Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
Republikens införande och
konsolidering 187 1—8 5. Vid partiella
nyval i juli 1871 segrade republikanerna. Allt
tydligare visade sig, att befolkningens
övervägande del hyste sympati för ett republikanskt
styrelseskick, för vilket Gambetta under
ständiga resor i landet bedrev en livlig propaganda.
Thiers vinnläde sig att snarast inbetala
krigsskadeståndet till Tyskland och därigenom häva
den militära ockupationen. Inbetalningarna
föranledde upptagandet av tvenne lån; det
senare, övertecknades 14 gånger. 2 av 5
miljarder inbetaltes 1871, återstående 3 1872 och
1873. 18/» 1873 utrymdes Frankrike, P/2 år
tidigare än beräknat. Nationalförsamlingen
hade, förklarade Thiers, ”gjort sig väl förtjänt
om fäderneslandet”.
Motståndare till direkta skatter, genomdrev
Thiers, att ökningarna i dessa, som
nödvändiggjorts av ökade utgifter, uttogos genom
höjda tullar, stämpelavgifter,
tändsticksmono-pol, lyxskatter. Försvarsväsendet ordnades
genom 1872 års lag om obligatorisk värnplikt
och femårig utbildningstid; dock medgåvos
vidsträckta lättnader genom lottning och
fri-köpning. För att beskära Thiers’ avgörande
inflytande genomdrevo rojalisterna, att hans
befogenhet att deltaga i Nationalförsamlingens
förhandlingar inskränktes. 28/s 1873 avgick
Thiers från presidentvärdigheten.
Marskalk Mac Mahon (1873—79) valdes
till hans efterträdare, och genom en lag i nov.
1873 fastställdes tiden för dennes mandat till
7 år. En försoning åstadkoms mellan Karl X:s
sonson, greven av Chambord (hertig av
Bordeaux), och Ludvig Filips, greven av Paris.
Greven av Chambord anlände i hemlighet till
Versailles, och hans val ansågs säkerställt, då
han genom en proklamation av okt. 1873
vägrade ”övergiva Henrik IV:s vita fana”.
Därmed försatt han rätta ögonblicket. I jan. 1875
antogs ett lagförslag, varigenom definitivt
fastställdes, att ”republikens president... väljes av
senat och deputeradekammare, förenade till
nationalförsamling. Han väljes för 7 år och
kan återväljas”. Under febr.—juli antogos de
tre lagar, som utgöra den franska
konstitutionen av 1875, vilken med smärre ändringar 1884
fortfarande är gällande. (Se nedan under
Författning). Nationalförsamlingen
upplöstes 31/i2 1875.
Den unga republiken fick i många år kämpa
för sitt fortbestånd. Ett republikanskt
statsskick var infört, men det republikanska
programmet ej därmed förverkligat. Det mötte
motstånd från rojalister och bonapartister
såväl som från vida kretsar av borgerliga
republikaner. Inbördes stodo republikanerna
splitt
rade, och på sin yttersta vänster räknade de
revolutionära partier, åsyftande en social re
volution. Den parlamentariska republiken med
vidsträckt befogenhet för parlamentet att
antaga misstroendevota var icke uppdelad i några
få stora partier, utan i små grupper, vilka
genom tillfälliga kombinationer bildade växlande
majoriteter, vilket ledde till täta
regeringsskiften — över 50 under perioden intill
världskriget. Statsförfattningen var ej så uppbyggd, att
den garanterade stabilitet. Konstitutionens
upphovsmän hade räknat med en monark och
tillskurit statschefens roll därefter. De hade
däremot icke anpassat författningens övriga
bestämmelser, allra minst dem om
misstroendevotum, därefter. Det visade sig snart, att
en president ännu mindre än en konung kan
hävda ställningen av tongivande statschef mot
ett folkvalt parlament med rätt att, när helst
det så önskar, sätta en regering i minoritet.
Presidentens författningsenligt utsträckta
befogenheter ha därför satts ur bruk, men först
efter långa strider, den sista så sent som 1924.
Den första striden av avgörande betydelse
utkämpades 1877 av Mac Mahon, sekunderad
av de Broglie. Den är känd under namnet
”den 16 maj”. Detta statskuppsförsök
misslyckades, och kort därefter avgick Mac Mahon.
Samma dag valdes till hans efterträdare J u 1 e s
Grévy (1877—87). S. å. överflyttades
parlamentet till Paris, och 14/7, årsdagen av
Bastil-jens intagande, förklarades som nationaldag.
Grévy, som tidigare utövat stort
parlamentariskt inflytande, önskade som president
bibehålla detta. Häri torde ligga den väsentliga or
saken till att han förbigick Gambetta, vars
oerhörda popularitet gjorde honom till
republikanernas självskrivne hövding, och till
regeringschefer valde Freycinet och J. Ferry,
mindre diktatoriskt och mindre demagogiskt
lagda. Först 1881 kallade han Gambetta, men
splittringen mellan republikanerna hade då
vuxit så stark, att denne misslyckades bilda
en republikansk koncentrationsministär. Som
chef för Union républicaine stod han Gauche
républicaine under J. Ferry nära. Bägge dessa
grupper tillämpade en opportunistisk taktik,
försökande från fall till fall realisera det
republikanska programmet, medan en 3:e grupp,
radikalerna, under Clemenceau fordrade
omedelbart förverkligande av
Belleville-program-mets samtliga punkter, avskaffande av senat
och president, skilsmässa mellan stat och kyrka,
domares valbarhet, decentralisering,
national-milis och nedsatt utbildningstid för
värnpliktiga, inkomstskatt m. m. För radikalerna,
ättlingar till jakobinerna med deras
revolutionärt-sociala och patriotiska program, var Gambetta
— 67 —
— 68 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
