FRANKRIKE sitionen mot envåldsbyråkratieri levde upp vid Ludvig XIV:s död; stödd på denna, tilltvang sig Filip av Orléans i strid med testamentet regentskapet under Ludvig XV:s minderårighet (1718—23); någon brytning med det absolutistiska systemet skedde ej, ty redan 1718 trycktes de decentralistiska makterna tillbaka. Skotten Laws (se denne) plan att genom inflationspolitik sanera statens finanser misslyckades. Utrikespolitiskt följde F. sin traditionella antihabsburgska linje, dock nu med nära anknytning till England (se Dubo is). Från mitten av 1720-talet inträdde en förbättring i näringslivet, som under ministären Fleu-ry (1726—43) leddes i sträng colberlistisk anda. Utrikeshandeln, i sht kolonialhandeln, gick starkt framåt. I Indien sökte Dupleix 1741— 54 grunda ett kolonialvälde; handelsutbytet med de franska och spanska kolonierna i Amerika stegrades. Även den franska industrien, stödd på handelskapitalet och av regeringen, gick framåt under 1700-talet. Denna utveckling ledde till att Englands och F:s ekonomiska intressen råkade i konflikt över hela jordklotet. Du-bois’ allianssystem och Fleurys fredspolitik kunde icke upprätthållas. Från 1740-talet blev England F:s huvudfiende; 1756 slöt F. förbund med sin gamla arvfiende Österrike. Spänningen utlöstes i en serie krig, österrikiska tronföljds-kriget, sjuårskriget, nordamerikanska frihetskriget (se dessa), genom vilka F. finansiellt förblödde, dess världsvälde krossades och dess statsmaskineri skakades. På 1730-talet reste parlamentoppositionen huvudet. Att börja med gällde striden Unigeni-tusbullan (se d. o.), men sedan parlamenten genomdrivit jesuitordens upphävande 1764, koncentrerade de sig helt på att bekämpa absolu-tismen, därvid användande sig av den natur-rättsligt-borgerliga ideologien. Deras konstanta sabotage mot enväldets reformförsök underminerade dettas auktoritet. Från slutet av 1740-talet sökte näml, absolutismens anhängare under inflytande av upplysningsfilosofien och fysiokratismen stärka kungamaktens auktoritet; främst riktades uppmärksamheten på finanserna. Machault d’Arnouville, generalkontrollör 1745—54 genom Mme de Pompadours inflytande, införde en tjugonde-penningskatt på all inkomst oberoende av privilegierna. Choiseuls reformer inom administration, här och flotta stärkte konungamakten; efter hans fall kunde Maupeou 1770 upplösa Parisparlamentet och bryta parlamentsoppositionen. — Denna kom emellertid vid Ludvig XVI:s trontillträde 1774 åter till inflytande: Parisparlamentet återupprättades. En mera ivrig än planmässig reformperiod i den upplysta despotismens anda började. Men Turgot, Necker, Calonne, Brienne, de personligheter, som efter varandra företrädde reformarbetet, saknade alla stödet av en fast och målmedveten kunglig vilja. Spannmålshan-deln frigavs 1787, en liberal handelstraktat avslöts med England 1786, livegenskapen på de kungliga domänerna upphävdes, en mängd partiella reformer i fysiokratisk anda genomfördes, men den fysiokratiska skattereformen, en skatt på all jordegendom, nödvändig för statsfinansernas räddande, strandade på de privilegierades motstånd. Calonne sökte 1787 spela ut notabelförsamlingen mot parlamenten; men förgäves. Ett försök till decentralisation gjordes genom inrättandet av provinsförsamlingar 1787 med tredje ståndet lika talrikt representerat som första och andra tillsammans. 1788 blev motsättningen mellan stånden allt starkare. Opinionens krav på generalständernas sammankallande tillmötesgicks; de sammankallades till Vs 1789. Mot parlamentets och notabelförsamlingens beslut gåvos generalständerna genom ett edikt av regeringen, som trycktes hårt av en hotande statsbankrutt, samma sammansättning som provinsförsamlingarna. Valen ägde rum våren 1789, under livlig agitation från reformvännerna. Sporadiska upplopp ägde rum runtom i landet på gr. av missväxt och arbetslöshet. P.N-m. Nationalförsamlingen 1789 — 9 1. Generalständerna samlades 5/s 1789. De två privilegierade stånden hade i allm. en mera konservativ karaktär, det tredje ståndets representanter — oftast advokater — voro lika många som adelns och prästerskapets tillsammans; de hade en mera radikal inställning, överallt hade man dock klar blick för nödvändigheten av reformer. I sht tredje ståndet betraktade sig ss. kallat att genomföra en helt ny samfundsordning i enlighet med upplysningsfilosofiens lärosatser. Nästan omedelbart utbröt en konstitutionell konflikt, det tredje ståndet krävde omröstning pr capita, under det att adel och prästerskap höllo omröstning efter stånd. Det tredje ståndet konstituerade sig 17/« ss. nationalförsamling och förklarade, att alla de bestående skatterna voro lagstridiga och att dess samtycke krävdes för all beskattning. Härigenom drevs Ludvig XVI över på de privilegierade ståndens sida; han utsatte dagen för ett möte samt stängde intill dess de olika ständernas samlingslokaler. Det tredje ståndets medl. samlades då i ett bollhus, där de 20/e avlade den berömda eden att icke åtskiljas, förrän de givit F. en författning. När 23/s det kungl. mötet ägde rum och konungen befallde de tre stånden att överlägga och besluta vart för sig, nekade tredje ståndet att lyda. Konungen föll till föga, och adel och präster måste förena sig — 53 — — 54 —