FRANKRIKE varigenom tonvokalen ofta förstärkes till diftong (i öppen stavelse) och svagtoniga vokaler falla (svagtonigt a blir a): fide > fei (foi), benc > bien, bonitate > bonté, causa > chosd, övergång av fritt betonat a till e (ie efter palatal): amare > amer, masticare > ma-schier, av au till o; causa > chose, av u till y fskrivet u): muru > mur-, nasalering av vokal före m och n: infante > èfät, femina > fäme (femme); intervokala konsonanters försvagande el. fall: vita > vide (vie), focu > fou, feu; lättandet av hårda konsonantförbindelser: factu > fait, septem > set (sept), scriptum > escrit; palatalisering (muljering) av konsonanter i förbindelse med palatal vokal el. annan palatal konsonant: filia > fila (skrivet fille), vinea > vina (skrivet vigne), serviente > sergent, ra-tione > (radzon >) raison, palatalisering av k (c), g framför a, e, i; caput > chief (uttalas tschief, sedan chef), gente > gent (uttalas dzèt), civitate > cité (uttalas tsité); i böjningen; kasusändelsernas fall så när som på s: muri, -o > mur, men murus, -is, -os > murs, terram, -a > terre, men terras > terres (även ss. nom. plur.), grande, -i, -em > grant, men grandis, -es > granz; flera verbalformers, särsk. passivets, ersättande genom omskrivning: ama-tur > (il) est amé; i syntaxen: införandet av artiklar, analytiskt konstruktionssätt (genom prepositioner), t. ex. fructus terræ > li fruit de la terre, Romæ habitare > logier en Rome (demeurer å R.), dederat > (il) aveit doné; enkla satsfogningar; huvudsaki. paratax. I vad mån gallernas språk inverkat på latinets utveckling i Gallien, är svårt att avgöra. Galliska ords upptagande har ovan omnämnts; högst sannolikt föreligger galliskt inflytande i övergången ct > it (factum > fait), möjl. också i vokalernas nasalering och i betoningens ojämna fördelning; även för övergången u > y synas skäl tala för galliskt inflytande, ehuru detta energiskt bestritts av bl. a. Meyer-Lübke. Det germanska inflytandet yttrar sig i ordförrådet mest i gränsdialekterna. Den äldsta franskan, som först framträder i skrift i ett kort dokument, de s. k. Strassburg-ederna av 842, var dialektal, ehuru med mindre dialektsskillnader än längre fram. Franskans första, grundläggande period kan räknas till ung. 1100, tiden för den stora hjältediktens framträdande. Då vidtager en period av stabilitet, av fasta former, av höjande och uppodlande av språket tack vare en rik och ädel litteratur. Denna andra, fullt utbildade period sträcker sig, liksom motsvarande litteraturperiod, till huset Valois’ uppstigande på tronen (första hälften av 1300-talet). Stabiliteten förhöjes under denna period genom uppkoms ten av ett koine', ett riksspråk, vars grund är le franceis el. Ile-de-France-dialekten i förening med den normandiska dialekten. De andra dialekterna sjunka ned till allmogemål, patois, och odlas fr. o. m. slutet av perioden föga el. icke. De förnämsta förändringarna i språket äro: i ordförrådet: upptagandet av nya ord, främst från de lärdas latin; ofta uppkomma sålunda orddubbletter med differentierad betydelse, t ex. av lat. causa vid sidan av det populära chose låneformen cause, vid sidan av parèis (parvis) kultordet paradis- i ljudbeståndet: periodens förra del: vokalisering av l framför konsonant: cheval > chevaus (även skrivet chevax och chevaux), fol > fous; övergång è > ö: tès > tås (skrivet tens, tans, senare temps); förstummande av s framför l, m, n: asnc > ane (vanl. skrivet asne, sedan åne); i periodens senare del: diftongers monoftonge-ring: ou, eu > ö (skrivet ue el. eu): soul > seul, fou > feu, buef (senare skrivet bæuf); även övergång ai > e framför flera konsonanter: maistre > mestre (skrivet maistre, sedan maitre), övergång (från ung. 1200) oi > oe-. roi > roe (uttal roä), reduktion av ie till e efter palatal: logier > loger; förstummande av s framför muta: chasteau > chateau (skrivet chasteau, sedan chateau), börjande förstum-ning (framför konsonant) av finalt t efter konsonant: di(s)t > di (skrivet dit)-, i böjningen inträda i periodens senare del ett stort antal analogibildningar: i deklinationen undantränges mer och mer subjektformen av oblikformen, således subjektiv sing. mur, conte, grant, le (artikel) för äldre murs, cuens, granz, li, subj. plur. murs, contes, granz, les, för mur, conte, grant, li; i konjugationen framträda analogibildningar, i sht i personaländelserna: l:a person pres. ind. chante för chant, parz för part, l:a pers, imperf. ind. parteis för parteie, l:a person perf. partis för parti m. m.; i syntaxen medför detta en fast ordställning: subjekt före objekt: materiam superabat opus måste bli le travail surpasseit la matière; personalpronomen börja utsättas som subjekt, då t. ex. chante kunde vara både l:a och 3:e person. En tredje period, från 1328 till 1600, är övergångsperioden till den moderna franskan. Dess karaktär betingas huvudsaki. av litteraturens dekadens under medeltidens sista årh., av de lärda studierna, av renässansen, av de italienska krigen i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet och även av det italienska inflytandet vid hovet genom Katarina av Medicis giftermål med Henrik H. Av detta följer, att språket under periodens första hundra år, hundraårskriget, odlas relativt föga, att seder Uppslagsbok. X. 2 — 33 — — 34 —