FRANKRIKE med tredje ståndet. Det var uppenbart, att konungamakten saknade förmåga att leda utvecklingen. I dess ställe trädde en ny maktfaktor fram i Paris’ befolkning. Vintern 1788/89 hade varit hård, och livsmedelpriserna hade stigit. Hungerkravaller hade tidigare förekommit, och när Ludvig XVI under påverkan av hovpartiet lät kalla trupper till Versailles samt avskedade Necker, lyckades det radikala uppviglare att förmå Paris’ befolkning till resning. Pöbeln vände sig mot Bastiljen, som 14/t intogs under vilt mördande, under det att tredje ståndets elektorsförsamling för Paris begagnade sig av upproret för att tillskansa sig makten över stadens lokala förvaltning. I spetsen för ”Kommunen” sattes Bailly, under det att La Fayette blev chef för ett nyorganiserat nationalgarde. Paris’ resning uh blev av stor betydelse. Ludvig XVI föll åter till föga, emigrationen började (se E m i g r a n t), under det att landet runt städerna följde Paris’ exempel och demokratiserade sin styrelse samt bondeuppror, riktade mot de adliga godsägarna, utbröto: slotten uppbrändes och godsägarna mördades. Det var under intryck härav, som nationalförsamlingen 4/s enhälligt vidtog beslutet, att alla privilegier skulle avskaffas. Ej långt därefter antogs förklaringen om människans rättigheter, ett för revolutionens F. typiskt aktstycke. I allmänna principer föregrep förklaringen den författning, som man enats om att utarbeta. Under de därefter följ, förhandlingarna om denna uppstodo misshälligheter, och under intryck härav kom 5/io en ny resning av stadens Paris till stånd. Ett tåg till Versailles tvingade Ludvig XVI att förlägga sin bostad till Paris. Även nationalförsamlingen flyttade dit. Här fattade den 1789—91 en rad märkliga beslut: Frankrikes organisation i departement genomfördes, rättsväsendet förenklades, skatterna fördelades enl. nya principer, åtgärder, som upphävde de tidigare banden på näringslivet, vidtogos. I sht betydelsefull var nyordningen av F:s kyrka. Dess gods indrogos, och den ställdes i starkt beroende av stat och folk. Alla präster skulle gå ed på dessa beslut. Ett stort antal präster vägrade emellertid detta; de avsattes men fortsatte ofta att utöva sitt ämbete under befolkningens sympatier. Stora delar av F:s folk vände sig på gr. härav bort från revolutionen, och Ludvig XVI blev alltmera fientligt stämd mot denna. Planen mognade hos honom att med våld söka nedslå revolutionen. Det första steget skulle vara den kungl. familjens flykt till en gränsfästning, och 21/a 1791 gjordes det misslyckade flyktförsöket (se V a r e n n e s). Nationalförsamlingen suspenderade nu konung en från hans myndighet, folkstämningen vände sig emot honom, och den radikala agitationen, som florerat i olika klubbar — främst jakobi nernas och cordeliernas — tilltog i styrka och radikaliserades än mer. Tanken på en republik, hittills endast omfattad av ett ringa fåtal ytter-lighetsmän, utbredde sig. Detta medförde dock en omedelbar reaktion: de moderatare elementen bildade i feuillantklubben en egen organisation, och när Ludvig 14A avlade eden på den nu färdiga författningen av 1791, syntes freden återställd. Lagstiftande församlingen 1791 — 9 2. I enlighet med ett nationalförsamlingens beslut voro dess medl. uteslutna från den lagstiftande församling, som efter den nya författningen valts genom en utsträckt men ej allmän rösträtt och Uio 1791 samlades i Paris. Den stod långt till vänster om nationalförsamlingen; högern och centern i lagstiftande församlingen voro anhängarna till den bestående författningen; de dominerade väl församlingen, men i sht centern var ytterst mottaglig för påverkningar från den mäktiga vänstern; inom denna utgjorde en grupp under Brissot kärnan till den senare gironden (se d. o.), under det att en ytterligt-gående grupp lät sig styras av Robespierre, Danton och Marat. Lagstiftande församlingen såg ss. sitt mål framförallt att trygga revolutionens verk; drakoniska lagförslag i denna riktning möttes med motstånd från konungen, och klyftan mellan honom och folket ökades. Det ytterligt oförsiktiga språk, som emigranterna och även det till en början för franska revolu tionen täml. ointresserade utlandet förde, framkallade farhågor för hämnd från dessas sida och underlättade girondens agitation för krig; denna grupp eftersträvade att skaffa F. naturliga gränser och ansåg F. kallat att i revolu-tionsidéernas tecken pånyttföda världen. Utvecklingen gick mot krig, Ludvig tog en ministär av girondister och lät i april 1792 föreslå lagstiftande församlingen att förklara krig mot Österrike. Denna biföll förslaget, själv hoppades Ludvig, som låg i hemliga underhandlingar med utlandet, att kriget skulle medföra ett återvinnande av konungamaktens forna ställning. Till en början gick kriget högst olyckligt för F., och en panikstämning utbredde sig över landet, i sht i Paris. Den tog sig uttryck i olika upplopp, det viktigaste 10/s slutade med att lagstiftande församlingen såg sig föranlåten att suspendera konungen och inkalla ett national-konvent. Nya underrättelser om nederlag för de franska vapnen framkallade senare de ohyggliga septembermorden. Men utlandets segrar fingo även ss. följd, att rekryter i massor an — 55 — — 56 —