Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
m. fl.), som undertryckandet av revolterna
ledde till. Inflytelserika förf, som Eugène Sue,
George Sand, Michelet, Lamartine bekände sig
till en republikansk åskådning, och socialistiska
teorier vunno anhängare.
Februarirevolutionen 184 8.
Ludvig Filips och Guizots motstånd mot reformer,
särsk. mot valrättens utsträckning, väckte
allmän förtrytelse inom oppositionen. Denna
organiserade sig och avhöll en rad av banketter,
där tal höllos till förmån för en
författnings-reform. Då Guizot förbjöd avhållandet av en
dylik bankett 22/a 1848 i Paris, utbröt
revolution; framförallt arbetarna deltogo däri. Den
varade i två dagar. Första dagen kämpade
man för att störta Guizot, andra dagen för att
störta konungadömet. Nationalgardet vägrade
ingripa mot upproret. Till förmån för sin
sonson, greven av Paris avsade Ludvig Filip sig
tronen samt avreste till England. Lamartine,
Ledru-Rollin m. fl. bildade en provisorisk
regering, vilken sammanslogs med den, som de
socialistiska arbetarna bildat i Hotel de Ville.
Republiken utropades.
Andra republiken (1848—52).
Allmän rösträtt samt pressfrihet infördes nu.
På möten landet över gåvos uttryck åt viljan
till samförstånd och reformer, politiska och
sociala. S. k. nationalverkstäder (se d. o.)
inrättades för att bereda de arbetslösa
försörjningsmöjligheter. Men motsättningarna
mellan de borgerliga och arbetarna-socialisterna
voro för djupgående. Vid valen 25/4 till
konstituerande församlingen valdes 500 moderata
republikaner, 300 rojalister och endast några
socialister. Nationalverkstäderna, som visat
sig för kostbara, stängdes, vilket följdes av
fruktansvärda upplopp (22/«—26/«), undertryckta
med hård hand av general Cavaignac. Enl.
den strax därefter antagna författningen
infördes enkammarsystem, den verkställande
makten skulle tillkomma en på 4 år enl. allmän
rösträtt utsedd president. 10/i2 valdes
Ludvig Napoleon Bonaparte, Ludvig
Bonapar-tes son, till president. Under olika former
befrämjade denne reaktionära och
antirepubli-kanska strävanden. Genom ”Falloux’ lag”
(se d. o.) ställdes undervisningen under
prästerskapets ledning, och en militärexpedition
avsändes till Rom för att återinsätta påven i
dennes världsliga besittningar; den allmänna
rösträtten avskaffades, och 2/i2 1851 tillvällade sig
Ludvig Napoleon makten genom en statskupp,
som vid företagen folkomröstning godkändes
under administrationens påtryckning av
mill. röstande. Efter en andra omröstning lät
Ludvig Napoleon i nov. 1852 utropa sig till
kejsare under namn av Napoleon III.
Andra kejsardömet (1852—70).
Napoleon III var en intelligent ideolog,
inbunden och gåtfull, ömsom halsstarrig, ömsom
släpphänt, i saknad av uthållighet och
följdriktighet, opraktisk samt lätt uttråkad av
praktiskt detaljarbete. Han återinförde
absolutis-men. Enl. författningen 1852 var senaten
sammansatt av på livstid av kejsaren utsedda medl.
Valen till lagstiftande församlingen ägde rum
enl. allmän rösträtt, men systemet med
”officiell kandidatur” tillämpades genomgående, och
församlingen saknade förbindelse med
ministärens ledamöter och därigenom inflytande på
deras politik. Pressen påsattes ”munkorg”,
oppositionen undertrycktes; intill 1857 utgjorde den
i lagstiftande kåren 5 personer, bland dem
Jules Favre och Ollivier. Efter Orsinis
attentat 1858 erhöll regeringen befogenhet att
fäpgsla, landsförvisa el. deportera varje
misstänkt. Denna regim upprätthölls tack vare
folkets beundran för Napoleon HI:s
utrikespolitiska framgångar, som gåvo honom ett
dominerande inflytande i Europa: alliansen med
England 1854, Krimkriget 1855, italienska
fälttåget 1859, inkorporeringen av Savojen och
Nizza (1860). 1854 påbörjades erövringen av
Senegal, under det att Kochinkina först mot
slutet av andra kejsardömet 1867 lades under
F. Det bedrevs en energisk näringspolitik, som
ökade nationalförmögenheten och spred
välstånd även bland de lägre folkklasserna. Lan
det övergick alltmer till maskindrift och
industrialism, järnvägar anlades, kanaler byggdes,
stora rederibolag grundades, banker
upprättades, jordbruket understöddes genom en serie
åtgärder. Under allmänt jubel avhölls 1859
en världsutst. i Paris, besökt bl. a. av ryske
kejsaren och preussiske konungen. — De
utrikespolitiska framgångarna under 1850-talet
följdes emellertid under 1860-talet av en rad
svåra motgångar, som delvis voro en följd av
kejsarens äventyrliga, vacklande och opålitliga
politik: expeditionen till Mexiko, påbörjad 1862.
medförde, att Frankrike förlorade
kärntruppen av sin armé, och preussarnas seger 1866
över österrikarna vid Sadova bröt Frankrikes
utrikespolitiska hegemoni. Genom sin
italienska politik, särsk. överenskommelsen av sept.
1864 med Italien om att draga de franska
trupperna från Rom, stötte kejsaren sig med det
katolska prästerskapet, som tidigare varit
honom ett verksamt stöd. Genom 1860 års
handelsfördrag med England och införandet av
frihandel avlägsnade Napoleon från sig den
industriella storbourgeoisiens sympatier.
Samtidigt började den liberala oppositionen att
ånyo göra sig hörd. — Napoleon tillgrep en
taktik av eftergifter i förhoppning att vinna
— 63 —
— 64 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
