FRANKRIKE nom abdikation till förmån för sin son ”Napoleon II”; bourbonerna återvände, Ludvig XVIII hyllades ånyo och måste genom andra freden i Paris (20/7 1815) bekväma sig till ytterligare landavträdelser, bl. a. Saarområdet. Se vidare Napoleon I och Revolutionskrigen. B. 18 14—7 1. Restaurationen (1815— 30). Det konstitutionella statsskicket enl. 1814 års författning bibehölls; folkrepresentationen var uppdelad på två kamrar; i pärskammaren sutto innehavarna utav av konungen tilldelat ärftligt pärskap, deputeradekammaren valdes enl. av inkomststreck begränsad rösträtt bland dem, som erlade minst 1,000 frcs i direkta skatter. Efter en period av våldsam reaktion, ”vita terrorn” (1815—16), regerade de moderata under Richelieu (1816—18) och Decazes (1818—20). De bekämpades av kretsen krjng tronföljaren, hertigen av Artois, och efter mordet på dennes äldste son, hertigen av Berry, (1820) kommo ultra-rojalisterna till makten. Under Villèle (1821—28) upphävdes pressfriheten och ändrades författningen i reaktionär anda. Oppositionen tillväxte, sedan Artois under namn av Karl X (1829—30) bestigit tronen; hemliga sällskap (la Charbonnerie) bildades, militära komplotter och gatuoroligheter ägde rum. Vid valen 1827 segrade oppositionen. Regeringsuppdraget överläts till den moderate Martignac (1828), vilken konungen likväl motarbetade och 1829 ersatte med sin gunstling, ultra-rojalisten Polignac (1829—30). Missnöjet i landet steg och hejdades ej av de framgångar, styrelsen hade i sin afrikanska politik, där Algeriets erövring påbörjades (fullt genomförd först 1848). Julirevolutionen 1830. I juli 1830 utfärdade regeringen en serie ”ordonnanser”, genom vilka kammaren upplöstes, valsystemet förändrades, presscensuren ytterligare skärptes. De framkallade en våldsam indignation, och efter två dagars gatustrider i Paris abdikerade Karl X till förmån för sin sonson, hertigen av Bordeaux, samt drog sig tillbaka till England. Under Talleyrands påverkan, bankiren Laffittes och skriftställaren Adolphe Thiers’ ledning samt La Fayettes medverkan utropades hertigen av Orléans, Ludvig Filip (1830—48), till ”fransmännens konung”, sedan han först besvurit den i liberal anda omändrade författningen. Julimonarkien (1830—48). Ludvig Filip, son till Filip ”Égalité”, hade tjänstgjort som general i republikens armé, hade rykte för att vara folklig och liberal samt god talare. Kunnig och begåvad, önskade han personligen re gera och satte hårdnackat sin vilja igenom, även om han dolde det under en med skåde-spelartalang framförd inställsam undfallenhet, som till slut ej bedrog någon men förargade alla och befäste uppfattningen om hans opålitlighet. ”Borgarkungens” regering blev en guldålder för den högre bourgeoisien, vilken jämte konungen innehade makten. Under skydd av tullar utvecklades industri och näringar och samlades stora förmögenheter. Men de smärre inkomsttagarna ledo brist, och oppositionen mot konungen och hans ministärer tog sig uttryck i en följd av attentat, folkupplopp och revolter. Efter julirevolutionen sökte förgäves liberalen Laffitte återinföra ordning. Detta lyckades först för den kraftfulle Casimir Périer (1831—32). Efter dennes hastiga bortgång i en koleraepidemi övergick makten till de moderata grupperna, som med undantag för kortare perioder innehade den under en följd av olika regeringar allt intill 1848. Guizot representerade centerns höger, Thiers dess vänster. Denna senare önskade författningens förändring efter engelskt mönster. I ministären Soult (1832—34) var de Broglie utrikes-, Guizot undervisnings- samt Thiers inrikesminister. Guizot genomförde under denna allmän folk-skoleundervisning. Under några mån. 1836 var Thiers konseljpresident, men hans önskan att företaga en militär expeditionen i Spanien skrämde konungen, som i mars beviljade honom avsked och i okt. s. å. tog till konseljpresident sin personlige vän Molé (1836—39). Detta konungens personliga regemente åstadkom en koalition mellan de moderata particheferna. Den segrade vid 1839 års nyval. 1840 var under mars—oktober Thiers ånyo konseljpresident, men även denna gång vann hans aggressiva utrikespolitik ej konungens gillande, utan han ersattes av Guizot, som intill 1848 regerade i samförstånd med konungen, motsättande sig ändring av författningen, upprätthållande fred utåt samt ingående entente med England. Ludvig Filips regeringar hade att kämpa mot såväl en legitimistisk som en bonapartistisk och liberal el. revolutionär opposition. 1832 lyckades Thiers som inrikesminister genom list bemäktiga sig hertiginnan av Berrys person och därigenom förhindra ett Vendée-upp-ror i avsikt att sätta hennes son på F :s tron; 1836 misslyckades prins Ludvig Napo-leons kuppförsök i Strassburg; men den av tidn. ”La Tribune” stödda republikanska oppositionen, ledd av Cavaignac, Garnier-Pagets, Raspail, Louis Blanc, växte i styrka samt närdes av de upprörande tilldragelser (massakern i Rue Transnonain, förevigad av Daumier. — 61 — — 62 —