Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Frans II (konung av Bägge Sicilierna) - 1. Frans I (konung av Frankrike) - 2. Frans II (konung av Frankrike) - 3. Frans II (hertig av Bretagne) - 4. Frans (hertig av Anjou)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANS
Frans I av Frankrike. Målning av Tizian
sig 13/2 1861. — Litt.: N. Nisco, ”Francesco
II re” (1888); R. de Cesare, ”La fine di un
regno”, 2 (1900); C. Tschudi, ”En forglemt
Hellinde” (1904). [B.]
Frankrike. 1) F. (fra. Frangois) I,
konung (1494—1547), son av Karl Valois,
greve av Angoulème, och Louise av Savoyen,
blev vid Ludvig XII:s tronbestigning 1498
närmaste tronarvinge. Han fick en ganska vårdad
uppfostran, ehuru hans kunskaper voro mera
vidsträckta än djupa, och var väl förfaren i
ridderliga idrotter. Redan 1507 förlovades F.
med Ludvig XH:s dotter Claude och äktade
henne 1514; Vi 1515 efterträdde han hennes
fader på tronen. Som regent höjde han sig
knappast över medelmåttan. Han ägde en
brinnande ärelystnad men saknade uthållighet och
lät sig lätt påverkas av sin omgivning. I början
utövade hans moder ett mycket stort
inflytande, senare var Anne de Montmorency (se
denna) hans främste rådgivare, mot slutet av hans
regering amiral d’Annebaud och kardinal de
Tournon. Av hans talrika mätresser spelade
blott Anne de Pisseleu, sedermera hertiginna
d’Étampes, någon politisk roll. Hans gemåler,
både Claude och Karl V:s syster Eleonora,
som F. äktade 1530, saknade inflytande. I
centrum av F:s’ utrikespolitik står striden mot
Karl V. Den uppväxte ur motsatsen mellan
Frankrike och det habsburgska världsväldet
men fick en anstrykning av personlig tvekamp
genom rivaliteten om kejsarkronan 1519. Både
som politiker och även som krigare var F. —
trots sin seger över de fruktade schweizarna
vid Marignano 1515 — givet den underlägsne.
Vid Pavia (1525) led han ett förkrossande
nederlag och föll själv i fångenskap. Sin frihet
måste han köpa genom den förödmjukande
freden i Madrid (1526), vilken han dock från
början var besluten att ej hålla. Sedermera
visade F. i viss mån nya vägar för Frankrikes
utrikespolitik genom sina förbindelser med de
tyska protestanterna, med Turkiet och Sverige,
men konsekvensen i hans politik var mera
skenbar än verklig, och stundom närmade han
sig Karl V. Mot de franska protestanterna var
F:s’ hållning ganska vacklande, men på det
hela taget behärskades han av den nya lärans
fiender. I det inre var F :s’ makt mycket stor
adeln hade till stor del förvandlats till en
hov-adel, och kyrkan hade genom konkordatet 1516
råkat i stort beroende av konungen. Dennes
godtycke var dock enda regeringsprincip, för
organisation hade F. intet sinne, och
finanserna förstördes genom hans slöseri. Av
vetenskap, litteratur och framförallt konst var F.
livligt intresserad men vacklade även här,
mellan italiensk och fransk renässans. Med Claude
hade F. 3 söner och 4 döttrar, av vilka dock
blott sonen Henrik (II) och dottern Margareta
överlevde honom. P.S.
2) F. II, konung (1544—60), äldste son av
Henrik II och Katarina av Medici, blev konung
vid faderns död 1559. Ehuru formellt myndig,
var F. svag till kropp och själ och ej i stånd
att regera själv. Makten tillföll under hela
hans korta regeringstid hans gemåls, Maria
Stuarts, morbröder hertigen och kardinalen av
Guise (se dessa). Innan dessa genom en
process mot de första prinsarna av blodet,
bourbonerna, hunnit trygga sitt välde, avled F. P.S.
3) F. II, hertig av Bretagne (1435—88), son
till greve Richard av Étampes, gjorde sitt hov
till samlingsplats för Frankrikes missnöjda
stormän men kunde icke hävda sin
oavhängighet gentemot Karl VIII. Hans dotter Anne
förmäldes med denne, därefter med Ludvig XII;
genom hennes dotter Claudes giftermål med
konung Frans I kom Bretagne slutgiltigt till
Frankrike. [B.]
4) F., hertig av Anjou (1554—84), femte son
av Henrik II och Katarina av Medici, deltog
i början av Henrik HI:s regering på
hugenot-ternas sida i inbördeskrigen och erhöll i
freden 1576 till sitt förra län Alen?on även
hertig-dömena Anjou och Berry. Under åren kring
1580 sökte F. bli erkänd som Nederländernas
härskare, och då dessa önskade franskt stöd
i sin frihetskamp, hade han en tid rätt goda
utsikter. Trolös och härsklysten, stötte sig F.
dock snart med sina nya undersåtar och måste
— 163 —
— 164 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
