Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
med tredje ståndet. Det var uppenbart, att
konungamakten saknade förmåga att leda
utvecklingen. I dess ställe trädde en ny
maktfaktor fram i Paris’ befolkning. Vintern 1788/89
hade varit hård, och livsmedelpriserna hade
stigit. Hungerkravaller hade tidigare
förekommit, och när Ludvig XVI under påverkan av
hovpartiet lät kalla trupper till Versailles samt
avskedade Necker, lyckades det radikala
uppviglare att förmå Paris’ befolkning till
resning. Pöbeln vände sig mot Bastiljen, som 14/t
intogs under vilt mördande, under det att tredje
ståndets elektorsförsamling för Paris
begagnade sig av upproret för att tillskansa sig makten
över stadens lokala förvaltning. I spetsen för
”Kommunen” sattes Bailly, under det att La
Fayette blev chef för ett nyorganiserat
nationalgarde.
Paris’ resning uh blev av stor betydelse.
Ludvig XVI föll åter till föga, emigrationen
började (se E m i g r a n t), under det att landet runt
städerna följde Paris’ exempel och
demokratiserade sin styrelse samt bondeuppror, riktade mot
de adliga godsägarna, utbröto: slotten
uppbrändes och godsägarna mördades. Det var
under intryck härav, som nationalförsamlingen
4/s enhälligt vidtog beslutet, att alla privilegier
skulle avskaffas. Ej långt därefter antogs
förklaringen om människans rättigheter, ett för
revolutionens F. typiskt aktstycke. I allmänna
principer föregrep förklaringen den författning,
som man enats om att utarbeta. Under de
därefter följ, förhandlingarna om denna uppstodo
misshälligheter, och under intryck härav kom
5/io en ny resning av stadens Paris till stånd.
Ett tåg till Versailles tvingade Ludvig XVI att
förlägga sin bostad till Paris. Även
nationalförsamlingen flyttade dit. Här fattade den
1789—91 en rad märkliga beslut: Frankrikes
organisation i departement genomfördes,
rättsväsendet förenklades, skatterna fördelades enl.
nya principer, åtgärder, som upphävde de
tidigare banden på näringslivet, vidtogos. I sht
betydelsefull var nyordningen av F:s kyrka.
Dess gods indrogos, och den ställdes i starkt
beroende av stat och folk. Alla präster skulle
gå ed på dessa beslut. Ett stort antal präster
vägrade emellertid detta; de avsattes men
fortsatte ofta att utöva sitt ämbete under
befolkningens sympatier. Stora delar av F:s folk
vände sig på gr. härav bort från revolutionen,
och Ludvig XVI blev alltmera fientligt stämd
mot denna. Planen mognade hos honom att
med våld söka nedslå revolutionen. Det första
steget skulle vara den kungl. familjens flykt
till en gränsfästning, och 21/a 1791 gjordes det
misslyckade flyktförsöket (se V a r e n n e s).
Nationalförsamlingen suspenderade nu
konung
en från hans myndighet, folkstämningen vände
sig emot honom, och den radikala agitationen,
som florerat i olika klubbar — främst jakobi
nernas och cordeliernas — tilltog i styrka och
radikaliserades än mer. Tanken på en republik,
hittills endast omfattad av ett ringa fåtal
ytter-lighetsmän, utbredde sig. Detta medförde dock
en omedelbar reaktion: de moderatare
elementen bildade i feuillantklubben en egen
organisation, och när Ludvig 14A avlade eden på den
nu färdiga författningen av 1791, syntes freden
återställd.
Lagstiftande församlingen 1791
— 9 2. I enlighet med ett nationalförsamlingens
beslut voro dess medl. uteslutna från den
lagstiftande församling, som efter den nya
författningen valts genom en utsträckt men ej allmän
rösträtt och Uio 1791 samlades i Paris. Den
stod långt till vänster om nationalförsamlingen;
högern och centern i lagstiftande församlingen
voro anhängarna till den bestående
författningen; de dominerade väl församlingen, men i sht
centern var ytterst mottaglig för påverkningar
från den mäktiga vänstern; inom denna
utgjorde en grupp under Brissot kärnan till den senare
gironden (se d. o.), under det att en
ytterligt-gående grupp lät sig styras av Robespierre,
Danton och Marat. Lagstiftande församlingen
såg ss. sitt mål framförallt att trygga
revolutionens verk; drakoniska lagförslag i denna
riktning möttes med motstånd från konungen, och
klyftan mellan honom och folket ökades. Det
ytterligt oförsiktiga språk, som emigranterna
och även det till en början för franska revolu
tionen täml. ointresserade utlandet förde,
framkallade farhågor för hämnd från dessas sida
och underlättade girondens agitation för krig;
denna grupp eftersträvade att skaffa F.
naturliga gränser och ansåg F. kallat att i
revolu-tionsidéernas tecken pånyttföda världen.
Utvecklingen gick mot krig, Ludvig tog en
ministär av girondister och lät i april 1792 föreslå
lagstiftande församlingen att förklara krig mot
Österrike. Denna biföll förslaget, själv
hoppades Ludvig, som låg i hemliga underhandlingar
med utlandet, att kriget skulle medföra ett
återvinnande av konungamaktens forna ställning.
Till en början gick kriget högst olyckligt för F.,
och en panikstämning utbredde sig över landet,
i sht i Paris. Den tog sig uttryck i olika
upplopp, det viktigaste 10/s slutade med att
lagstiftande församlingen såg sig föranlåten att
suspendera konungen och inkalla ett
national-konvent. Nya underrättelser om nederlag för
de franska vapnen framkallade senare de
ohyggliga septembermorden. Men utlandets segrar
fingo även ss. följd, att rekryter i massor
an
— 55 —
— 56 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
