FRANS Frans I av Frankrike. Målning av Tizian sig 13/2 1861. — Litt.: N. Nisco, ”Francesco II re” (1888); R. de Cesare, ”La fine di un regno”, 2 (1900); C. Tschudi, ”En forglemt Hellinde” (1904). [B.] Frankrike. 1) F. (fra. Frangois) I, konung (1494—1547), son av Karl Valois, greve av Angoulème, och Louise av Savoyen, blev vid Ludvig XII:s tronbestigning 1498 närmaste tronarvinge. Han fick en ganska vårdad uppfostran, ehuru hans kunskaper voro mera vidsträckta än djupa, och var väl förfaren i ridderliga idrotter. Redan 1507 förlovades F. med Ludvig XH:s dotter Claude och äktade henne 1514; Vi 1515 efterträdde han hennes fader på tronen. Som regent höjde han sig knappast över medelmåttan. Han ägde en brinnande ärelystnad men saknade uthållighet och lät sig lätt påverkas av sin omgivning. I början utövade hans moder ett mycket stort inflytande, senare var Anne de Montmorency (se denna) hans främste rådgivare, mot slutet av hans regering amiral d’Annebaud och kardinal de Tournon. Av hans talrika mätresser spelade blott Anne de Pisseleu, sedermera hertiginna d’Étampes, någon politisk roll. Hans gemåler, både Claude och Karl V:s syster Eleonora, som F. äktade 1530, saknade inflytande. I centrum av F:s’ utrikespolitik står striden mot Karl V. Den uppväxte ur motsatsen mellan Frankrike och det habsburgska världsväldet men fick en anstrykning av personlig tvekamp genom rivaliteten om kejsarkronan 1519. Både som politiker och även som krigare var F. — trots sin seger över de fruktade schweizarna vid Marignano 1515 — givet den underlägsne. Vid Pavia (1525) led han ett förkrossande nederlag och föll själv i fångenskap. Sin frihet måste han köpa genom den förödmjukande freden i Madrid (1526), vilken han dock från början var besluten att ej hålla. Sedermera visade F. i viss mån nya vägar för Frankrikes utrikespolitik genom sina förbindelser med de tyska protestanterna, med Turkiet och Sverige, men konsekvensen i hans politik var mera skenbar än verklig, och stundom närmade han sig Karl V. Mot de franska protestanterna var F:s’ hållning ganska vacklande, men på det hela taget behärskades han av den nya lärans fiender. I det inre var F :s’ makt mycket stor adeln hade till stor del förvandlats till en hov-adel, och kyrkan hade genom konkordatet 1516 råkat i stort beroende av konungen. Dennes godtycke var dock enda regeringsprincip, för organisation hade F. intet sinne, och finanserna förstördes genom hans slöseri. Av vetenskap, litteratur och framförallt konst var F. livligt intresserad men vacklade även här, mellan italiensk och fransk renässans. Med Claude hade F. 3 söner och 4 döttrar, av vilka dock blott sonen Henrik (II) och dottern Margareta överlevde honom. P.S. 2) F. II, konung (1544—60), äldste son av Henrik II och Katarina av Medici, blev konung vid faderns död 1559. Ehuru formellt myndig, var F. svag till kropp och själ och ej i stånd att regera själv. Makten tillföll under hela hans korta regeringstid hans gemåls, Maria Stuarts, morbröder hertigen och kardinalen av Guise (se dessa). Innan dessa genom en process mot de första prinsarna av blodet, bourbonerna, hunnit trygga sitt välde, avled F. P.S. 3) F. II, hertig av Bretagne (1435—88), son till greve Richard av Étampes, gjorde sitt hov till samlingsplats för Frankrikes missnöjda stormän men kunde icke hävda sin oavhängighet gentemot Karl VIII. Hans dotter Anne förmäldes med denne, därefter med Ludvig XII; genom hennes dotter Claudes giftermål med konung Frans I kom Bretagne slutgiltigt till Frankrike. [B.] 4) F., hertig av Anjou (1554—84), femte son av Henrik II och Katarina av Medici, deltog i början av Henrik HI:s regering på hugenot-ternas sida i inbördeskrigen och erhöll i freden 1576 till sitt förra län Alen?on även hertig-dömena Anjou och Berry. Under åren kring 1580 sökte F. bli erkänd som Nederländernas härskare, och då dessa önskade franskt stöd i sin frihetskamp, hade han en tid rätt goda utsikter. Trolös och härsklysten, stötte sig F. dock snart med sina nya undersåtar och måste — 163 — — 164 —