ANTISEMITISM som feberstillande medel Det är ett av de första på syntetisk väg erhållna läkemedlen. [E.M.P.W.] Antipyro'tica, medel mot brännskador. Antiraki'tis, det vitamin, som förhindrar uppkomsten av rakitis (se d.o.). Antirevolutionä'ra partiet kallas de konservativa protestanternas parti i Nederländerna. Det har sedan 1880-talet spelat en viktig roll i landets inre historia — ofta i allians med det katolska partiet. A.p. erhöll vid 1925 års val till andra kammaren 11 mandat. S.Bln. Antirrhi'num, se Lejongap. Antisa'na, vulkanberg i Ecuador på ö. kor-dilleran av Anderna n.ö. om Cotopaxi; 5,756 m.ö.h. Utbrott o. 1728. A. utsände lavaströmmar c:a 1760 och 1773, rök har iakttagits 1801. Boskapsfarmerna nå upp till 4,075 m.ö.h. G.N. Antiscorbu'tica, medel mot skörbjugg, d.v.s. c-vitaminhaltiga födoämnen, ss. citroner, apelsiner, hjortron, grönsaker. E.M.P.W. Antisemiti'sm, beteckning för den mot judarna fientliga rörelsen. Uttrycket a., som präglades först o. 1880, tillägges växelvis fransmannen E. Renan och tysken B. Foerster. Själva rörelsen har givetvis existerat långt tidigare. — A:s innersta orsaker äro att söka i judefolkets säregna historia. Det judiska folkets karaktär av vandringsfolk har i många avseenden gjort det rotlöst. Bortsett härifrån torde man i tre punkter kunna sammanfatta de huvudkrafter, som lett till uppkomsten av a. 1) Motsatsförhållande med avseende å ras, nationalitet och religion. 2) Den judiska mentalitetens inställning till penningen och penninghandeln, som särsk. framträtt i kritiska situationer och brytningsperioder i folkens liv. 3) Judarnas hemlighetsmakeri med hänsyn till det specifikt judiska i religion, lagar och sedvänjor. På gr. av nu anförda skäl har judarnas historia i mångt och mycket kommit att bli en lidandets historia. — Redan i antiken möter man hos de grekiska och romerska författarna en form av judefientlighet; den frodades särsk. i Alexan-dria, där den odlades som en litterär genre. Efter den hopplösa kampen för det egna territoriet under de två första årh. e.Kr. började vandringarna. Tiden i Babylonien och kolonisationen i Medelhavsländerna förflöto utan förföljelser, och 212 skänkte kejsar Caracalla judarna romersk medborgarrätt. Men med kristendomens segertåg började oroligheterna. Judarna betraktades som ”Kristi fiender”, och kejsare och kyrkomöten stiftade undantagslagar emot dem. I de uppväxande germanstaterna behandlades och trivdes judarna väl, men framför allt var detta förhållandet i Spa- Uppslagsbok. I. ____ 1249 ___ 40 nien (från 711), där de i olika avseenden gjorde sig starkt gällande ända till 1492, då de ut-drevos av den katolska opinionen. — Under den äldre medeltiden spelade judarna en framträdande roll ss. pioniärer för storhandeln men berövades snart möjligheten att verka ss. köpmän och blevo då bankirer. Förföljelser i större skala inleddes i Tyskland 1096 ss. en följd av korstågens religiösa fanatism. Judarnas ställning försämrades sedan undan för undan under de följande årh. (märkbart från 1200-talet); de ålades att bära särskilda igen-känningstecken (judehatten och judemärket), anklagades för mystiska ogärningar (ritual-mord, rov av kristna barn o.s.v.) och utsattes för allt svårare förföljelser. Denna starka judefientlighet under medeltiden framkallade omfattande utvandringar, varvid särsk. Turkiet, Polen och Holland uppsöktes, i vilka länder de förföljda t.v. funno skydd. Från England utvisades judarna mot slutet av 1200-talet men insläpptes åter vid 1600-talets mitt och ha sedan rönt en i stort sett välvillig behandling. I Holland ha judarna ända sedan 1615 betraktats som andra medborgare. Utvecklingen i övriga länder har varit ojämn och växlande, och först mot slutet av 1700-talet började den förut mestadels ss. naturlig betraktade judefientligheten att få ge vika för ett principiellt (statligt) erkännande av judarnas existensberättigande — ännu dock med kraftiga modifikationer. Sålunda utfärdades i Ryssland 1791 förbud för judar att idka köpenskap i de flesta ryska städer och fixerades ett begränsat bosättningsområde. Ett sista utslag av legaliserad judefientlighet i Västeuropa var den förvisning av judar, som företogs i Lübeck 1819. A. i modern mening, i betydelsen av en mot bestämda mål inriktad politisk, social och ekonomisk rörelse, har sin upprinnelse i Tyskland och har sin största utbredning i öst- och Mellaneuropa. Vid början av 1870-talet offentliggjorde O. Glagau o.a. en del skrifter, som riktade sig emot svindeln med de franska ska-deståndsmilliarderna, och anklagade härför den judiska finansen i Tyskland. 1878 bildade hovpredikanten A. Stöcker det kristligt-sociala partiet, som av politiska och religiösa skäl direkt vände sig emot det judiska folkelementet. Partiet var ett uttryck för den s.k. ”Berlinrörel-sen”, som ville krossa ”det judiska frisinnet”. 1880 inlämnade ovannämnde B. Foerster en inlaga till den tyska riksdagen, och något senare s.å. utgav W. Marr ett arbete, i vilka båda skrifter ordet ”a.” förekom. Den antisemitiska rörelsen hade emellertid föga framgång i det praktiskt-politiska livet; först 1887 invaldes en antisemit, O. Böckel, i den tyska riksdagen. — 1250 —