Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankenboskap - Frankenhausen - Frankenia - Frankenthal - Frankenwald - Franker - Frankering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKENHAUSEN
för sin arbetsförmåga. Levande vikten är 450—
750 kg. för kor och 800—1,000 kg. för fullvuxna
oxar. H.Fqt.
Fra’nkenhausen [-håuzan], stad i n.
Thüring-en, Tyskland, mellan Hainleite och Kyffhäuser;
7,010 inv. (1925). Badort. — Genom slaget vid
F. 1525 ändades det stora tyska bondeupproret
med böndernas totala nederlag. S.; B.
Franke’nia, växtsläkte av fam. Frankenia’ceæ
med o. 60 arter, 1- till fleråriga örter, stundom
halvbuskar, på torra, ökenartade el. salthaltiga
ställen (halofyter, se d. o.) i både Gamla och
Nya världens tropiska och subtropiska
områden. Hos en del arter, ss. F. grandiflo’ra i v.
Nordamerika och F. berteroa’na i Chile, ha
bladen förmågan avsöndra salt, hos den senare
arten i så stor mängd, att infödingarna
använda detsamma ss. koksalt. A.V-e.
Fra’nkenthal, stad i bajerska Pfalz,
Tyskland, knutpunkt på järnvägen Ludwigshafen—
Worms; 24,647 inv. (1925). Metallindustri,
sockerfabrik. — F. är bekant genom den
porslinsfabrik, som här florerade 1755—1800 (från
1762 kurfurstlig pfalzisk) och vars
tillverkningar räknas till samtidens bästa. S.; E.W.
Fra’nkenwald [-valt], platåartad, skogklädd
höjdsträckning mellan Thüringer Wald och
Fichtelgebirge, mellersta Tyskland; högsta
punkt: Döbraberg 795 m. ö. h. Skifferbrott. S.
Franker (enl. somliga eg. ”spjutbärare”, till
ett germ. ord frank-, spjut, i angelsax. france
o. s. v., alltså efter deras älsklingsvapen, jfr
de likartade betydelserna av langobarder
och saxare; el. kanske snarare till ett germ.
adj. med betydelsen ”modig”, ”rask” el. dyl.,
motsvarande isl. frakkr, däremot ej, ss.
stundom uppgives, de ”frie”). Namnet f.
förekommer första gången ss. beteckning för de utanför
romarriket boende folken i n. v. Germanien i
samband med de anfall, som härifrån under
mitten av 200-talet riktades mot Gallien. Det
användes icke om e n stam utan är en ge
mensam benämning för ett antal tidigare i
samma trakter boende germanska folk, vilka — i
likhet med stammarna i andra delar av
Germanien — bildat ett stamförbund. Det är
vanskligt att avgöra, vilka germanstammar som
ingått i det frankiska förbundet; man anser,
att bland de viktigare varit brukterer,
chama-ver, ampsivarier (se d. o.). Dessutom måste
n. om dessa stammar boende stammar även
ha tillhört detsamma: de senare salierna. Att
även mera sydligt boende stammar
—framförallt chatterna (se d. o.) — skulle varit med
däri, säges ofta, men är felaktigt. Inom
stamförbundet var sammanhållningen ytterst lös,
inga gemensamma myndigheter kunna spåras,
och de olika stammarna ägde allt framgent
under en egen konung el. hövding även en egen
historia. Ss. gränsfolk till romarriket ägde de
dock många gemensamma intressen, och ofta
finner man frankiska folk uppträda samman,
ant. det gällde att, ss. ofta under 200-talets
senare del och 300-talet, göra infall på romerskt
område el., ss. under 400-talets början, i
allians med romarna söka slå tillbaka anfall från
mera östligt boende germanfolk.
Förbindelserna mellan det romerska riket och de frankiska
folken ha varit ytterst livliga. F. stego till höga
poster inom romarriket; under inflytande av
förbindelserna utvecklades kulturen bland f.;
bl. a. upprättade de ett eget myntväsen. — Det
är först under senare hälften av 400-talet, som
den egentliga f.-expansionen börjar. Rhen
över-skrides, och hela landet v. om Rhen från
Mosel-området upp mot Rhenmynningen kom i f :s ägo.
Man skiljer nu mellan ripuariska f. i s. och
sa-liska f. in.; dessa i sin tur voro ännu
ingalunda några enheter utan uppdelade på smärre
stammar el. riken. Fursten över ett sådant
sa-liskt smårike med centrum i Tournay var o.
475 Childerich (se denne) av den merovingiska
ätten. Det var från detta, som, med
förvånansvärd snabbhet, riksbildningen skulle utgå. Hur
denna i detalj försiggått, kan ej avgöras, men
den är alltigenom ett verk av Childerichs son
Chlodovech (se K 1 o d v i g). Med våld och list,
genom fördrag och krig lyckades han ant.
förmå de olika saliska och ripuariska furstarna
att hylla honom ss. överherre el. lägga sina
riken under hans. Delfurstarna försvinna
därmed ur f:s historia, och f. ha blivit en
statlig enhet. Jämsides med detta enande av f.
riktade Klodvig sin politik även mot andra
håll. 486 erövrade han Syagrius’ (se denne)
rike, senare lade han stora delar av det
väst-gotiska riket under sig; hans söner
fullbordade hans verk, och kring mitten av 500-talet
var så gott som hela nuv. Frankrike och
dessutom stora delar av Tyskland i f:s besittning.
Under de senare merovingerna sönderslets väl
detta rike genom ständiga inre fejder, och i
v. blev Neustrien (se d. o.) åter så gott som
helt romanskt. Men de från Austrasien (se d.
o.) utgående karolingerna (se d. o.) reste
det frankiska riket till oanad storhet och
utvidgade detsamma bl. a. genom erövring
av stora områden i ö. Genom detta rikes
delning i fördragen i Verdun och Mersen 870
upp-kommo ur f:s gamla statsbildning ett
västfran-kiskt rike, våra dagars Frankrike, och ett
ost-frankiskt, våra dagars Tyskland. Se vidare
Frankrike, Merovinger och K a r
o-1 i n g e r. Om f:s forna lagar se Ripuarer
och Saliskalagen. B.
Franke’ring, erläggande av postavgiften för
— 7 —
— 8 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
