ANTISEMITISM 1889 skedde en utbrytning ur det kristligt-sociala partiet, i det att en mera rasantisemi-tiskt betonad grupp under ledning av L. v. Sonnenberg utträdde och bildade det antisemitiska folkpartiet, som i det stora hela var mera demokratiskt färgat än det konservativa, tysksociala partiet. De båda partierna samman-slogos 1894 till det tyska reformpartiet, skildes åt 1900 men förenades igen 1903 och uppgingo 1914 tillsammans med andra fraktioner i det tyskfolkliga partiet. 1893 funnos 18 antisemiter i den tyska riksdagen; antalet har sedan växlat men för det mesta legat under ovan angivna siffra. 1893—98 var den fanatiske antisemiten H. Ahlwardt led. av den tyska riksdagen, men förmådde icke varaktigt vinna terräng för sin äventyrligt orienterade politik. Efter världskriget flammade a. upp på nytt efter en kort tids borgfred. 1918—22 bildades en mängd antisemitiska föreningar och bedrevs i övrigt en synnerligen kraftig antisemitisk propaganda, som i någon mån dämpades genom myndigheternas ingripande vid W. Rathenaus mord 1922. Bland klart antisemitiska partier efter kriget märkas det tyskfolkliga frihetspartiet och nationalsocialisterna. Vid senaste val till riksdagen (maj 1928) erhöllo av dessa båda partier nationalsocialisterna 12 mandat men det tyskfolkliga frihetspartiet icke något. Särsk. antisemitiska landsdelar äro Hessen, Sachsen och delvis Bayern. Bland kända personligheter i den antisemitiska rörelsen märkas general E. Ludendorff och A. Hitler. Antisemitiska organisationer äro bl.a. ”Stahl-helm”, ”Jungdeutscher Orden” och ”Hoch-schulring deutscher Art” (sammanslutning av antisemitiska studenter i Tyskland). Trots sin starkt nationalistiska inställning ha antisemiterna i Tyskland inlett förbindelser med meningsfränder i andra länder och tagit initiativ till internationella antisemitkongresser. En mängd tidningar och tidskrifter av antisemitisk färg utgivas i Tyskland. I Österrike har teol. prof. A. Rohlings skrift ”Der Talmudjude” (1871) varit en drivande kraft i den antisemitiska rörelsen, trots att densamma på ett bindande sätt vederlagts av den berömde teologen och Talmudkännaren, prof. F. Delitzsch. — 1891 funnos 13 antisemiter i riksdagen. Särsk. i Wien var a. framträdande och fick än mera betydelse, sedan K. Lueger blivit dess främste förkämpe. Tillsammans med prins A. Liechtenstein bildade han ett kristligt-socialt, judefientligt parti, som 1895 ernådde majoritet såväl i Wiens stadsfullmäktige som i den österrikiska lantdagen. Den antisemitiska rörelsens supremati beseglades 1897, då Lueger blev överborgmästare i Wien. Hand i hand med de kristligt-sociala arbetade alltyskarna, och judarna förföljdes svårt i Österrike även före världskriget, särsk. av studenterna vid universiteten. 1915 infördes bestämmelser om begränsning av det antal (nu'merus clausus) judar, som skulle få idka advokatverksamhet i Wien. 1918 och 1925 utsattes judarna för svåra förföljelser, sistnämnda år på gr. av en sionistkongress. F.n. (1928) råder en stark antisemitisk stämning i Österrike, särsk. i akademiska kretsar. — I den numera fria staten Tjeckoslovakien ha judarna alltid varit orienterade åt Tyskland, något som ådragit dem tjeckernas hat. Men även de tyska partierna i landet ha ofta varit antisemitiskt inställda. 1897 förövades pogromer i Prag ss en följd av tyskhatet; 1899 förekommo åter excesser emot den judiska befolkningen. Efter fredsslutet 1919 ha judarna flera gånger hemsökts, svårast i Slovakien 1919. Liksom i Österrike finns alltjämt en stark a., i sht vid högskolorna i Prag och Brünn. — Den beryktade ritualmordprocessen Tisza—Eszlar förorsakade 1882 judeexcesser i Ungern (Pressburg). Därefter rådde ett relativt lugn till 1920, då reaktionen emot juden Béla Kuns våldsrege-mente gick ut över hans stamfränder i Ungern. Hemska pogromer följde, särsk. i Budapest, och nu'merus clausus infördes för judar vid universiteten. Stämningen är fortfarande synnerligen antisemitisk. De förut nämnda inskränkningarna av år 1791 i Ryssland i judarnas rörelsefrihet minskade icke utan snarare ökade styrkan av den antisemitiska rörelsen; 1800-talets första årtionden äro starkt färgade av a. De tidigaste judepogromerna utbröto dock först 1871 (i Odessa). 1881—82 företogos med kallblodig beräkning hemska pogromer, särsk. i Sydryss-land, understödda av de styrande. De s.k. majlagarna av år 1882 inskränkte judarnas redan förut starkt kringskurna rörelsefrihet, och senare på 1880-talet gjordes förslag om ytterligare restriktioner. 1891 utvisades, på initiativ av storfurst Sergej, alla judar från Moskva. Även senare företogos allt emellanåt pogromer, så t.ex. 1903 flera dylika på olika platser. Efter den olyckliga utgången av det rysk-japanska kriget följde de fruktansvärda pogromerna i okt. 1905. Nästan än värre blodbad på den judiska befolkningen anställdes 1919 och 1920 i Ukraina av reaktionen em t bolsjevikväldet, till stor del på gr. av det starka judiska inslaget i den revolutionära rörelsen. I den nuv. rådsrepubliken åtnjuta judarna de styrandes skydd. — Rumänien är den enda stat i Europa utom Ryssland, som i modern tid understött a. Pogromer förekommo redan på — 1251 — — 1252 —