöghet. 1268 erövrades A. av den egyptiske sultanen Beibars och förblev sedan muhammedanskt. Rörande det kristna furstendömet A:s historia se Bohemund I—VII. På den plats, där A. en gång stått, ligger nu staden An taki je (se d.o.), vilken dock blott utgör en obetydlig del av det forna A. [WJV.] 2) Stad i det pisidiska Frygien, av romarna o. 6 f.Kr. upphöjd till koloni, med benämningen Colonia cæsarea A., sedermera huvudstad i prov. Pisidien. I A. verkade Paulus och Bar-nabas. [WJV.] AntFope, grek. myt. 1) Dotter till Nykteus i Tebe, flydde från sin fader, emedan en kärleksförbindelse uppstått mellan henne och Zeus. Nykteus dödar sig själv i förtvivlan, och hans broder Lykos tillfångatager på hans uppmaning A., vilken på vägen hem föder tvillingarna Am-fion och Zethos. Dessa utsättas av modern och uppfostras av herdar. A. blir nu föremål för misshandling av Lykos och hans maka Dirke, — 1245 — — 1246 —