Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
oppositionens bevågenhet, men så omedgörlig
som denna var, befordrade han därmed endast
dess inflytande. 1863 sammanslöt den sig till
Union libérale och lyckades erövra 35 platser i
lagstiftande kåren. Ledare blev Thiers, som
oförsonligt bekämpade Napoleon. 1864—66
bildades ett tredje parti under Ollivier. Det
godkände kejsardömet, men krävde en liberal
reformpolitik. Häftigt bekämpade
oppositionens bägge grupper Roulier, vilken 1863—70
var regeringens chef, samt avtvang kejsaren
1867 interpellationsrätt, 1868 ökad pressfrihet.
Oppositionen förde i sina tidn., ss. Rocheforts
”Lanlerne”, en skoningslös kampanj mot
kej-sarhuset och regeringen. 1869 beslöt Napoleon
III att uppgiva kampen. Genom ett
senatsbeslut i sept. återinfördes ett parlamentariskt
styrelseskick, och i jan. 1870 bildade Ollivier
ministär. Med ökad häftighet fortsatte likväl
de republikanska demonstrationerna.
Kejsaren tillgrep en ny folkomröstning, och med
7^2 mill. röster mot P/2 utföll denna till
kejsardömets förmån; men kort därefter utbröt
fransk-tyska kriget (se d. o.), som gav
kejsardömet död stöten.
Kejsardömets fall, freden och
Pariskommunen 187 0—7 1. Sedan
meddelandet om Sedans kapitulation anlänt till
Paris, trängde 4/a folkmassorna in i
lagstiftande kåren, där Gambetta förklarade
kejsardömet avskaffat. Från Hotel de Ville utropades
republiken. Kejsarinnan lämnade i hemlighet
landet, och en nationell försvarsregering
bildades med general Trochu som ordf.; bland
dess medl. märktes Favre, J. Ferry, Gambetta,
Rochefort. Allmänna val företogos 8/2 1871.
Nationalförsamlingen, som sammanträdde i
Bordeaux, bestod av 400 legitimister och
orlea-nister, 200 republikaner samt 30 bonapartister.
Den moderate och från början monarkistiskt
sinnade A. Thiers valdes provisoriskt till
”chef för franska republikens verkställande
makt”. Däremot kunde enighet ej uppnås om en
ny författning. Det dröjde 5 år, innan så kunde
ske; då infördes republiken med endast 1 rösts
majoritet.
V3 ratifierade nationalförsamlingen
freds-preliminärerna (se Frans k-t yska kriget)
och 10/s överflyttade den till Versailles.
Fredsfördraget i Frankfurt 10/s medgav rätt för
Elsass-Lotbringens befolkning att välja mellan
tyskt statsmedborgarskap el. att utvandra till
F. Som följd därav överflyttade c:a 60,000
till F. Intill krigsskadeståndet på 5 miljarder
frcs slutbetalts, höllos vissa delar av F. — 27
dep. — militärt ockuperade, till en början av
650,000 man, vilkas underhåll F. hade att sörja
för. Kriget hade tillfogat F. djupa sår —
140,000 döda, förlusten av Elsass-Lothringen,
vars befolkning uppgick till 1,600,000,
affärslivets stagnation och bankverksamhetens
upphörande, en allmän ekonomisk kris,
arbetslöshet och svält bland industriarbetare och
småfolk. Svårast härjade nöden i Paris, där
under belägringen så gott som all ekonomisk
verksamhet upphört. Tusentals familjer hade
ännu under vårmån. ingen annan inkomst än
mannens dagpenning å 1,50 fre ss.
nationalgar-dist Likväl beslöt nationalförsamlingen, att
utbetalandet av denna skulle indragas och
samtidigt att betalningsmoratoriet för hyror, skulder
m. m. 10/3 skulle hävas. Underrättelsen, att de
tyska trupperna U3 skulle intåga i Paris hade
djupt kränkt befolkningen, och på eget
bevåg hade nationalgardister dragit kanoner
från Élyséekvarteren upp till Montmartre och
Belleville. Nationalgardena i arbetarkvarteren
sammanslöto sig till en ”republikansk
federation”, och 3/s tillsattes en
”centralkommitté”. Thiers beordrade linjetrupper att 18/s
be-mäktiga sig kanonerna. Det blev signalen
till en folkresning. Trupperna vägrade
skjuta på folkmassorna, och generalerna
Thomas och Lecomte fysiljerades. Regeringen
lämnade Paris och beslöt att företaga en
formlig belägring av staden för att skoningslöst
undertrycka upproret. I Lyon, Saint-Étienne och
några andra arbetarcentra gjordes svaga
försök att följa Paris’ ex. Men de undertrycktes
lätt, och Paris isolerades. Från Hotel de Ville
regerades det av ett revolutionärt råd, som
utgav sig för F:s suveräna makt och lagstiftare.
Bland dess mer bemärkta medl., vilka
representerade skilda åsikter, voro Delescluze, Pyat,
Flourens, Rochefort, Ferré och Rigault, vilka
senare i fanatism krävde skräckvälde.
Thiers uppdrog befälet över
regeringstrupperna åt Mac Mahon, som förfogade över
100,000 man, varemot kommunens verkligt
stridbara knappast uppgingo till 30,000. 3/<
företogo de ett utfall mot Versailles, vilket utan
ledning ömkligt misslyckades, varefter 2e/s
regeringstrupperna genom tvenne portar trängde
in i Paris. Under den ”blodiga veckan” (21/s
—28/s) fördes från gata till gata en oförsonlig
strid. Kommunarderna läto Tuilerierna, delar
av Louvren och Hotel de Ville bli lågornas rov
samt fysiljerade personer de tagit som gisslan,
bl. a. Paris ärkebiskop. Sedan trupperna
be-mäktigat sig staden, rensades den för
misstänkta. Man beräknar, att 20,000 personer
fysiljerades; 50,000 häktades; 110 dömdes till
döden, 243 till straffarbete, 6,000 till
deportation el. fängelse. Först 1880 benådades de.
Det tog 20 år, innan de revolutionära mäktade
organisera sig på nytt.
Uppslagsbok. X.
3
— 65 —
— 66 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
