ANUND JONSSON anledning härav benämndes han B r ö t-Anund. Han var fader till Ingjald Illråda. Om A:s död ha sagorna olika uppgifter. Snorre säger, att han omkom vid ett bergras, ”Historia Norvegiæ” anger, att han dräptes av en broder. Den senare berättelsen synes vara ursprunglig. — B. Nerman, som anser, att A. varit en historisk person, betraktar honom ss. en fredlig organisatör av stora mått, tidsätter hans död till c:a år 640 och antar, att han ligger begraven i den s.k. Anundshögen (se d.o.) vid Västerås. Jfr Ynglingaätten. — Litt.: B. Nerman, ”Det svenska rikets uppkomst” (1925). S.Bln. Anund, konung under förra delen av 800-talet. Det omtalas i Ansgarslegenden, att en konung A., som förut härskat i Sverige men fördrivits till Danmark, o. 844 sökte återtaga sitt rike genom ett sjötåg till Birka. Stadens invånare köpte sig emellertid fria från plundring, och danskarna vände sig mot annat håll. Själv stannade A. någon tid i Sverige, ovisst i vilken ställning. Med denne A. identifieras stundom i modern historisk litteratur en sveakonung A., som omnämnes i Hervararsagan. S.Bln. Anund, konung o. 1070. A. var en av de konungar, som efter Stenkils död innehade den svenska kronan. Vi veta om honom endast, att han kom till Sverige från Ryssland och att han efter en kort tid fördrevs, enl. uppgift emedan han ss. ivrig anhängare till kristendomen vägrade att blota till asarna. S.Bln. Anund Emundsson, son till konung Emund gamle. A., som endast omnämnes i Adams av Bremen historia, är den yngste av oss kände manlige medlemmen av Sveriges gamla konungahus. Han stupade enl. Adam på ett krigståg till kvinnornas land, varmed Adam kanske avser Finland. Hans död inträffade före faderns. S.Bln. Anund Jakob, svensk konung, son till Olof Skötkonung. Om tiden för A:s tronbestigning finnas olika uppgifter, liksom om huru därvid försiggick. En källa anger, att A. blev konung först efter faderns död. Snorre åter meddelar, att han av folket blev insatt som med-regent till fadern. Den sistnämnda uppgiften erhåller en viss bekräftelse i Adams av Bremen historia, som i tiden ligger händelserna närmast. Som konung har A. utvecklat en livlig utrikespolitisk verksamhet. Hans grundtanke däri var att förhindra Danmarks och Norges förening under en och samma konung. Han understödde därför först konung Olav Haraldsson av Norge gentemot konung Knut den store i Danmark och deltog i den förres krigståg till Skåne år 1026. De allierade konungarna ledo emellertid ett nederlag vid Hel- geå. A. gick för en tid förlustig en del av sitt rike, och hans allmänna politik led svårt avbräck, då Knut erövrade Norge. Förgäves understödde han kung Olavs tåg mot Norge, det ändades med slaget vid Stiklastad. Däremot kröntes hans strävanden med större framgång, när Olavs son Magnus med svensk hjälp lyckades vinna sin faders rike. Efter Knuts död 1035 erövrade emellertid konung Magnus även Danmark, och A. riktade sig nu mot den nye Anubis. Basaltstaty. nordiske storkonungen. Han understödde i många år de två tronpretendenter, som gjorde anspråk på Magnus två riken, Harald Hård-råde i Norge och Sven Estridsen i Danmark. Efter år 1047, då Danmark och Norge definitivt skilts åt, deltog han ej längre i striderna mellan dem. — A. var enl. Adam av Bremen en ivrig kristen; kristendomen har under hans tid gjort stora framsteg i Sverige. — Litt: C. Weibull, ”Sverige och dess nordiska grannmak ter under den tidigare medeltiden” (1921). S.Bln. Anund Jonsson (d. 1291), biskop i Strängnäs från 1275. Först under hans tid synes domkapitel ha inrättats därstädes. A. stod på — 1285 — — 1286 —