FRANKRIKE oppositionens bevågenhet, men så omedgörlig som denna var, befordrade han därmed endast dess inflytande. 1863 sammanslöt den sig till Union libérale och lyckades erövra 35 platser i lagstiftande kåren. Ledare blev Thiers, som oförsonligt bekämpade Napoleon. 1864—66 bildades ett tredje parti under Ollivier. Det godkände kejsardömet, men krävde en liberal reformpolitik. Häftigt bekämpade oppositionens bägge grupper Roulier, vilken 1863—70 var regeringens chef, samt avtvang kejsaren 1867 interpellationsrätt, 1868 ökad pressfrihet. Oppositionen förde i sina tidn., ss. Rocheforts ”Lanlerne”, en skoningslös kampanj mot kej-sarhuset och regeringen. 1869 beslöt Napoleon III att uppgiva kampen. Genom ett senatsbeslut i sept. återinfördes ett parlamentariskt styrelseskick, och i jan. 1870 bildade Ollivier ministär. Med ökad häftighet fortsatte likväl de republikanska demonstrationerna. Kejsaren tillgrep en ny folkomröstning, och med 7^2 mill. röster mot P/2 utföll denna till kejsardömets förmån; men kort därefter utbröt fransk-tyska kriget (se d. o.), som gav kejsardömet död stöten. Kejsardömets fall, freden och Pariskommunen 187 0—7 1. Sedan meddelandet om Sedans kapitulation anlänt till Paris, trängde 4/a folkmassorna in i lagstiftande kåren, där Gambetta förklarade kejsardömet avskaffat. Från Hotel de Ville utropades republiken. Kejsarinnan lämnade i hemlighet landet, och en nationell försvarsregering bildades med general Trochu som ordf.; bland dess medl. märktes Favre, J. Ferry, Gambetta, Rochefort. Allmänna val företogos 8/2 1871. Nationalförsamlingen, som sammanträdde i Bordeaux, bestod av 400 legitimister och orlea-nister, 200 republikaner samt 30 bonapartister. Den moderate och från början monarkistiskt sinnade A. Thiers valdes provisoriskt till ”chef för franska republikens verkställande makt”. Däremot kunde enighet ej uppnås om en ny författning. Det dröjde 5 år, innan så kunde ske; då infördes republiken med endast 1 rösts majoritet. V3 ratifierade nationalförsamlingen freds-preliminärerna (se Frans k-t yska kriget) och 10/s överflyttade den till Versailles. Fredsfördraget i Frankfurt 10/s medgav rätt för Elsass-Lotbringens befolkning att välja mellan tyskt statsmedborgarskap el. att utvandra till F. Som följd därav överflyttade c:a 60,000 till F. Intill krigsskadeståndet på 5 miljarder frcs slutbetalts, höllos vissa delar av F. — 27 dep. — militärt ockuperade, till en början av 650,000 man, vilkas underhåll F. hade att sörja för. Kriget hade tillfogat F. djupa sår — 140,000 döda, förlusten av Elsass-Lothringen, vars befolkning uppgick till 1,600,000, affärslivets stagnation och bankverksamhetens upphörande, en allmän ekonomisk kris, arbetslöshet och svält bland industriarbetare och småfolk. Svårast härjade nöden i Paris, där under belägringen så gott som all ekonomisk verksamhet upphört. Tusentals familjer hade ännu under vårmån. ingen annan inkomst än mannens dagpenning å 1,50 fre ss. nationalgar-dist Likväl beslöt nationalförsamlingen, att utbetalandet av denna skulle indragas och samtidigt att betalningsmoratoriet för hyror, skulder m. m. 10/3 skulle hävas. Underrättelsen, att de tyska trupperna U3 skulle intåga i Paris hade djupt kränkt befolkningen, och på eget bevåg hade nationalgardister dragit kanoner från Élyséekvarteren upp till Montmartre och Belleville. Nationalgardena i arbetarkvarteren sammanslöto sig till en ”republikansk federation”, och 3/s tillsattes en ”centralkommitté”. Thiers beordrade linjetrupper att 18/s be-mäktiga sig kanonerna. Det blev signalen till en folkresning. Trupperna vägrade skjuta på folkmassorna, och generalerna Thomas och Lecomte fysiljerades. Regeringen lämnade Paris och beslöt att företaga en formlig belägring av staden för att skoningslöst undertrycka upproret. I Lyon, Saint-Étienne och några andra arbetarcentra gjordes svaga försök att följa Paris’ ex. Men de undertrycktes lätt, och Paris isolerades. Från Hotel de Ville regerades det av ett revolutionärt råd, som utgav sig för F:s suveräna makt och lagstiftare. Bland dess mer bemärkta medl., vilka representerade skilda åsikter, voro Delescluze, Pyat, Flourens, Rochefort, Ferré och Rigault, vilka senare i fanatism krävde skräckvälde. Thiers uppdrog befälet över regeringstrupperna åt Mac Mahon, som förfogade över 100,000 man, varemot kommunens verkligt stridbara knappast uppgingo till 30,000. 3/< företogo de ett utfall mot Versailles, vilket utan ledning ömkligt misslyckades, varefter 2e/s regeringstrupperna genom tvenne portar trängde in i Paris. Under den ”blodiga veckan” (21/s —28/s) fördes från gata till gata en oförsonlig strid. Kommunarderna läto Tuilerierna, delar av Louvren och Hotel de Ville bli lågornas rov samt fysiljerade personer de tagit som gisslan, bl. a. Paris ärkebiskop. Sedan trupperna be-mäktigat sig staden, rensades den för misstänkta. Man beräknar, att 20,000 personer fysiljerades; 50,000 häktades; 110 dömdes till döden, 243 till straffarbete, 6,000 till deportation el. fängelse. Först 1880 benådades de. Det tog 20 år, innan de revolutionära mäktade organisera sig på nytt. Uppslagsbok. X. 3 — 65 — — 66 —