FRANKRIKE m. fl.), som undertryckandet av revolterna ledde till. Inflytelserika förf, som Eugène Sue, George Sand, Michelet, Lamartine bekände sig till en republikansk åskådning, och socialistiska teorier vunno anhängare. Februarirevolutionen 184 8. Ludvig Filips och Guizots motstånd mot reformer, särsk. mot valrättens utsträckning, väckte allmän förtrytelse inom oppositionen. Denna organiserade sig och avhöll en rad av banketter, där tal höllos till förmån för en författnings-reform. Då Guizot förbjöd avhållandet av en dylik bankett 22/a 1848 i Paris, utbröt revolution; framförallt arbetarna deltogo däri. Den varade i två dagar. Första dagen kämpade man för att störta Guizot, andra dagen för att störta konungadömet. Nationalgardet vägrade ingripa mot upproret. Till förmån för sin sonson, greven av Paris avsade Ludvig Filip sig tronen samt avreste till England. Lamartine, Ledru-Rollin m. fl. bildade en provisorisk regering, vilken sammanslogs med den, som de socialistiska arbetarna bildat i Hotel de Ville. Republiken utropades. Andra republiken (1848—52). Allmän rösträtt samt pressfrihet infördes nu. På möten landet över gåvos uttryck åt viljan till samförstånd och reformer, politiska och sociala. S. k. nationalverkstäder (se d. o.) inrättades för att bereda de arbetslösa försörjningsmöjligheter. Men motsättningarna mellan de borgerliga och arbetarna-socialisterna voro för djupgående. Vid valen 25/4 till konstituerande församlingen valdes 500 moderata republikaner, 300 rojalister och endast några socialister. Nationalverkstäderna, som visat sig för kostbara, stängdes, vilket följdes av fruktansvärda upplopp (22/«—26/«), undertryckta med hård hand av general Cavaignac. Enl. den strax därefter antagna författningen infördes enkammarsystem, den verkställande makten skulle tillkomma en på 4 år enl. allmän rösträtt utsedd president. 10/i2 valdes Ludvig Napoleon Bonaparte, Ludvig Bonapar-tes son, till president. Under olika former befrämjade denne reaktionära och antirepubli-kanska strävanden. Genom ”Falloux’ lag” (se d. o.) ställdes undervisningen under prästerskapets ledning, och en militärexpedition avsändes till Rom för att återinsätta påven i dennes världsliga besittningar; den allmänna rösträtten avskaffades, och 2/i2 1851 tillvällade sig Ludvig Napoleon makten genom en statskupp, som vid företagen folkomröstning godkändes under administrationens påtryckning av mill. röstande. Efter en andra omröstning lät Ludvig Napoleon i nov. 1852 utropa sig till kejsare under namn av Napoleon III. Andra kejsardömet (1852—70). Napoleon III var en intelligent ideolog, inbunden och gåtfull, ömsom halsstarrig, ömsom släpphänt, i saknad av uthållighet och följdriktighet, opraktisk samt lätt uttråkad av praktiskt detaljarbete. Han återinförde absolutis-men. Enl. författningen 1852 var senaten sammansatt av på livstid av kejsaren utsedda medl. Valen till lagstiftande församlingen ägde rum enl. allmän rösträtt, men systemet med ”officiell kandidatur” tillämpades genomgående, och församlingen saknade förbindelse med ministärens ledamöter och därigenom inflytande på deras politik. Pressen påsattes ”munkorg”, oppositionen undertrycktes; intill 1857 utgjorde den i lagstiftande kåren 5 personer, bland dem Jules Favre och Ollivier. Efter Orsinis attentat 1858 erhöll regeringen befogenhet att fäpgsla, landsförvisa el. deportera varje misstänkt. Denna regim upprätthölls tack vare folkets beundran för Napoleon HI:s utrikespolitiska framgångar, som gåvo honom ett dominerande inflytande i Europa: alliansen med England 1854, Krimkriget 1855, italienska fälttåget 1859, inkorporeringen av Savojen och Nizza (1860). 1854 påbörjades erövringen av Senegal, under det att Kochinkina först mot slutet av andra kejsardömet 1867 lades under F. Det bedrevs en energisk näringspolitik, som ökade nationalförmögenheten och spred välstånd även bland de lägre folkklasserna. Lan det övergick alltmer till maskindrift och industrialism, järnvägar anlades, kanaler byggdes, stora rederibolag grundades, banker upprättades, jordbruket understöddes genom en serie åtgärder. Under allmänt jubel avhölls 1859 en världsutst. i Paris, besökt bl. a. av ryske kejsaren och preussiske konungen. — De utrikespolitiska framgångarna under 1850-talet följdes emellertid under 1860-talet av en rad svåra motgångar, som delvis voro en följd av kejsarens äventyrliga, vacklande och opålitliga politik: expeditionen till Mexiko, påbörjad 1862. medförde, att Frankrike förlorade kärntruppen av sin armé, och preussarnas seger 1866 över österrikarna vid Sadova bröt Frankrikes utrikespolitiska hegemoni. Genom sin italienska politik, särsk. överenskommelsen av sept. 1864 med Italien om att draga de franska trupperna från Rom, stötte kejsaren sig med det katolska prästerskapet, som tidigare varit honom ett verksamt stöd. Genom 1860 års handelsfördrag med England och införandet av frihandel avlägsnade Napoleon från sig den industriella storbourgeoisiens sympatier. Samtidigt började den liberala oppositionen att ånyo göra sig hörd. — Napoleon tillgrep en taktik av eftergifter i förhoppning att vinna — 63 — — 64 —