FRANK Frank, J a k o b, eg. J. L e i b o v i t j, polskjudisk sektgrundare (o. 1726—91), kom i Salo-niki i beröring med den muhammedanska judesekten dönmehs, Sabbathai Zewis till islam övergångna anhängare, och blev deras ledare. F. förkunnade, att Messias uppträtt förkroppsligad efter vartannat i Jesus, Sabbathai och hans efterföljare, sist i F. själv. Under resor i Polen vann F. många anhängare, f r a n k i s-t e r, som förkastade Talmud, betraktade den kabbalistiska boken ”Sohar” som sin heliga urkund och trädde i opposition mot den rabbi-niska judendomen, som lyste dem i bann 1756. F. och o. 1,000 av hans anhängare läto döpa sig, men han anklagades av inkvisitionen och hölls 13 år i fängelse. Han levde sedan i Tyskland, omgiven av furstlig prakt. Efter F:s död utdog sekten efter hand. C.V.J. Frank, Johann Peter, tysk läkare (1745— 1821), prof, i fysiologi 1784 i Göttingen, 1785 i Pavia, 1795 föreståndare för allmänna sjukhuset i Wien, 1804—08 prof, i Wilna, tsarens livmedikus, därefter åter i Wien. F. var en synnerligen mångsidig kliniker och har gjort för hygienen betydelsefulla arbeten. Hans huvud arbete är ”System einer vollständigen medizi-nischen Polizey” (6 bd, 1780—1819). [W£.] Frank, Adolf, tysk kemist och tekniker (1834—1916), framställde sedan 1863 kaligödningsmedel och verkade outtröttligt för användandet av kaligödning vid jordbruket. Som ledare för ett glasbruk i Charlottenburg arbetade han på framställningen av mosaikglas. Senare ägnade han sig åt cellulosaindustrien och försökte även finna en metod att utnyttja thomas-slagg. 1895 skapade han karbid- och acetylen-industrien, framställde kalkkväve ur luften, sysselsatte sig slutl. även med framställning av svavel ur gips och med frågan om utnyttjandet av köksavfall. [WÅ‘.] Frank, Albert Bernhard, tysk botanist (1839—1900), prof, vid Landwirtschaftliche Hochschule i Berlin 1881, föreståndare för växt-fysiologiska avd. i Reichsgesundheitsamt 1899, undersökte växternas krökningsrörelser, kvävets assimilation, växternas sjukdomar m. m. Hans förnämsta verk är ”Die Krankheiten der Pflan-zen” (1880—81, ny uppl. 3 bd, 1895—96). O.Gz. Frank, Reinhard, tysk straffrättslärare (f. 1860), prof, i Giessen 1890, i Halle 1900, i Tübingen 1902, från 1914 i München. F., som inom straffrättsvetenskapen företräder moderata reformkrav, har utg. en mycket använd ”Kommentar zum Strafgesetzbuch für das deutsche Reich” (16 Aufl., 1925), vidare ”Frei-heitsstrafe, Deportation und Unschädlich-machung” (1895), ”Vergeltungsstrafe und Schutzstrafe” (1908), ”Das Seekriegsrecht” (1916) samt varit med-red. för straffrättsliga tidskr. E.K. Frank, L u d w i g, tysk-judisk politiker (1874 —1914), advokat i Mannheim, invald 1906 i riksdagen ss. representant för socialdemokraterna. F. anslöt sig till Bernstein, verkade för samarbete med borgerliga vänsterpartier och strävade att skapa en socialistisk ungdomsrö-relse. Före världskriget sökte han få till stånd ett närmande mellan Tyskland och Frankrike och samarbetade i detta syfte bl. a. med Jaurès. I världskriget anmälde han sig som frivillig och stupade vid västfronten. T.E-r. Frank, S e m j o n Ludvigovitj, rysk filosof (f. 1877), f. d. prof, i Saratov, utvisades 1922 från S. S. R:s U. F. företräder i sin metafysik den intuitiva transcendentalismen. Jämte N. Berd-jajev sökte F. upprätta för de ryska emigranterna en ”akad. för andlig pånyttfödelse” i Berlin. F. har utg. (på ryska): ”Filosofien och livet” (1910), ”Vetandets objekt” (1915), ”Människans själ” (1917), ”Samhällsvetenskapernas metodologi” (1922) m. fl. M.H-v. Frank, Leonard, tysk förf. (f. 1882), tillhörande den expressionistiska generationen, debuterade 1913 med romanen ”Die Räu-berbande”, som ännu står naturalismen nära. Under världskriget blir F. tendens-förf. med expressionistisk teknik; romanen ”Die Ursache” (1915), påverkad av psykoanalysen, är en flammande protest mot dödsstraffet, och ”Der Mensch ist gut” (noveller, 1917, sv. övers. 1918) siar om ett kommande broderskapsrike. Romanen ”Der Bürger” (1924) är rent socialistisk. I F:s senaste verk har tendensen fått ge vika: berättelserna ”Im letzten Wagen” (1925), ”Karl und Anna” (1928, dramatiserad 1929, sv. övers. 1930), ”Bruder und Schwester” (1929, sv. övers. ”Synd”, 1930). Betydande skapelser äro romanerna ”Das Ochsenfurter Männerquartett” (1927) och ”Von drei Millionen drei” (1931), den sista med arbetslösheten som motiv. St.A. — 3 — — 4 —