FRANKENHAUSEN för sin arbetsförmåga. Levande vikten är 450— 750 kg. för kor och 800—1,000 kg. för fullvuxna oxar. H.Fqt. Fra'nkenhausen [-håuzan], stad i n. Thüring-en, Tyskland, mellan Hainleite och Kyffhäuser; 7,010 inv. (1925). Badort. — Genom slaget vid F. 1525 ändades det stora tyska bondeupproret med böndernas totala nederlag. S.; B. Franke'nia, växtsläkte av fam. Frankenia'ceæ med o. 60 arter, 1- till fleråriga örter, stundom halvbuskar, på torra, ökenartade el. salthaltiga ställen (halofyter, se d. o.) i både Gamla och Nya världens tropiska och subtropiska områden. Hos en del arter, ss. F. grandiflo'ra i v. Nordamerika och F. berteroa'na i Chile, ha bladen förmågan avsöndra salt, hos den senare arten i så stor mängd, att infödingarna använda detsamma ss. koksalt. A.V-e. Fra'nkenthal, stad i bajerska Pfalz, Tyskland, knutpunkt på järnvägen Ludwigshafen— Worms; 24,647 inv. (1925). Metallindustri, sockerfabrik. — F. är bekant genom den porslinsfabrik, som här florerade 1755—1800 (från 1762 kurfurstlig pfalzisk) och vars tillverkningar räknas till samtidens bästa. S.; E.W. Fra'nkenwald [-valt], platåartad, skogklädd höjdsträckning mellan Thüringer Wald och Fichtelgebirge, mellersta Tyskland; högsta punkt: Döbraberg 795 m. ö. h. Skifferbrott. S. Franker (enl. somliga eg. ”spjutbärare”, till ett germ. ord frank-, spjut, i angelsax. france o. s. v., alltså efter deras älsklingsvapen, jfr de likartade betydelserna av langobarder och saxare; el. kanske snarare till ett germ. adj. med betydelsen ”modig”, ”rask” el. dyl., motsvarande isl. frakkr, däremot ej, ss. stundom uppgives, de ”frie”). Namnet f. förekommer första gången ss. beteckning för de utanför romarriket boende folken i n. v. Germanien i samband med de anfall, som härifrån under mitten av 200-talet riktades mot Gallien. Det användes icke om e n stam utan är en ge mensam benämning för ett antal tidigare i samma trakter boende germanska folk, vilka — i likhet med stammarna i andra delar av Germanien — bildat ett stamförbund. Det är vanskligt att avgöra, vilka germanstammar som ingått i det frankiska förbundet; man anser, att bland de viktigare varit brukterer, chama-ver, ampsivarier (se d. o.). Dessutom måste n. om dessa stammar boende stammar även ha tillhört detsamma: de senare salierna. Att även mera sydligt boende stammar —framförallt chatterna (se d. o.) — skulle varit med däri, säges ofta, men är felaktigt. Inom stamförbundet var sammanhållningen ytterst lös, inga gemensamma myndigheter kunna spåras, och de olika stammarna ägde allt framgent under en egen konung el. hövding även en egen historia. Ss. gränsfolk till romarriket ägde de dock många gemensamma intressen, och ofta finner man frankiska folk uppträda samman, ant. det gällde att, ss. ofta under 200-talets senare del och 300-talet, göra infall på romerskt område el., ss. under 400-talets början, i allians med romarna söka slå tillbaka anfall från mera östligt boende germanfolk. Förbindelserna mellan det romerska riket och de frankiska folken ha varit ytterst livliga. F. stego till höga poster inom romarriket; under inflytande av förbindelserna utvecklades kulturen bland f.; bl. a. upprättade de ett eget myntväsen. — Det är först under senare hälften av 400-talet, som den egentliga f.-expansionen börjar. Rhen över-skrides, och hela landet v. om Rhen från Mosel-området upp mot Rhenmynningen kom i f :s ägo. Man skiljer nu mellan ripuariska f. i s. och sa-liska f. in.; dessa i sin tur voro ännu ingalunda några enheter utan uppdelade på smärre stammar el. riken. Fursten över ett sådant sa-liskt smårike med centrum i Tournay var o. 475 Childerich (se denne) av den merovingiska ätten. Det var från detta, som, med förvånansvärd snabbhet, riksbildningen skulle utgå. Hur denna i detalj försiggått, kan ej avgöras, men den är alltigenom ett verk av Childerichs son Chlodovech (se K 1 o d v i g). Med våld och list, genom fördrag och krig lyckades han ant. förmå de olika saliska och ripuariska furstarna att hylla honom ss. överherre el. lägga sina riken under hans. Delfurstarna försvinna därmed ur f:s historia, och f. ha blivit en statlig enhet. Jämsides med detta enande av f. riktade Klodvig sin politik även mot andra håll. 486 erövrade han Syagrius’ (se denne) rike, senare lade han stora delar av det väst-gotiska riket under sig; hans söner fullbordade hans verk, och kring mitten av 500-talet var så gott som hela nuv. Frankrike och dessutom stora delar av Tyskland i f:s besittning. Under de senare merovingerna sönderslets väl detta rike genom ständiga inre fejder, och i v. blev Neustrien (se d. o.) åter så gott som helt romanskt. Men de från Austrasien (se d. o.) utgående karolingerna (se d. o.) reste det frankiska riket till oanad storhet och utvidgade detsamma bl. a. genom erövring av stora områden i ö. Genom detta rikes delning i fördragen i Verdun och Mersen 870 upp-kommo ur f:s gamla statsbildning ett västfran-kiskt rike, våra dagars Frankrike, och ett ost-frankiskt, våra dagars Tyskland. Se vidare Frankrike, Merovinger och K a r o-1 i n g e r. Om f:s forna lagar se Ripuarer och Saliskalagen. B. Franke'ring, erläggande av postavgiften för — 7 — — 8 —