FRANKRIKE giva dessa tätbygder, och dessutom trakterna kring de stora atlantiska flodmynningarna Seine, Loire och Garonne (Gironde), vidare Bretagnes och en del avNormandies kuster samt en del av Languedocs kust. Största delen av F. har en folktäthet mellan 40 och 70. Glesast befolkade äro Les Ländes, s. Centralmassivet (20—30), och Alperna (13—16). Antalet storstäder (med mera än 100,000 inv.) uppgår blott till 17. Hela det inre F. mellan Seine och linjen Lyon—S:t Étienne—Bordeaux har blott en sådan, sjöfartsstaden Nantes. 12 av de 17 städerna ligga i randområden, ant. vid kusterna el. i närheten av gränserna. Endast 3 städer ha mera än Va mill. inv.: Paris, Marseille och Lyon. I allm. är det blott storstäderna, som visa folkökning. Av dem ha dock 3, Le Havre, Rouen och Roubaix, uppvisat folkminskning mellan 1921 och 1926. J.F. Språk. I. Utbredning. Det latinska språk, som genom Cæsars erövring och efteråt fördes till Gallien och som från 700-talet kan betecknas som franska, hade i detta årh. i huvudsak samma utbredning i Europa som nu. I s. gränsade franskan till provensalskan, och gränslinjen gick från v. räknat efter Garonne och Dordognes nedre lopp till Libourne, därifrån i n. riktning mot Poitiers, vidare mot ö. i en mot n. böjd linje genom Chåteauroux till Mou-lins, därifrån mot s. o. till Roanne och S:t Étienne och vidare åt ö. till italienska gränsen. Under tidernas lopp har franskan betydligt inkräktat på provensalskan, som nu ej sträcker sig längre i n. än till ung. Montlu^on. 1 n. går franskans gräns mot tyskan nu — och torde väl förr ha gått — efter en linje, som kan dragas från Gravelines genom Bryssel till Verviers, där östgränsen vidtager och går i s. riktning genom prov, och storhertigdömet Luxemburg, v. Lothringen och v. Elsass till ung. Basel och Solothurn, därifrån den drar sig åt v. längs Bieler- och Murtensjöarna, därpå i s. o. riktning genom Freiburg över Sierre till italienska gränsen, som den på några punkter överskrider. På det så begränsade området torde ung. 34 mill. människor ha franska till sitt modersmål. Det talas dessutom av alla bildade i Sydfrankrike på det provensalska området och är där officiellt språk och skolspråk. I v. delen av Bretagne talas av de lägre samhällsklasserna breton, en keltisk dialekt. Genom Vilhelm Erövrarens underkuvande av England (1066) fördes franskan dit och var där under årh. det förhärskande språket (se Anglonormandiska språket). Genom kolonisation under 1500-talet och senare av stora delar av Nordamerika fördes franskan dit, och där talas den ännu i Canada av ung. 1,600,000 människor. Genom senare kolonisationer i Asien, Afrika, Mellanamerika och Antillerna har franskan vunnit ytterligare utbredning, och summan av fransktalande torde uppgå tili ung. 38 mill. (det provensalska området är ej medräknat). Dessutom har franskan haft tillfällig användning i främmande länder som diplomatiskt språk, som internationellt meddelelseme-del och i smärre grupper av emigranter, särsk. hugenotter, el. i främre Orienten under och efter korstågen. Franskans tävlan med latinet som officiellt språk i F. avgjordes till franskans förmån genom en berömd förordning av 1539 IL Historia. Franskan har ss. alla språk en yttre och en inre historia. Den yttre historien framställer de politiska, religiösa och kulturhistoriska förhållanden, under vilkas inflytande ett språk utbreder sig och utvecklar sig. Den inre historien skildrar utvecklingen av el. förändringarna i ett språks ordförråd, Ijud-och böjningsförhållanden samt syntax. I en kort översikt låter sig den yttre historien resumeras, den inre blott antydas och exemplifieras. Franskan är en utvecklingsform av det folkliga latin, det s. k. vulgärlatinet, som Cæsars soldater och de i deras följe el. efter dem inträngande hantverkarna, handlandena och arbetarna av alla slag talade, vilket tydligt framträder i det franska språkets grundkaraktär. Hela Gallien, även Bretagne, antog romarnas språk, dessutom också Belgien och v. Schweiz. Att franskan undanträngts i Bretagne, beror på inflyttningar under 5:e—8:e årh. av kelter från England. Gallernas språk utplånades under de första årh. efter erövringen, så att nästan intet därav återstår utom ett stort antal namn ss. Paris, Bordeaux, Seine, Loire o. s. v. Även de senare inträngande germanska stammarnas, burgundernas, västgöternas, frankernas, språk gav fullständigt vika för latinet el. g a 11 o roma n s k a n. Denna avlägsnade sig mer och mer från den ursprungliga typen, så att den från 700-talet kan anses för ett nytt språk: franskan, lingua francisca (urspr. benämning för frankernas språk) el. romanz. De huvudsakliga särdrag, som skilja denna äldsta franska från latinet och som småningom utvecklat sig genom galloromanskan, äro: i ordförrådet: upptagande av massor av vulgära ord, teste (tete) vid sidan av caput, ma-schier (måcher) för mandere; upptagandet av galliska ord, t. ex. charrue för aratrum, av tyska ord, ss. bride (frenum), guerre (bellum), heurter (percutere); av kultord, ofta grekiska, ss. église, batisme (baptéme), angele (ange); i ljudbeståndet: tonens förstärkande på tonstavelsen, — 31 — — 32 —