Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Befolkning - Språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
giva dessa tätbygder, och dessutom trakterna
kring de stora atlantiska flodmynningarna
Seine, Loire och Garonne (Gironde), vidare
Bretagnes och en del avNormandies kuster samt
en del av Languedocs kust. Största delen av F.
har en folktäthet mellan 40 och 70. Glesast
befolkade äro Les Ländes, s. Centralmassivet
(20—30), och Alperna (13—16). Antalet
storstäder (med mera än 100,000 inv.) uppgår blott
till 17. Hela det inre F. mellan Seine och
linjen Lyon—S:t Étienne—Bordeaux har blott en
sådan, sjöfartsstaden Nantes. 12 av de 17
städerna ligga i randområden, ant. vid kusterna el.
i närheten av gränserna. Endast 3 städer ha
mera än Va mill. inv.: Paris, Marseille och Lyon.
I allm. är det blott storstäderna, som visa
folkökning. Av dem ha dock 3, Le Havre, Rouen
och Roubaix, uppvisat folkminskning mellan
1921 och 1926. J.F.
Språk. I. Utbredning. Det latinska språk,
som genom Cæsars erövring och efteråt fördes
till Gallien och som från 700-talet kan betecknas
som franska, hade i detta årh. i huvudsak
samma utbredning i Europa som nu. I s.
gränsade franskan till provensalskan, och
gränslinjen gick från v. räknat efter Garonne och
Dordognes nedre lopp till Libourne, därifrån
i n. riktning mot Poitiers, vidare mot ö. i en
mot n. böjd linje genom Chåteauroux till
Mou-lins, därifrån mot s. o. till Roanne och S:t
Étienne och vidare åt ö. till italienska
gränsen. Under tidernas lopp har franskan
betydligt inkräktat på provensalskan, som nu ej
sträcker sig längre i n. än till ung. Montlu^on.
1 n. går franskans gräns mot tyskan nu — och
torde väl förr ha gått — efter en linje, som
kan dragas från Gravelines genom Bryssel till
Verviers, där östgränsen vidtager och går i s.
riktning genom prov, och storhertigdömet
Luxemburg, v. Lothringen och v. Elsass till
ung. Basel och Solothurn, därifrån den drar
sig åt v. längs Bieler- och Murtensjöarna,
därpå i s. o. riktning genom Freiburg över Sierre
till italienska gränsen, som den på några
punkter överskrider. På det så begränsade
området torde ung. 34 mill. människor ha franska till
sitt modersmål. Det talas dessutom av alla
bildade i Sydfrankrike på det provensalska
området och är där officiellt språk och
skolspråk. I v. delen av Bretagne talas av de
lägre samhällsklasserna breton, en keltisk
dialekt.
Genom Vilhelm Erövrarens underkuvande av
England (1066) fördes franskan dit och var där
under årh. det förhärskande språket (se
Anglonormandiska språket).
Genom kolonisation under 1500-talet och senare
av stora delar av Nordamerika fördes franskan
dit, och där talas den ännu i Canada av ung.
1,600,000 människor. Genom senare
kolonisationer i Asien, Afrika, Mellanamerika och
Antillerna har franskan vunnit ytterligare
utbredning, och summan av fransktalande torde uppgå
tili ung. 38 mill. (det provensalska området är ej
medräknat). Dessutom har franskan haft
tillfällig användning i främmande länder som
diplomatiskt språk, som internationellt
meddelelseme-del och i smärre grupper av emigranter, särsk.
hugenotter, el. i främre Orienten under och
efter korstågen. Franskans tävlan med latinet
som officiellt språk i F. avgjordes till franskans
förmån genom en berömd förordning av 1539
IL Historia. Franskan har ss. alla språk
en yttre och en inre historia. Den yttre historien
framställer de politiska, religiösa och
kulturhistoriska förhållanden, under vilkas
inflytande ett språk utbreder sig och utvecklar sig.
Den inre historien skildrar utvecklingen av el.
förändringarna i ett språks ordförråd,
Ijud-och böjningsförhållanden samt syntax. I en
kort översikt låter sig den yttre historien
resumeras, den inre blott antydas och
exemplifieras.
Franskan är en utvecklingsform av det folkliga
latin, det s. k. vulgärlatinet, som Cæsars
soldater och de i deras följe el. efter dem
inträngande hantverkarna, handlandena och
arbetarna av alla slag talade, vilket tydligt
framträder i det franska språkets grundkaraktär.
Hela Gallien, även Bretagne, antog romarnas
språk, dessutom också Belgien och v. Schweiz.
Att franskan undanträngts i Bretagne, beror
på inflyttningar under 5:e—8:e årh. av kelter
från England. Gallernas språk utplånades
under de första årh. efter erövringen, så att nästan
intet därav återstår utom ett stort antal namn
ss. Paris, Bordeaux, Seine, Loire o. s. v. Även
de senare inträngande germanska stammarnas,
burgundernas, västgöternas, frankernas, språk
gav fullständigt vika för latinet el. g a 11 o
roma n s k a n. Denna avlägsnade sig mer och
mer från den ursprungliga typen, så att den
från 700-talet kan anses för ett nytt språk:
franskan, lingua francisca (urspr. benämning
för frankernas språk) el. romanz.
De huvudsakliga särdrag, som skilja denna
äldsta franska från latinet och som
småningom utvecklat sig genom galloromanskan, äro:
i ordförrådet: upptagande av massor av
vulgära ord, teste (tete) vid sidan av caput,
ma-schier (måcher) för mandere; upptagandet av
galliska ord, t. ex. charrue för aratrum, av
tyska ord, ss. bride (frenum), guerre (bellum),
heurter (percutere); av kultord, ofta grekiska, ss.
église, batisme (baptéme), angele (ange); i
ljudbeståndet: tonens förstärkande på tonstavelsen,
— 31 —
— 32 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
