FRANS Frans av Anjou. Målning av F. Clouet. Leningrad. 1583 återvända till Frankrike. Därmed omintetgjordes även hans förut rätt goda utsikter till ett giftermål med Elisabet av England, och F :s politiska roll var utspelad. P.S. M o d e n a. 1) F. (ital. Francesco) IV, hertig (1779—1846), ärkehertig av Österrike, son till ärkehertig Ferdinand (som genom sitt giftermål med den siste hertigens av Modena arvsberättigade dotter 1803 blev arvtagare till Modena), regerade efter 1815 i Modena och efterträdde sin moder 1829 i Massa och Car-rara. Absolutistiskt sinnad, måste F. 1831 fly för en sammansvärjning, men återvände s. å. med tillhjälp av österrikiska trupper och bestraffade hårt upprorsmännen. [B.] 2) F. V, den föregåendes son, hertig (1819—-75), efterträdde fadern 1846, förvärvade 1847 Tivizzano och hertigdömet Guastalla. F. regerade despotiskt, fördrevs våren 1848 av ett uppror men återvände s. å. I Maj 1859 måste han på nytt lämna sitt land, som införlivades med Italien. [B.] S a c h s e n-L a u e n b u r g. 1) F. (ty. Franz) Albrekt, hertig (1598—1642), är en typisk representant för 30-åriga krigets lyckoriddare. Sedan han, trol. på Fredrik V:s sida, deltagit i slaget på Vita berget 1620, gick han i ligans tjänst och uppträdde 1625 som en av Wallensteins kav.-överstar. 1632 övergick han till svenskarna, deltog i slaget vid Lützen i Gustav Adolfs omedelbara omgivning, vilket gav upphov till det då allmänt trodda men grundlösa ryktet, att han skulle ha mördat konungen, blev strax därefter saxisk fältmarskalk och användes upprepade gånger vid förhandlingarna med Wallenstein. På väg till denne häktades han efter katastrofen i Eger 1634 av de kejserliga och hölls en tid fången. 1638 kejserlig generalmajor, sökte han 1641 ivrigt åstadkomma en uppgörelse mellan kejsaren och Arnim. Efter Arnims död övertog F. A. befälet i Schlesien, varifrån han utdrev Stålhandske, men blev av Torstenson slagen vid Schweidnitz 21/s 1642. Han föll svårt sårad i sv. fångenskap och dog strax därefter. P.S. Spanien. 1) F. (spa. Francisco) de A s s i-si, titulärkonung (1822—1902), hertig av Cadiz, son till infanten Frans av Paola, 1846 g. m. sin kusin drottning Isabella II. Den kroppsligt svage och själsligt obetydlige F. erhöll nu titel ”konung av Spanien” men ägde intet inflytande och åsidosattes på alla sätt av makan. Efter hennes fall 1868 skildes de. [B.] Tyska riket. 1) F. (ty. Franz) I, tyskromersk kejsare (1708—65), som hertig av Loth-ringen och storhertig av Toscana kallad F. Stefan, son till hertig Leopold av Lothringen, vilken han efterträdde 1729. Efter polska tron-följdskriget måste han avträda Lothringen till Stanislaus Leszczynski men erhöll i gottgörelse suc-cessionsrätten till slorhertigdömet Tos cana, där huset Medici väntades utdö och som han fick tillträda redan 1737. 1736 g. m. kejsar Karl VI:s dotter Maria Teresia (se denna), blev han hennes inflytelselöse medregent, när hon 1740 efterträdde fadern i de österrikiska arvländerna. Hon genomdrev hans val till kejsare 1745. P.N-m. 2) F. II Josef, tysk-romersk kejsare, som kejsare av Österrike F. I (1768—1835), son till kejsar Leopold II, som han efterträdde som re-gent i de österrikiska arvländerna i mars 1792; vald till tysk-romersk kejsare s. å. Hans trontillträde betydde en brytning med faderns freds-politik och med den upplysta reformpolitiken. F. var borgerligt enkel och from; han avskydde upplysningstidens idéer som fritänkeri. Hans regering kom att allt starkare präglas av politisk — 165 — — 166 —