FRANKRIKE särsk. betydelsefullt var, att Bonaparte 15/t 1801 avslöt ett i gallikansk anda gående kon-kordat med påven Pius VII, vilket försonade revolutionens F. med den katolska kyrkan och befäste det inre lugnet. Glänsande segrar över fienderna (Marengo, Hohenlinden) avlägsnade den sista faran för F. och resulterade i fredsslut, med Österrike 1801, med England 1802. Bonapartes maktställning befästes, och s. å. lät han sig av senaten utnämnas till konsul på livstid. En ny författning upphöjde honom 18/5 1804 ss. Napoleon I till fransmännens ärftlige kejsare, varpå han 2/i2 i Pius VII:s närvaro själv krönte sig. Cisalpinska republiken förvandlades till ett konungarike Italien. Redan 1803 hade emellertid krig åter utbrutit med England, närmast på gr. av koloniala angelägenheter. Till Frankrikes motståndare sällade sig Ryssland, Österrike och Sverige (tredje koalitionen). Napoleons seger vid Austerlitz 2/i2 1805 tvang Österrike till freden i Pressburg, där Venetien och Dalmatien avträddes till Italien och områden i Tyskland till med F. förbundna tyska stater. Av sådana bildade Napoleon 12/t 1806 Rhenförbundet (se d. o.), vilket erkände honom ss. sin skyddsherre; en följd blev det gamla Tyska rikets upplösning. Fjärde koalitionen (Preussen, England, Ryssland och Sverige) sprängdes genom Napoleons segrar vid Jena och Auer-städt 1806, Preussisch Eylau och Tilsit 1807; av de områden Preussen avträdde i freden i Tilsit 9/t 1807 bildade Napoleon bl. a. konungariket Westfalen (se d. o.), som han lämnade åt sin bror Jéröme, under det att Ryssland slöt förbund med F. och för egen del anslöt sig till och lovade tvinga även Sverige att gå med på kontinentalsystemet. Detta hade Napoleon 21/u 1806 proklamerat för att bringa sin förnämste och efter frederna i Tilsit ende mera betydelsefulle fiende på knä: fastlandet skulle spärras för Englands handel. När Österrike 1809 för fjärde gången reste sig mot F., måste det efter nederlaget vid Wagram gå med på de hårda bestämmelserna i freden i Wien 14/io 1809 och avträda v. Galizien, Salzburg och Illyri-en. Napoleon stod nu på höjden av makt: Holland samt Tysklands nordsjökust indrogos direkt under F., som jämväl omfattade Illyrien. Själv styrde Napoleon n. Italien; lydstater till honom voro bl. a. Spanien, Portugal, Neapel, Westfalen, Polen. En folkresning i Spanien hade dock från 1808 förorsakat honom åtskilliga vanskligheter, icke minst på gr. av det under stöd, som F :s ende fiende England framgångsrikt lämnade. Men faran för Napoleon blev allvarlig först sedan Ryssland ånyo sällade sig till hans fiender. Väl framträngde han med ”la grande armée” ända till Moskva, men Moskvas av ryssarna anlagda brand tvingade honom till återtåg (okt. 1812), varvid hären i stor utsträckning dukade under. Runt om reste sig nu Napoleons många fiender bland Tysklands furstar, understödda av mäktiga nationella rörelser. I folkslaget vid Leipzig (16/io —18/io 1813) ledo fransmännen nederlag mot de allierade, vilkas härar förföljde honom in i det inre av F. Avsatt av senaten abdikerade Napoleon n/4 1814 och erhöll ön Elba ss. furstendöme, under det att på de allierades initiativ Ludvig XVI:s broder Ludvig XVIII upphöjdes på F :s tron och F. i första freden i Paris (s% 1814) erhöll sina gamla gränser med vissa förbättringar. En oktrojerad karta av detta år gav F. en rätt liberal författning men kunde ej hindra, att av inre- och utrikespolitiska skäl missnöje utbredde sig i landet, och när Napoleon Vs 1815 landsteg i s. F., anslöt sig med stor hastighet hela landet åter till kejsardömet. Bourbonerna måste fly, de h u n d r a d a g a r n a s (se d. o.) herravälde började men erhöll ett brått slut genom Napoleons nederlag 18/« 1815 vid Waterloo. Förgäves sökte Napoleon rädda kejsardömet ge- — 59 — — 60 — NAPOLEONS VÄLDE