ANTONIUS härskades nu fullständigt av Kleopatra och började till henne och hennes barn bortskänka provinser. Sin kollega Octavianus kränkte han djupt, då han försköt Octavia och formligen förmälde sig med Kleopatra. A. blev alltmer främmande för Rom och framstod slutl. ss. dess orientaliske fiende. Så förmådde Octavianus med lätthet senaten att förklara Kleopatra krig (32). Det avgörande slaget stod till sjöss vid udden Actium på Greklands v. kust (sept. 31). Kleopatra flydde kort efter slagets början, följd av A., och motståndaren vann en glänsande seger. A. tillbragte vintern i Alexandriat När Octavianus nalkades, försökte han försvara sig, men hans skepp och trupper gingo genast över til* fienden. I förtvivlan över (den falska) underrättelsen om Kleopatras självmord störtade han sig på sitt svärd. ”Så slutade en högt begåvad man, vilken under förhållanden, som lett honom med stramare tyglar, kunnat bliva en stor man” (M. P. Nilsson). — A. hade ett imponerande yttre och lade an på att likna Her-kules, sin föregivna stamfar. Hans begåvning var framför allt krigarens; ss. statsman var han med sin impulsiva natur den kallt beräknande Octavianus underlägsen. Biografi av Plutar-chos. H.Sj. Anto'nius Eremiten, kallad den store, helgon, grundläggare av det kristna munkväsendet. A. förde ett asketiskt liv, bildade en eremitko- Antonius eremiten frestas av djävlar. Kopparstick av Martin Schongauer. Antonius av Padua. Målning av Benvenuti. loni vid Pispir och dog efter 45-årigt eremitliv, det av Hieronymus (se denne) uppgivna dödsåret, 356, är osäkert. A:s’ levnadsteckning på grekiska, i vilken skildras, hur djävulen frestade honom, tillskrives Athanasius. Uppgifter om honom lämna ”Apophthegmata”, Cassianus och Palladius (se dessa); Hieronymus’ upplysningar i Pauluslegenden äro av mindre värde. A. är ett populärt skyddshelgon, som firas 17/i. Hans attribut äro antoniuskors, vanl. med klocka, samt svin (på gr. av antoniternas [se [-Antonius-orden]-] {+Antonius- orden]+} privilegium att låta sina svin beta var som helst) och eldflammor (A. ansågs bota från Antoniuseld, som angrep människor och svin). T.S-d. Anto'nius av Padua, helgon (1195—1231), föddes i Lissabon och uppfostrades i katedral skolan därst. Sedan han i två år tjänstgjort som kanik vid S:t Vincentius nära staden, flyttade han till Coimbra. Är 1220 inträdde han i fran-ciskanerorden och sändes 1221 som präst till eremitagen i Montepaolo, varest han snart gjorde sig känd ss. framstående talare. Det berättas, att när A. en gång predikade nära Pa- dova, åhörde floden Brentas fiskar hans ord. A. blev efter Franciscus’ död provinsialminister i Emilia. Han avsade sig dock ämbetet och drog sig tillbaka till klostret i Padova, som han själv grundlagt. Även hans sociala och politiska inflytande var stort. Han kanoniserades redan 1232. T.S-d. Antoniuseld, benämning använd under tidigare århundraden huvudsaki. på den sjukdomsbild, som framkallas genom förgiftning med mjöldryga (se d.o.); har under medeltiden och senare förekommit i Europa som en utbredd folksjukdom (se Ergotism). S.l-r. Antoniuskors, kors i T-form, attribut till Antonius Eremiten (se denne). [T.S-d.] Antoniusorden, namn på olika ordenssam-fund, vilka stå under beskydd av Antonius Eremiten el. följa hans regel. — 1) Lärjungar till S:t Antonius i Thebais. I Orienten finnas fortfarande kloster, vilka påstå, att deras kloster-regel går tillbaka till Antonius. — 2) An t o niter orden, grundlagd o. 1095 av adelsmannen Gaston de la Motte. Den förenades 1777 med Malteserorden (se d.o.). — 3) A n t o-nianerorden, en armenisk-ortodox kon — 1267 — — 1268 —