Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
mera en mängd latinska, grekiska och
italienska ord införas i språket: légalité vid sidan av
loyauté, tribut jämte treü o. s. v., det grekiska
poésie får insteg, italienska ord, ss. canon,
ré-volte, cavalcade o. a. ord på ade, bli vanliga;
det har beräknats, att Rabelais använt 952
latinska och 517 grekiska lånord. Även
stavningen latiniseras och blir denna etymologiska
stavning, varunder franska språket i våra
dagar ännu lider: corps för äldre cors, doigt för
doi o. s. v.; i ljudbeståndet är särsk. att märka
övergången oi > oa el. ai (ü): roi, anglais
(uttal rpa, äglä), vidare förstummandet av finalt
e framför vokal; böjningen reduceras fullst.
till de nuv. förhållandena, adjektivernas
femininbildning blir genomgående analogisk:
meil-leure, mortelle för äldre meilleur, mortel; andra
analogibildningar bli allmänna: possessiv
pronomen leur (lat. illorum) blir i plur. leurs;
satsbildningen blir lärd och latiniserad, särsk.
genom användande av participial- och
ackusa-tiv-med-infinitiv-konstruktioner.
Redan mot slutet av denna period uppstår
dock en reaktion mot det utländska
inflytandet. Henri Estienne utger 1576 sina ”Deux
dialogues du nouveau langage fran^ois
italia-nizé et autrement desguisez” och 1579
”Pré-cellence du langage fran^ois”, i vilka verk han
skarpt klandrar modet att använda italienska
ord. Längre fram brännmärker Boileau
Ron-sard ss. ”en framjais parlant grec et latin”,
vilket är sant i fråga om konstruktionssätt och
stil; man skulle med mera fog kunna anmärka
på Ronsards användande av föråldrade och
dialektala ord, vilket bragte förvirring i
språket på hans tid. — Den fjärde och sista
perioden tar vid i 1600-talets början, då den
moderna franskan grundlägges för alt under
inflytande av stora politiska och sociala
händelser utvecklas till sin nuv. form. Den starka,
sammanhållande konungamakt, den vaknade
nationella självkänsla och det sinne för
ordning och regelbundenhet, som utmärkte
klacis-sismens tidevarv, måste ha till följd, att det
regellösa och förvirrade i språkbruket
stävja-des och ersattes med fasta och bestämda
förhållanden. Därtill bidrogo puristiska teoretiker,
ss. Malherbe, och skolade grammatiker, ss.
Vaugelas, samt Franska akad., som stiftades
1635 med uppgift att vårda sig om språket och
som utgav sin för språkets rykt och
konserverande ytterst viktiga ”Dictionnaire” 1694 (8 éd.
under utgivning). Den stränga purismen och det
myckna reglementerandet gjorde emellertid
franskan med all dess elegans i den klassiska
litteraturens tidevarv till ett fattigt och stelt språk,
och däröver klagar redan Fénelon i ”Lettre å
lAcadémie franka ise” (tr. 1716). En ny
reak
tion kom som en följd av vetenskapernas
upp-blomstring i senare hälften av 1700-talet, av
den franska revolutionens nya behov av uttryck
och av dess omstörtningstendenser, av
romantikens nydaningsbegär, av de moderna tekniska
uppfinningarna, av det utvidgade
internationella umgänget och slutl. av världskriget.
Alla dessa yttre förhållanden ha emellertid
huvudsaki. medfört förändringar i ordförrådet.
Detta rönte redan i periodens första skede ett
mera tillfälligt inflytande från hovkretsarna,
då spanska prinsessor äktades av Ludvig XIII
och Ludvig XIV. Därigenom blev spanskan
modespråk i Paris, och som följd därav
upp-togos talrika (ung. 300) spanska ord, ss.
al-cöve, alcool, algarade o. a. ord börjande med
al (den arabiska artikeln), parade, estocade
o. a. ord på -ade; anchois, guitare m. fl. För
de av vetenskapen och revolutionen införda
orden må hänvisas till F. Gohin, ”Les
trans-formations de la langue fran^aise 1740—1789”
(1903) och Th. Ranft, ”Der Einfluss der
fran-zösischen Revolution auf den Wortschatz der
französischen Sprache” (1908). Särsk. ha många
av de av revolutionen i omlopp satta orden
blivit allmän egendom, ss. interpellation, ordre
du jour, chargé d’affaires, delvis i nya
betydelser. Bland romantikerna är det i sht V.
Hugo, som är omstörtare. Hugo upptog även
talrika ord ur slangspråket, argot, och däri ha
nyare förf, i stor utsträckning följt honom, så
att man funnit nödvändigt utgiva flera
”Dic-tionnaires d’argot”. Som ex. på nya tekniska
ord (gärna använda av moderna förf, alltifrån
Zola) må anföras automobile, taxi, avion; som
ex. på ord i det internationella umgänget
han-delslermerna warrant, ticket, sporltermen
champion, de sociala orden flirt, flirter, [-five-oclock[er].-] {+five-
oclock[er].+}
Men även i grammatiskt avseende inträda
under denna period viktiga förändringar: i
periodens början fullbordandet av övergången
oi > oa, övergången i > è: fi (skrivet fin) >
fe (skrivet fin), ü>ö (skrivet un),
förstummandet av finalt e även framför konsonant
cch i paus, förstummandet av slutkonsonant
även framför vokal. Mot periodens senare
del märkes en av den utsträckta
skolundervisningen betingad tendens att uttala efter
skrivsättet, alltså t. ex. sculpteur med hörbart
p (förr stumt), plus, gens o. s. v. I syntaxen
användes ofta partitivartikeln du, de la, des i
st. f. ensamt de, t. ex. du bon vin, de la
mau-vaise humeur, des jeunes personnes; passé
dé-fini har försvunnit ur talspråket och blir
sällsyntare i litteraturen, där i stället ett större
utrymme beredes åt imperfektet;
konjunkti-vens bruk inskränkes, och participets
överens
— 35 —
— 36 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
