Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
nom abdikation till förmån för sin son
”Napoleon II”; bourbonerna återvände, Ludvig
XVIII hyllades ånyo och måste genom andra
freden i Paris (20/7 1815) bekväma sig till
ytterligare landavträdelser, bl. a. Saarområdet.
Se vidare Napoleon I och
Revolutionskrigen. B.
18 14—7 1. Restaurationen (1815—
30). Det konstitutionella statsskicket enl. 1814
års författning bibehölls; folkrepresentationen
var uppdelad på två kamrar; i pärskammaren
sutto innehavarna utav av konungen tilldelat
ärftligt pärskap, deputeradekammaren valdes
enl. av inkomststreck begränsad rösträtt bland
dem, som erlade minst 1,000 frcs i direkta
skatter. Efter en period av våldsam reaktion,
”vita terrorn” (1815—16), regerade de
moderata under Richelieu (1816—18) och Decazes
(1818—20). De bekämpades av kretsen krjng
tronföljaren, hertigen av Artois, och efter
mordet på dennes äldste son, hertigen av Berry,
(1820) kommo ultra-rojalisterna till makten.
Under Villèle (1821—28) upphävdes
pressfriheten och ändrades författningen i reaktionär
anda. Oppositionen tillväxte, sedan Artois
under namn av Karl X (1829—30) bestigit
tronen; hemliga sällskap (la Charbonnerie)
bildades, militära komplotter och gatuoroligheter
ägde rum. Vid valen 1827 segrade
oppositionen. Regeringsuppdraget överläts till den
moderate Martignac (1828), vilken konungen
likväl motarbetade och 1829 ersatte med sin
gunstling, ultra-rojalisten Polignac (1829—30).
Missnöjet i landet steg och hejdades ej av de
framgångar, styrelsen hade i sin afrikanska
politik, där Algeriets erövring påbörjades
(fullt genomförd först 1848).
Julirevolutionen 1830. I juli 1830
utfärdade regeringen en serie ”ordonnanser”,
genom vilka kammaren upplöstes, valsystemet
förändrades, presscensuren ytterligare
skärptes. De framkallade en våldsam indignation,
och efter två dagars gatustrider i Paris
abdikerade Karl X till förmån för sin sonson,
hertigen av Bordeaux, samt drog sig tillbaka till
England. Under Talleyrands påverkan,
bankiren Laffittes och skriftställaren Adolphe
Thiers’ ledning samt La Fayettes medverkan
utropades hertigen av Orléans, Ludvig
Filip (1830—48), till ”fransmännens konung”,
sedan han först besvurit den i liberal anda
omändrade författningen.
Julimonarkien (1830—48). Ludvig
Filip, son till Filip ”Égalité”, hade tjänstgjort som
general i republikens armé, hade rykte för att
vara folklig och liberal samt god talare.
Kunnig och begåvad, önskade han personligen re
gera och satte hårdnackat sin vilja igenom,
även om han dolde det under en med
skåde-spelartalang framförd inställsam undfallenhet,
som till slut ej bedrog någon men förargade
alla och befäste uppfattningen om hans
opålitlighet. ”Borgarkungens” regering blev en
guldålder för den högre bourgeoisien, vilken jämte
konungen innehade makten. Under skydd av
tullar utvecklades industri och näringar och
samlades stora förmögenheter. Men de smärre
inkomsttagarna ledo brist, och oppositionen
mot konungen och hans ministärer tog sig
uttryck i en följd av attentat, folkupplopp och
revolter.
Efter julirevolutionen sökte förgäves
liberalen Laffitte återinföra ordning. Detta
lyckades först för den kraftfulle Casimir Périer
(1831—32). Efter dennes hastiga bortgång i en
koleraepidemi övergick makten till de
moderata grupperna, som med undantag för
kortare perioder innehade den under en följd av
olika regeringar allt intill 1848. Guizot
representerade centerns höger, Thiers dess vänster.
Denna senare önskade författningens
förändring efter engelskt mönster. I ministären Soult
(1832—34) var de Broglie utrikes-, Guizot
undervisnings- samt Thiers inrikesminister.
Guizot genomförde under denna allmän
folk-skoleundervisning. Under några mån. 1836 var
Thiers konseljpresident, men hans önskan att
företaga en militär expeditionen i Spanien
skrämde konungen, som i mars beviljade
honom avsked och i okt. s. å. tog till
konseljpresident sin personlige vän Molé (1836—39).
Detta konungens personliga regemente
åstadkom en koalition mellan de moderata
particheferna. Den segrade vid 1839 års nyval. 1840
var under mars—oktober Thiers ånyo
konseljpresident, men även denna gång vann hans
aggressiva utrikespolitik ej konungens gillande,
utan han ersattes av Guizot, som intill 1848
regerade i samförstånd med konungen,
motsättande sig ändring av författningen,
upprätthållande fred utåt samt ingående entente med
England.
Ludvig Filips regeringar hade att kämpa mot
såväl en legitimistisk som en bonapartistisk
och liberal el. revolutionär opposition. 1832
lyckades Thiers som inrikesminister genom
list bemäktiga sig hertiginnan av Berrys
person och därigenom förhindra ett
Vendée-upp-ror i avsikt att sätta hennes son på F :s
tron; 1836 misslyckades prins Ludvig
Napo-leons kuppförsök i Strassburg; men den av
tidn. ”La Tribune” stödda republikanska
oppositionen, ledd av Cavaignac, Garnier-Pagets,
Raspail, Louis Blanc, växte i styrka samt
närdes av de upprörande tilldragelser (massakern
i Rue Transnonain, förevigad av Daumier.
— 61 —
— 62 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
