Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
varigenom tonvokalen ofta förstärkes till
diftong (i öppen stavelse) och svagtoniga vokaler
falla (svagtonigt a blir a): fide > fei (foi),
benc > bien, bonitate > bonté, causa >
chosd, övergång av fritt betonat a till e (ie
efter palatal): amare > amer, masticare >
ma-schier, av au till o; causa > chose, av u till y
fskrivet u): muru > mur-, nasalering av vokal
före m och n: infante > èfät, femina > fäme
(femme); intervokala konsonanters
försvagande el. fall: vita > vide (vie), focu > fou, feu;
lättandet av hårda konsonantförbindelser: factu
> fait, septem > set (sept), scriptum > escrit;
palatalisering (muljering) av konsonanter i
förbindelse med palatal vokal el. annan palatal
konsonant: filia > fila (skrivet fille), vinea >
vina (skrivet vigne), serviente > sergent,
ra-tione > (radzon >) raison, palatalisering av
k (c), g framför a, e, i; caput > chief (uttalas
tschief, sedan chef), gente > gent (uttalas
dzèt), civitate > cité (uttalas tsité); i
böjningen; kasusändelsernas fall så när som på s:
muri, -o > mur, men murus, -is, -os > murs,
terram, -a > terre, men terras > terres (även
ss. nom. plur.), grande, -i, -em > grant, men
grandis, -es > granz; flera verbalformers, särsk.
passivets, ersättande genom omskrivning:
ama-tur > (il) est amé; i syntaxen: införandet av
artiklar, analytiskt konstruktionssätt (genom
prepositioner), t. ex. fructus terræ > li fruit de
la terre, Romæ habitare > logier en Rome
(demeurer å R.), dederat > (il) aveit doné;
enkla satsfogningar; huvudsaki. paratax.
I vad mån gallernas språk inverkat på
latinets utveckling i Gallien, är svårt att avgöra.
Galliska ords upptagande har ovan omnämnts;
högst sannolikt föreligger galliskt inflytande i
övergången ct > it (factum > fait), möjl.
också i vokalernas nasalering och i betoningens
ojämna fördelning; även för övergången u > y
synas skäl tala för galliskt inflytande, ehuru
detta energiskt bestritts av bl. a. Meyer-Lübke.
Det germanska inflytandet yttrar sig i
ordförrådet mest i gränsdialekterna.
Den äldsta franskan, som först framträder i
skrift i ett kort dokument, de s. k.
Strassburg-ederna av 842, var dialektal, ehuru med mindre
dialektsskillnader än längre fram. Franskans
första, grundläggande period kan räknas till
ung. 1100, tiden för den stora hjältediktens
framträdande. Då vidtager en period av
stabilitet, av fasta former, av höjande och
uppodlande av språket tack vare en rik och ädel
litteratur. Denna andra, fullt utbildade
period sträcker sig, liksom motsvarande
litteraturperiod, till huset Valois’ uppstigande på
tronen (första hälften av 1300-talet). Stabiliteten
förhöjes under denna period genom
uppkoms
ten av ett koine’, ett riksspråk, vars grund är
le franceis el. Ile-de-France-dialekten i
förening med den normandiska dialekten. De
andra dialekterna sjunka ned till allmogemål,
patois, och odlas fr. o. m. slutet av perioden
föga el. icke.
De förnämsta förändringarna i språket äro:
i ordförrådet: upptagandet av nya ord, främst
från de lärdas latin; ofta uppkomma sålunda
orddubbletter med differentierad betydelse,
t ex. av lat. causa vid sidan av det populära
chose låneformen cause, vid sidan av parèis
(parvis) kultordet paradis- i ljudbeståndet:
periodens förra del: vokalisering av l framför
konsonant: cheval > chevaus (även skrivet
chevax och chevaux), fol > fous; övergång
è > ö: tès > tås (skrivet tens, tans, senare
temps); förstummande av s framför l, m, n:
asnc > ane (vanl. skrivet asne, sedan åne);
i periodens senare del: diftongers
monoftonge-ring: ou, eu > ö (skrivet ue el. eu): soul >
seul, fou > feu, buef (senare skrivet bæuf);
även övergång ai > e framför flera
konsonanter: maistre > mestre (skrivet maistre, sedan
maitre), övergång (från ung. 1200) oi > oe-.
roi > roe (uttal roä), reduktion av ie till e
efter palatal: logier > loger; förstummande av
s framför muta: chasteau > chateau (skrivet
chasteau, sedan chateau), börjande
förstum-ning (framför konsonant) av finalt t efter
konsonant: di(s)t > di (skrivet dit)-, i böjningen
inträda i periodens senare del ett stort antal
analogibildningar: i deklinationen undantränges
mer och mer subjektformen av oblikformen,
således subjektiv sing. mur, conte, grant, le
(artikel) för äldre murs, cuens, granz, li, subj.
plur. murs, contes, granz, les, för mur, conte,
grant, li; i konjugationen framträda
analogibildningar, i sht i personaländelserna: l:a
person pres. ind. chante för chant, parz för part,
l:a pers, imperf. ind. parteis för parteie, l:a
person perf. partis för parti m. m.; i syntaxen
medför detta en fast ordställning: subjekt före
objekt: materiam superabat opus måste bli le
travail surpasseit la matière;
personalpronomen börja utsättas som subjekt, då t. ex. chante
kunde vara både l:a och 3:e person.
En tredje period, från 1328 till 1600, är
övergångsperioden till den moderna franskan.
Dess karaktär betingas huvudsaki. av
litteraturens dekadens under medeltidens sista årh., av
de lärda studierna, av renässansen, av de
italienska krigen i slutet av 1400-talet och början
av 1500-talet och även av det italienska
inflytandet vid hovet genom Katarina av Medicis
giftermål med Henrik H. Av detta följer, att
språket under periodens första hundra år,
hundraårskriget, odlas relativt föga, att
seder
Uppslagsbok. X.
2
— 33 —
— 34 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
